Just nu befinner jag mig långt upp i en by norr, där man inte får gå för långt upp i skogen på grund av björnrisk. Här trivs myggorna och här kan man se ut över ängar och lägdorna utan att stirra in i grannarnas fönster. För att smälta in kan man också börja varje mening med "nå men...". Och genom stan måste man strosa i långsamt tempo, annars tar den slut så snabbt. Förutom sällskapet, är nog tystnaden det jag uppskattar mest här uppe. Tystnaden och naturen - vackert!