lortmaja

 

Jag minns att jag sade "du känns inte förändrad" till en kompis som nyss hade fått barn. Vi satt där och pratade om samma saker som innan hon hade fått barn och jag märkte inte att något var annorlunda, men hon hävdade att hon fakstiskt hade förändrats. Nu förstår jag det. Ingen som får barn går nog igenom det utan att förändras. Visst, jag har samma behov som förut och jag är intresserad av samma saker som förut, men visst har jag förändrats. Nu när tre månader har gått sedan vi fick vårat mirakel har kärleken till honom växt till en helt enorm känsla. För honom gör jag allt och han är min första prioritering i livet och kommer vara det så länge jag lever. Det är han som går först nu och där finns inget förhandlngsutrymme eller kompromisser. Att han ska ha det bra är det absolut viktigaste för mig och för T såklart. Det är en av de stora förändringarna, att jag själv inte längre kommer i första hand och det är så självklart att det är så.

 

Den andra stora förändringen är upplevelsen av total kärlek. Så villkorslös och ren och så beständig. Oj, vilken härlig och mäktig känsla! Och den bara växer för var dag som går. Denna kärlek gör en också väldigt sårbar. Jag vill ju mitt barns bästa och bara tanken på att han inte skulle ha det bra, att jag inte skulle kunna skydda honom  eller om något skulle hända... Kärleken till honom har också gjort mig lite mjukare och mer kärleksfull mot andra. På ett sätt kanske jag bryr mig mindre om andra också, för jag är så uppslukad av honom, Han är allt. Mitt allt. Det som betyder mest. Livet har fått en stor mening och så länge han är hos oss behöver jag aldrig fundera över meningen med livet. För nu vet jag. Det är att få vara hans mamma, få ge honom kärlek och trygghet och ge honom den bästa tänkbara värld. Jag älskar dig, Elliot.

Var på yoga ikväll. Lyssnade in tankarna som kom och gick: Borde jag nivågruppera eleverna. Hur mår han som blev upprörd över matbespisningens bemötande idag? Kan jag släppa dem tidigare om de ska träffa god man? Och matematiken... När i hela världen ska vi ha tid att planera upp den och hitta material, när vi bara blev inslängda i att ha den. Kanske jag skulle ha ett läsförståelsetest till veckan? Den här veckan har inte varit helt på topp, hur ska jag lägga upp nästa veckas planering och innehåll så att det blir bättre? Ska jag byta klass för han som är i princip analfabet, eller låta honom stanna kvar och lägga in extra resurs, som bara kan vara i min klass en förmiddag i veckan? Hur ska jag fördela ordet mer jämlikt? Försökte fördela jämnt, men vet inte hur det blir egentligen. Det är så mycket annat att fokusera på samtidigt, som elevernas uttal, om de svarar rätt, hålla fokus framåt, pejla av läget - kan vi fortsätta ett tag till eller börjar de gäspa snart?

 

Det är mycket nu, inte dåligt, bara mycket. Med nya jobbet. Tempot. Både under lektionerna och där emellan. Allt de ska informeras om: teater nästa vecka, bara de som är vegetarianer får ta av den maten, att första lektionen imorgon är flyttad, att min kollegas elever kommer vara med i vårt klassrum en lektion, när hon ska till sjukhuset. Att Ipad kommer troligtvis imorgon. Elever som saknar id-brickor ska ner till andra skolan och fixa det på fredag. Att de ska lämna in sina renskrivna texter senast på torsdag. Och så påminna om testet på fredag. Ändå har jag säkert glömt något. 

 

Och så har vi tiden mellan lektionerna, de tider som är till för att planera. Men där mycket tid går åt att kolla upp saker, som att ringa en god man, prata med matbespisningen att vi behöver mat till nästa tisdag att hämta hos dem, då vi inte hinner äta i matsalen pga teaterbesök. Kolla om jag fått in en elevs kontaktuppgifter om nära anhörig, dubbelkolla om jag uppfattade det rätt, att modersmålsundervisningen i kurdiska börjar på torsdag och i dari på fredag (och såklart komma ihåg att informera eleverna om det). Rätta elevuppgifter. Boka tid hos kurator för en elev. Meddela eleven tid. Stämma av med min kollega om vi kan planera matten imorgon efter lunch, eller har hon lektioner då? För sedan har jag lektion. Göra klart med kollegorna om vart elevskåpen ska stå, att det behöver beställas mer kollegieblock och lamineringspapper, hur gör vi med kommande brandövning? Nya elever som kommer efter vecka 40, var får de plats? Hos oss eller på andra skolan? Måste stämma av med andra skolan också. Och så vikarien, som vill veta vad han han ska göra och hur han ska ta närvaron.

 

Det är så mycket som är ganska akut i skolan. Mycket som måste beslutas här och nu, lite som kan skjutas upp till nästa vecka. Det gör att alla dessa beslut måste ha hög prio. Och de där samtalen om hur man haft det i helgen eller prata om vädret finns liksom inte. Var ska de få plats? På pedagogiska lunchen, när vi sitter en lärare vid varje bord? Och planeringen, den görs på något mirakulöst sätt. Den håller också bra kvalitet. För det mesta. Ibland blir det fylla-ut-uppgifter, för att man inte hunnit tänka ordentligt eller för att hjärnan är för trött, när det andra är bortgjort och det äntligen finns lite tid för planering.  

 

Men det är också så himla roligt. Att få vara mitt bland ungdomar. Där det händer. Där livet är. Nyfikna ögon, glöden. Glimten i ögat. Skratten. Och såklart vara med i processen där inlärningen sker. Se självförtroendet växa. Allt det gör det så värt. Att få vara en av dem som kan göra skillnad för dessa ungdomar. Den känslan. Fantastisk!

Ibland, inte så ofta, sköljer det över mig. Oron för det oreflekterade hatet från rasister. Det är så jäkla obehagligt. Att en sådan liten klick kan göra så stor skada, trots att vi som inte ställer sig bakom deras ideologi är så många fler. Och det är så läskigt att de tar lagen i egna händer och inte skyr några medel, utan slår ner och hotar oskyldiga människor. Människor de inte har en aning om vilka de är, men de är mörkhyade och det räcker för dem. Det skrämmer mig. Ja, jag kan nog sträcka mig så långt att säga att rasister är det läskigaste jag vet. Kan ingen bara ta hand om alla dessa pojkar och män (för majoriteten är män, framför allt de som gör skada) och hjälpa dem att komma på fötter? Få dem att fokusera på något vettigt och bidra med något positivt till samhället. För hur sunt och produktivt är det att gå omkring och hata? Och hur logiskt är det att hata människor de aldrig har pratat med eller ens känner? Det är så dumt att det är pinsamt. Och sorgligt.

 

Tänk om dessa pojkar och män kunde hitta något de är bra på istället. Tänk om de kunde få omge sig med människor som älskar dem så som de är och tänk om de kunde få uppleva riktigt härlig kärlek, så att de tinte finns plats, tid eller intresse för hat. Tänk om de slapp känna sig utanför. Och tänk vad härligt för oss alla att få leva i ett samhälle med mindre hat och mer kärlek! Jag vill vara med och skapa en sådan värld, där vi alla får plats och där etnicitet inte spelar någon roll. En värld där vi är öppna mot varandra och vågar vara öppen mot det som är nytt och främmande. På något sätt vill jag engagera mig i detta, vad det blir får framtiden utvisa.

 

 

Umeå. Idag saknar jag dig. Allt som du förde med dig. Det var hos dig jag hittade många delar av mig själv. Där kunde jag testa mig fram ifred, i luft som andades frihet. Och jag känner mig fortfarande fri näår jag kommer upp till dig. Den där atmosfären är svårslagen.

 

Det var hos dig jag fick utveckla mina tankar och växa som människa, tillsammans med andra nyfikna själar. Vissa blev mina vänner, några för en stund, en del ett längre tag och andra för livet. Det är jag dig evigt tacksam för. Det var hos dig jag utbildade mig och blev den lärare jag är idag, tack för det. Vägen dit bestod av föreläsningar, kaffe på tiorasten, mer och mindre kvalitativa seminarier, plugg (och massa snack) med kompisar, och otaliga hemtentor som skrevs klart i månskenet på studentrummet. Framför allt bestod tiden av ett härligt ansvarslöst studentliv med korridorsfester, utekvällar och kollektivliv. Gröt och pasta, musik, kör och trevande gitarrspel. IKSU och promenader runt Nydalasjön. Kortare förälskelser, olycklig kärlek, uppbrott och tårar tills jag mötte han som skulle bli min stora kärlek. Allt detta utspelade sig hos dig, i björkarnas stad. I en stad full av tänkande, engegerade människor. Och just det där engagemanget som jag upplevde fanns där, känns så typiskt dig, Umeå. Ett myller av aktiviteter och evenemang. Det stod aldrig stilla, alltid någonting på gång. Det älskar jag dig för.

 

Även om mycket har förändrats sedan jag bodde hos dig, är också mycket sig likt. Den levande staden, fria atmosfären med alla cyklande studenter som lever loppan och är hungriga på livet. Och så vännerna. De är kvar. Det känns lika härligt varje gång vi ses hos dig. Varje gång vi ses känns det som igår, trots att det nu kan gå ett halvår eller ännu längre tid mellan att vi ses. Jag är så tacksam över allt du förde med dig, Umeå. Och en liten del av mitt hjärta längtar fortfarande upp till dig. För hos dig känner jag mig alltid hemma.

Han är så fin, vår son. Så fin att jag blir rörd bara av att se honom. Tårar faller nerför min kind. Så oskyldig, så lyckligt ovetandes om alla grymheter i världen. Jag tänker göra allt jag kan för att han och andra barn ska få växa upp i en trygg och kärleksfull värld med ren natur. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något; Handla ekologiskt, vara stödfamilj, ha ett fadderbarn, hjälpa gamla damen på bussen, ta cykeln till jobbet, låta någon gå före i kön, källsortera, säga hej till grannen med ett leende, står upp för orättvisor,  lyssna på någon som behöver ett öra, ge en kram eller baka en kaka till en vän som behöver uppmuntran. Något kan vi alltid göra, du och jag. Många bäckar små göra stor skillnad ocht vi gör sprider ringar på vattnet, så att folk i din omgivning blir inspirerade att göra detsamma. 

Att jag slutade skriva i sjunde månaden var nog för att vi var mitt i flytt och renovering då. Himmel, så mycket som har hänt på några månader. På ett år. För ett år sedan satt jag uppe i Umeå i studentlägenheten på Ålidhem och skrev uppsats. Jag hade nyss gett klartecken till T att börja försöka skaffa barn. (Han hade ju velat det sedan länge tillbaka, jag med, men fick för mig en massa "jag ska bara...") Efter jul flyttade vi hem hit igen och dagarna innan nyår blev jag gravid! Minns att jag veckorna efter tyckte att brösten hade blivit större och att de var ömma. Tänkte att jag inbillade mig. Kanske var det bara tröjans passform som fick dem att se större ut? När mensen uteblev vågade vi inte hoppas. Det hade ju hänt förr. Men när två veckor hade gått och mensen lyste med sin frånvaro, kunde jag inte hålla mig längre. Köpte ett gravidtest på Apoteket på fredagen. Mest för att utesluta att jag var gravid, för det kunde jag väl inte vara? Eller?  Väntade tills T kom hem. Berättade att jag köpt en test. Gick in på toaletten. Kissade på stickan, lade ifrån mig det där inne, gick ut till T och sedan väntade vi den evighetslånga minuten med pirr i magen, även om vi inte vågade ha allt för stora förhoppningar. Gick tillbaka till toaletten för att kolla - och där var det;  strecket! The streck. Det streck vi hade längtat så mycket efter.

 

Där stod vi och tittade på varandra, med ett streck på stickan, smått chockade och skrattiga i hallen i en lägenhet vi hyrde i andrahand en snöklädd januarieftermiddag 2015. Och nu har snart ett år gått och vi sitter vi här i vår bostadsrätt med radhuskänsla och vårt  snart tre månaders lilla mirakel ligger och sprattlar för fullt i babygymmet. Han har verkligen flyttat in i våra hjärtan för alltid. Och numer är det mycket som skvallrar om att det faktiskt bor en liten bebis i lägenheten också. Spjälsängen i sovrummet, små bodys och pyjamas hänger i torkskåpet, små sockor som åkt av och dräller i soffan, nappflaskorna i diskstället och barnvagnen  nere i hallen. Tänk så mycket som kan hända på nio månader och lite till! Livet är häftigt. Vår son är livet!

Den här dagen kom av sig. Hur gör man för att fortsätta som vanligt när terrordådet i Frankrike nyss har skett? När över hundra oskyldiga människor har fått sätta livet till. Allt blir plötsligt så sårbart, när sju enstaka personer kan förorsaka så mycket skada. Hemskt. Jag vill ge min son en bra värld att växa upp i och kommer göra allt vad jag kan, för att det ska bli så. För vi kan påverka den här världen till det bättre. Vi har alla olika gåvor som vi kan dela med oss av. Jag på mitt sätt och du på ditt sätt. Det är viktigt att komma ihåg det, att vi inte är maktlösa.  

Det tar lång tid mellan gångerna jag skriver här. Kanske för att jag skriver mer dagbok just nu? Eller för att min hjärna känns lite gravidgrötig och då är det svårare att tänka klart och formulera mig. Juli, semester och sjunde månaden. Där är jag nu. Tänk vad fort det har gått, tyckte nyss att jag var i vecka 20! Det är tur att vi flyttade för en månad sedan, för då var jag mer rörlig och hade mer energi än vad jag har nu. Även om jag inte ser så stor ut, är detta det största jag varit och magen börjar helt klart vara i vägen. 

 

Längtar efter att få känna mig smidig igen. Längtar efter att få komma igång med träning och känna mig riktigt stark igen. Det var så längesen och det har varit svårt att få till träningen under graviditeten. Jag som hade tänkt vara i mitt livs bästa form inför förlossningen. Tji fick jag, grande! De tre första månaderna var jag så ohyggligt trött och mådde illa. Sedan kom jag igång lite, men jag tappade motivation av att inte kunna "köra på" som vanligt. Därefter åkte jag på världens förkylning i tre veckor och efter det var det dags att förbereda flytten och hela juni har vi hållit på att måla, spackla, slipa. Men jag har i alla fall rört på mig lite genom promenader varje vecka. Och så gravidyogan. 

 

Det här är ju första gången jag är gravid och det är ju svårt att veta hur kroppen ska reagera på det i förväg. Jag trodde nog inte att energin skulle sina så mycket som den gjort. Nu vet jag ju på ett ungefär hur min kropp reagerar med en liten baby i magen och förhoppningsvis blir det lättare att anpassa livet efter det nästa gång det sker ett mirakel.

 

I övrigt kretsar mitt liv och min tankeverksamhet mer och mer kring det som komma skall. Tänk att vi snart ska få träffa vår älskade baby! Att vi snart blir en egen liten familj. Att jag ska bli mamma och T ska bli pappa. Overkligt!

Kan det vara så att den tar slut nu, bilhelveteshistorien? Trodde aldrig att en bil skulle uppröra mig så mycket. Egentligen är det väl inte bilen i sig som skapat detta ursinne, utan bilfirman. Hädanefter kommer jag aldrig rekommendera någon att köpa bil från en liten sketen bilfirma. Säkert finns det undantag, men det är knappast värt de problem och psykiska obalans som allt strul kostar. En stor bilfirma har säkerligen mer koll på vilka lagar och regler som gäller vid köp och tiden efter det. De vill nog helst undvika att hamna i trubbel, medan i alla fall den här bilfirman vi köpte av inte verkar ha rent mjöl i påsen...

 

I fyra månader har T kämpat för att firman ska fixa till felen. Han har till och med legat sömnlös för detta. Jag förstår honom. Denna vecka tog jag över rodret och jag har redan brunnit av femtioelva gånger och blir vansinnig bara jag tänker på vilka lurendrejare de är och hur de har försökt slingra sig från allt ansvar. Hur många gånger de inte svarat, sagt att de ska ringa upp och inte gör det... Gång på gång.

 

Nu hoppas jag att det är över. Det blev bestämt att bilen ska repareras av firman på måndag. Men jag litar inte på dem för fem öre, så vi får väl se.  

Tänker på en livsberättelse jag fick höra. Om en person, som vi kalla hen för Ahmed, som växte upp i Mellanöstern tillsammans med sin familj. Pappan hade ett mycket högt uppsatt jobb och de hade det gott ställt. Men när Ahmed var elva år blev pappan av med jobbet. Ahmed var då tvungen att börja jobba samtidigt som han gick i skolan, för att få ihop pengar till familjen, så att de kunde köpa mat. När han senare började på universitetet fortsatte han jobba varje dag efter sina studier. Han beskriver det själv som att han missade ungdomstiden. För honom handlade det om att överleva.

 

Nu bor Ahmed, hans fru och deras två barn i Sverige. I mångas ögon ses han nog som en "lyckad invandrare", då han hunnit lära sig mycket svenska på bara några år och han har även fått ett bra jobb, likvärdigt det han är utbildad till och jobbade med i sitt hemland. Men han beskriver också den ständiga oron för familjen, som är kvar i hemlandet. Ibland får han tryck för bröstet, när han tänker på dem och deras situation. De kan inte ta sig någonstans eftersom landet har stängt gränserna. Och han skickar pengar ibland, men det kan ju inte skydda familjen från allt.

 

Jag tänker att det är tur att jag föddes just precis här.

Ikväll är jag rastlös. Rastlös men har inte tillräckligt med energi för att vara social. Fast jag skulle kunna vara det med dem jag känner väl, för då skulle jag bara kunna "vara". Vara mitt gravidsega jag utan att känna att jag är tråkig. Nu blev det inget socialt umgänge ikväll. T är i samma sinnesstämning som mig. Skolavslutning och sommarskola i antågande, så han är stressad som få. Själv blir jag stressad för att han är stressad.

 

Nu bakar jag bröd och inväntar jäsningen. Tittar på bilder jag tagit med min nya systemkamera. Fick den i födelsedagspresent. Är lite trixigt att knäppa med en sådan, men jag tränar och några bra bilder har det blivit. Dessa bilder knäppte jag förra helgen:

 

Såg nyss bilder på en svunnen tid och tanken slog mig - vad annorlunda allt hade kunnat bli. Ett enda val åt andra hållet och mitt liv hade sett annorlunda ut. Undrar om jag hade varit lycklig? Hur jag hade levt. Vilka jag hade umgåtts med. Var jag hade bott. Ett val innebär ju att man väljer bort vissa saker, för att skapa rum för annat. I mitt fall hade kanske den andra vägen varit enklare på vissa sätt, men det är inte säkert att jag hade blivit lycklig. Det hade funnits ett stort tomrum där, som hade varit svårt att fylla med något annat än just det liv jag lever idag.

 

Igår ringde mormor. Hon var så ivrig att berätta att hon ville betala vår kommande barnvagn. Fina mormor. Hon som lever på liten pension. Men hon ville så gärna göra det, sade hon, för hon vill kunna "ge oss något riktigt någon gång". För mig har hon redan generöst delat med sig i 30 år av det som är "riktigt" och det är kärlek. Det är det finaste arvet hon kommer lämna efter sig den dagen somnar in. Och det känns fint att få ge henne ett barnbarns barn, som jag vet att hon har velat uppleva (trots att det är få förunnat att leva så länge).

 

Ja, idag är jag tacksam över mycket.

 

Ha en härlig fredag och njut av solen!

Vanligtvis brukar jag kunna följa mina tankar ganska långt och hinna tänka klart dem, för att sedan formulera dem. Nu försvinner halva tanken på vägen på grund av tröttheten. Jag behöver tänka klart mina tankar, för att kunna få klarhet och kunna agera åt något håll eller för att kunna släppa tankarna helt. Nu tappar jag hela tiden bort det jag tänker, vilket gör att jag inte kommer vidare. Det är otroligt frustrerande.

 

Jag har svårt att acceptera att jag inte fungerar eller orkar med som vanligt. Hade tänkt diska upp och dammsuga ikväll, men efter diskningen och matlagningen känns det som en omöjlig ekvation, för ögonen vill helst blunda. Att anpassa sig till en tröttare och stundtals trögare och känslosammare (läs: extremt känslig) variant av sig själv känns ju sådär. Samtidigt är ju det viktigaste att barnet i magen mår bra och när det väl har tittat ut kommer allt vara förlåtet, men just nu är det lite jobbigt och frustrerande. Och det får man tycka, trots att man går och väntar på den största gåvan i världen. 

 

Det är så lätt att glömma bort sig själv för mig. Hamna i en bekvämlighetszon och hoppa över det jag behöver för att må bra. Men jag har liksom inte orkat ta tag i sådant på ett tag. Graviditeten kräver sitt och mycket energi går till den, både i tanken och fysiskt. Nu är det dock dags att jag gör en kraftansträngning. Behöver känna känslan av att sjunka in i något totalt. Ni vet sådär så att man befinner sig i en bubbla och ständer ute resten av världen. Kanske är det ännu viktigare idag med tanke på alla intryck vi tar in under en dag. Jag tror att vi alla behöver kliva in i vår egen bubbla då och då och bara vara där ett tag. Kanske skapa någonting, låta sig svepas med in i en annan värld eller bara vara med sina tankar.

 

Nu är jag 30 bast. Inne på andra veckan som 30-åring. Och fortfarande förkyld och hemma från jobbet. Tänkte jobba imorgon, då är vi två lärare, så då kan jag och min hosta hålla oss i bakgrunden. Kan inte minnas att jag varit såhär förkyld så länge någon gång.

 

Det började några dagar innan jag fyllde år. Kände mig täppt i bihålorna och hade lite ont i huvudet. På min födelsedag hade jag nog feber på förmiddagen i klassrummet. Eftersom jag och T hade planerat min födelsedag med hotell och middag på restaurang, så körde vi på det i alla fall. Det hade ju känts ännu deppigare att vara hemma. Dock avbokade jag SPA-behandlingen som jag hade tänkt gå på. Lite trist var det ju att inte känna smak på maten vi åt och inte heller frukostbuffén dagen efter. Hade ju sett fram emot frukosten i flera veckor!

 

Dagen efter blev jag ännu hängigare. Tanken var att jag skulle ha blivit firad av familjen, men jag fick avboka det. Trodde att det skulle räcka med att skjuta upp det en dag, men icke. Febern höll i sig. Så himla otur. Både brorsan och mormor hade kommit upp för att fira mig och nu kunde jag inte ens träffa dem. Hängigheten höll i sig hela veckan så pass mycket att jag stannade hemma från jobbet.

 

I fredags var jag dock så pigg att jag vågade mig på ett nytt firande. Denna gång med halva skaran samlad, men det var mysigt det med! Även om jag och min familj har våra duster och alla har sina brister, är jag så tacksam över att de finns och dessutom inom hyfsat räckhåll. Och nu håller jag tummarna att bebisen inte påverkas av min förkylning!

Ibland funderar jag på det här med att "ha mål". Blir alltid lite stressad när ämnet kommer på tal, för jag har inga tydliga mål vad jag vet. Kanske finns de nånstans där i hjärnans mörker, men jag har svårt att plocka fram dem. De är så spretiga och inte alltid så tydliga och de förändras ju över tid. Det som var ett mål för ett år sedan, kanske inte längre är det. Och vad är det egentligen för skillnad på drömmar och mål?

 

Ibland tänker jag att jag kanske är för rädd för att misslyckas för att var en målmedveten målsättare. Kanske har jag blivit avskräckt efter att ha misslyckats med sådant jag verkligen har velat uppnå. För när jag väl har haft ett mål har jag struntat i allt vad delmål heter och satsat direkt på huvudmålet, vilket utan undantag har visat sig vara ett för stort kliv. Eller är det helt enkelt så att det finns två typ av människor: de som har tydligt uppsatta mål och når dem och de som inte har några tydliga mål, men ändå lyckas ta sig ungefär dit de hade tänkt sig. Kan det vara så?

Jag har alltid haft nära till tårar, men jag tror att jag kommer nå mina rekord över saker som får mig rörd eller får mig att börja gråta nu under graviditeten. I fredags grät jag tre gånger inom loppet av en timme. Orsakerna?

 

1. Det fanns ingen dagstidning till frukostbuffén. Försökte bita ihop och tänka att det ju inte var hela världen, men när T såg att min läpp darrade och frågade hur det var fatt, så brast det och jag klämde fram "det finns ingen tidning!" och fällde krokodiltårar.

 

2. Jag spillde tevatten i knät. Krokodiltårar. 

 

3. Jag vet inte? Krokodiltårar!

Min förkylning är inte av denna värld. Först en upptrappning av rejäl nästäppa i flera dagar i början av veckan, för att sedan nå sin febertopp i lördags. Febern har som tur var avtagit, vilket är väldigt skönt, för jag kände mig så otroligt bräcklig då. Nu är det nästäppan som satt sig i bihålorna som fortsätter och gör mig delvis utan smaklökar. Som grädde på moset har jag rethosta så fort jag pratar, vilket gör att jag låter som en kråka, men jag har också en hosta som sitter långt ner i lungorna, vilket gör det svårt att hosta upp något alls.

 

Som gravid ska man ju helst inte ta några läkemedel heller, förutom en mild nässpray. Kan säga att den hjälper föga. Jag brukar ju ta Nassonex med kortison i vanliga fall, eftersom min förkylning oftast sätter sig i bihålorna och vanlig nässpray inte hjälper. Men, men. Det blir intressant att se hur min kropp sköter detta utan någon extra hjälp på traven. Dricker mängder med varmt honungsvatten och sniffar koksaltlösning flera gånger om dagen. Håll tummarna att jag blir frisk snart!

För en stund sedan stod jag i duschen efter en kort och kall promenad ute i blåst och rusk. Plötsligt bara sköljer känslorna för det här lilla pyttelivet över mig. Vår lilla, lilla baby. En stark och instinktiv känsla att jag alltid ska skydda  och aldrig vill släppa taget om hen. Jag älskar redan den där lilla babyn i magen, så att det gör ont. Det blev verkligare efter ultraljudet, där vi fick se att det verkligen ligger en liten pytte med ett hjärta som slår för fullt och en liten minikropp som sparkar och vänder sig där inne i min mage. Tänk att man kan älska någon som man inte ens har träffat. Vilken underlig känsla, fast kanske den mest naturliga av dem alla - modersinstinkten.

Det här stannade jag kvar på jobbet för att göra (klicka på länken nedan). Finns många utvecklingsområden gällande bildkvaliteten, men jag är ändå sjukt nöjd över att jag äntligen börjat använda digitala verktyg i undervisningen!

 

 

 

-bebisen i magen

- ultraljudet (håll tummarna! )

- min födelsedag med spa, hotell, frukostbuffe och ledigheten dagen därpå. Och familjefirandet.

- flytten till vår lägenhet och att få göra den till ett riktigt hem. 

-Våren och värmen som redan börjat titta fram! 

Ikväll har kompisar och deras små familjemedlemmar varit här. Ätit middag runt ett aningen för litet bord med sju omaka stolar som vi lyckades skrapa ihop, imundigat lite öl och vin och bara hängt. Vuxna som barn som bebisar och nya som gamla bekantskaper. Älskar sådana här kvällar i goda vänners lag. Det behöver inte hända så mycket, inte vara superstädat hemma, inte vara den finaste dukningen, inte vara så himla uppstyrt eller uppklätt, utan man tar det för vad det är med barn omkring och olika dagsformer och oliak faser i livet. En salig, härlig blandning! 

 

Och att jag knappt behövde lyfta ett finger under hela kvällen, ska T ha en eloge för. Älskar den mannen. Han gör mig lycklig!

Ibland infinner sig en speciell atmosfär i klassrummet under lektionerna. En atmosfär där det nästan gå att ta på kunskapen som håller på införlivas hos eleverna. Koncentrationen och motivationen som ligger i luften. Hjärnor som arbetar, tar in, betraktar, funderar, omvandlar. När jag känner att min undervisning har nått hela vägen fram och där det väcker frågor, nyfikenhet och vetgirighet. Det är då jag får den där känslan - att det är nu det händer. Idag var en sådan dag - underbart!

Ikväll hände det igen. Droppen som rann över. Eller var det hormonerna? Plötsligt blev allt så himla jobbigt. Stormade ut i vardagsrummet, där T satt. Brast ut i storgråt. Grät över att jag inte får till det med träningen, att orken inte finns, att halsbrännan ställer till det, att jag inte äter tillräckligt. Så höll jag på, medan T tålmodigt lyssnade och försökte trösta en otröstlig dramatiker. Mellan tårarna och snörvlet klämde jag också till slut fram det kanske mest förfärliga i denna situation - att T hade blandat hare coverts med mangobitar till middagen igår och att jag egentligen inte hade velat ha det. När jag sade detta började jag gråta ännu mer, som ett barn. T som satt och tröstade, började skratta, så att han skakade. Efter några sekunder insåg jag också det komiska i det jag nyss sagt och började skratta mellan gråten.

 

Det där med mangobitarna var kanske ingen jättegrej nu när jag har lite mer distans, men i stunden kändes det förfärligt. Nästan kränkande. Ja, så kan det bli när gravidhormonerna tar över. Det finns liksom ingen hejd då.

Det är lustigt det här. Pratat med två av mina vänner om vad som kan hända med kompisrelationen, när man får barn. Mina vänner är rädda att jag ska försvinna, prioritera bort dem och hellre träffa andra latte-morsor. Och jag är precis lika rädd att de ska försvinna. Att jag skulle vara utbytbar. Att mitt liv med barn, bajsblöjor och sömnbrist kommer varar totalt ointressant för dem. Det kommer ju vara en stor omställning och våra liv kommer se väldigt olika ut, men det vore ju himla sorgligt och trist om en vänskap skulle ta stopp på grund av det. Kanske får man räkna med att vara lite i ofas ett tag (har hört att man hamnar i någon slags babybubbla den första tiden och där måste man ju få vara och njuta), men att vänskapen skulle försvinna känns otänkbart. Blev lite vemodig när jag tänkte på detta idag.

Sitter och läser gamla blogginlägg från en gammal klasskompis blogg. Läser om tiden när vi pluggade ett tag tillsammans. Då när mitt liv stormade som allra mest och jag inte visste någonting om någonting längre. Valde att i sista sekund hoppa på en estetisk kurs, för att ingenting annat kändes tänkbart. Hamnade i klass med 20 olika personligheter. På något sätt fungerade vi fantastiskt bra ihop, trots olikheterna. Eller kanske var det tack vare dem som gjorde att det uppstod en enorm kemi och gemenskap mellan oss. Jag har aldrig utmanat mig själv så mycket som jag gjorde den terminen. Jag gjorde så många saker som jag egentligen var livrädd för. Och jag har aldrig upplevt så många olika sinnesstämningar och känslor, skratt och gråt på en och samma gång som jag gjorde då. Det var som att livet utmanade mig på alla fronter samtidigt och jag spretade åt alla håll.

 

Jag kommer aldrig glömma den där våren, som dessutom bjöd på ovanligt mycket sol och värme. Just den våren, när jag fyllde 25 år gjorde något viktigt med mig. Den satte punkt för något gammalt och var grogrunden för något nytt. Ett jag som skulle komma att blomma ut flera år senare, men det var där det startade. Mitt i det som kändes så svårt.

 

 

Längesen jag skrev nu! Har varit så mycket annat...

 

Ja, nu har jag gått över de mest kritiska veckorna och är i början av vecka 14. Det känns väldigt skönt att släppa den värsta oron. Man vet ju att något kan hända ändå, men det blir rätt jobbigt att gå och tänka så, så både jag och T försöker tänka att allt kommer gå bra. Unikt va?

 

Min föreställning av att vara gravid har hittills inte stämt på en fläck. Jag hade inte en tanke på att jag skulle bli påverkad. Naivt kanske, men det gick inte att föreställa sig och det kanske är bra, för då kanske jag hade gruvat mig eller skjutit upp beslutet. För "biverkningarna" är ju inte superkul:

 

Illamåendet - mat och dofter som plötsligt blir outhärdliga, men som jag vanligtvis gillar. Och det finns ingen logik, för det kan vara olika mat från dag till dag.

 

Kroppen - brösten som ömmar, rapar och halsbränna och en kropp som förändras utan att man hänger med på vad som händer. Kroppen känns håglös och jag blir andfådd efter en kort promenad. Jag vill ju träna och känna mig stark! Kanske får satsa på gravidyoga istället. Min kropp verkar mest vilja vila.

 

Hormonerna - alla dessa hormoner som påverkar humöret och för tillfället har gjort mig ganska låg och otroligt känslosam. Det som vanligtvis skulle vara en tår, är nu krokodiltårar över helt banala saker.

 

Det psykiska - när andra blir så glada för ens graviditet (vilket jag blir varm i hjärtat av), men själv känner jag inte den där glädjen. Jag förstår ju knappt att jag är gravid. Det är så mycket som händer som är svårt att greppa och ta in. Kanske förstår jag mer när ultraljudet görs och vi får höra de små hjärtslagen.  

 

Så, där är jag just nu. Hoppas att det vänder. Det sägs ju att det gör det!

Jag har hakat upp mig på det här. Kan inte släppa det. Det känns som att jag har hamnat i en typisk kvinnofälla. Det stör mig, även fast jag vet att jag kommer klara mig på de pengar jag har och det hade kunnat vara värre och folk har klarat värre situationer. Men just det här att jag blev sjukskriven och hade stressat en längre tid. Det bidrog säkerligen till halsproblemen, spändhet och så vidare. Sedan valde jag att vara tjänstledig, för att vara sjukskriven är banne mig det mest stressande som finns. Man bara går och väntar på att något ska bli bättre och måste tillbaka till läkaren typ varje vecka för en ny sjukskrivning. Och man vet att jobbet blir lite haltande, även om de säkerligen klarar sig utmärkt utan mig. Så oumbärlig är man ju inte. En höst utan egentlig lön och så nu är jag tillbaka på 60 % och i dagsläget får det nog vara så ett bra tag framöver. 60 % funkar och tills jag känner mig trygg i det och har hittat en bra röstbalans kommer jag inte jobba mer. Jag ska ju hålla ett antal år framåt. Och om allt går som vi håller tummarna för, kommer jag ju vara borta från jobbet igen i höst. Känns som två års lönbortfall.

 

Det stör mig att jag i egenskap av kvinna inte kan jobba heltid, när jag egentligen vill det (eller vill jag det?! Osäker.). Det är ju inte självvalt att jobba 60 %, fast med facit i hand borde jag ha valt att gå ner i tid, när det var som allra stressigast i mitt liv. Det hade jag tjänat på, men det är ju ätt att säga med facit i hand. Jag har ju inte någonting emot att andra jobbar mindre än heltid, tvärtom tycker jag att det är sunt. Att jobba åtta timmar per dag är ju orimligt med tanke på att man oftast har ett liv utanför jobbet också, som är ännu viktigare. Jag förespråkar sex timmars arbetsdag alla gånger, så egentligen förstår jag inte varför jag stör mig. Kanske är det känslan av att känna mig lite sämre. Att just jag inte pallar heltid och då har jag svårt att få perspektiv och förstå att det inte behöver se ut så under hela mitt arbetsliv, men just nu. Så är det nog. Och att det känns så typiskt att ett flertal kvinnor på min arbetsplats jobbar deltid på grund av omständigheter i livet, medan männen verkar gå obemärkta genom livets skakningar och håva in pengarna istället och "göra sig ett namn" på arbetsplatsen.  Men mest är det nog känslan av att känna mig lite sämre, vilket också är konstigt eftersom jag inte ser ner på någon annan som jobbar deltid. Men i just min plan ingick det inte att just jag skulle göra det. Som om jag kan styra livet med mina planer? Jag måste tänka om. Jag vet. Det tar bara tid att ställa om.

Hej!

Hur mår ni? Jag är hungrig mest hela tiden. Äter. Tar 40 minuter och så är jag hungrig igen och samtidigt lite sådär härligt illamående... Man kan tro att det bor ett monster i mig, som slukar all mat. Men så är det ju tack och lov inte (?). T sitter här bredvid och tränar ett klurigt gitarrkomp. Vi, eller ja - min jobbkompis man, kan ha kommit på sommaren blivande megahit, så nu tränas det för fullt. Kanske blir att turnera i sommar då? I så fall kan jag ju strunta i att gå upp och jobba heltid, eftersom artisteriet kommer ta sin tid. Och pengarna kommer ju rulla in i form av stimpengar.... Ja, men så blir det!   

 

Må gott.

Idag ska jag ha lönesamtal. Sanningen är att jag är totalt omotiverad att jobba med detta. Eller kanske att jobba över lag? Har ju varit med om att jobbet tar över och blir hela ens liv och där vill jag inte hamna igen. Totalt ovärt. Så nu är det som en total motreaktion istället. Och jag brinner inte för att jobba med vuxna och inte på den nivån jag jobbar med nu. Ostimulerande. Min tanke är ju att vara kvar tills halsen är bättre och även den spelar in i min motivation.  Det är svårt att våga satsa högt  när jag inte vet hur långt rösten håller. Dock var jag till en logonom igår som ska försöka hjälpa mig. Hoppas! Och önska mig lycka till idag,  även om oddsen är emot mig!