lortmaja

Ser Min sanning på SVT, där Hans Blix blir intervjuad. Reportern frågar hur det var, att vara ifrån sin familj under den här tiden, när han arbetade i USA. Han svarar att det nog bara var positivt att vara ifrån dem, så han kunde fokusera på arbetet. Senare i programmet  frågar reportern om den tid när Hans Blix var otroligt utsatt bland media i USA. Hon frågar vilken betydelse hans fru hade under den här tiden. Blix svarar att de hade likartade tankar och att de kunde ringa varandra, sedan börjar han glida över till något annat. Reportern återkommer till frågan om Blixs frus betydelse i denna svåra situation, varpå han svarar:

 

 

Det var stora, smäktande ord direkt från hjärtat. Jag vet ingenting om Hans Blix liv i övrigt och man få ta hänsyn till att han är typ 80 år - dock en pigg sådan, men visst är det beklämmande att han inte lyckas få ur sig något mer lidelsefullt än denna rationalisering av känslor? Och visst kan man känna igen 40-talisternas män, vad gäller denna behärskning av känslor och rationella syn på liv och jobb och familj? Men nu kom jag på att han kanske inte har barn, eller så kanske han hade vuxna barn den här tiden han var i USA? I bästa fall är det så. Då är han lite förlåten. Men jag blir ändå så arg på sådana här uttalanden, för det känns inte helt olikt män i åldern 50 +. Att prioritera jobbet framför familjen. Och att inte kunna uttrycka känslor. Tragiskt.

 

Snälla, snälla snälla. Låt inte dagens pojkar växa upp med denna känslomässiga dyslexi. Låt dagens pojkar få växa upp i en miljö där de tillåts alla känslor - inte bara de hårda, såsom självsäkerhet, aggressionoch kaxighet. Låt dem få släppa loss och visa hela känslospektrat - mjuka känslor som hårda känslor. Låt dem vara både och. Då gör vi världen en stor tjänst.

 

 

Det här med att vara här och nu känns som världens största klyscha (hela det här inlägget tenderar ï och för sig också att vara en klyscha!). Jag har sällan kunnat släppa allt annat och bara varit i nuet. Speciellt inte på beställning. Känns helt orimligt. Kanske har jag för stort kontrollbehov för att bara slå på off-knappen? Det känns liksom som något puppnåerligt att göra så. Men nu har jag faktiskt börjat förstå lite mer om yogan. Har nyss läst boken Eat, pray, love. Där får man följa huvudpersonens väg upp från sin livskris och hur hon använde yogan för att få bättre kontakt med sig själv. Efter hundraelva tålamodsprövande försök hittade hon äntligen sin yogastil, som inte enbart består av det jag som trodde var yoga. Hon tillägnade också yoga-pass till att exempelvis förlåta, försonas eller för att hjälpa någon annan. 

 

Det gjorde att jag började förstå att yogan kan vara så olika och se så olika ut för olika människor. Det i sin tur gjorde att jag kom på hur mitt här och nu kan se ut, när jag yogar/mediterar. Ja, nu låter jag som en äkta yogis och det har jag inte blivit, men jag skulle gärna bli! Anyway, mitt här och nu handlar inte alls om att släppa allt annat och bara tänka på varje andetag, registrera alla sinnen eller upprepa något mantra, för att inte tänka alls. Det har jag provat och min kropp skriker av stress - och tristess då.

 

Så nu har jag hittat ett sätt som passar mig och mina känslospröt. Mitt här och nu handlar istället om att vrida på tanke - och känslokranen ordentligt och bara låta allt komma. Huller om buller och hur som helst. Då får jag en chans att möta mig själv och tid till att lyssna lite på vad hjärta och hjärna har att säga. För mig känns detta som mer här och nu, än att stänga av hela maskineriet - på beställning dessutom! Däremot är det nog fantastiskt skön för dem som kan göra så! Men för mig känns det inte naturligt att sitta helt stilla och bara yoga-andas. Nej, mina tankar och känslor behöver hjälp att flöda med rörelser och i sanningens namn vet jag inte om min kropp är gjord för att vara helt stilla. Med hjälp av andning och rörelser kommer tankarna och känslorna. Och det är ju bra, för de behöver ruskas om, bli vädrade eller bara byta plats. Och jag behöver bara låta allt vara som det är, för de sköter sig själva. Visst är det jobbigt att se en jobbig tanke fladdra förbi eller en känsla som svider till, men efter en stund brukar det avta eller åtminstone minska i intensitet. Det här sättet funkar så mycket bättre, än när jag försöker tvinga mig själv och mitt spretiga väsen till en helt onaturlig yoga, där jag inte får plats.

 

Namaste!

 

 gräv längst in

 

i garderoben  

 

rensa bort

 

rädsla, tvivel, oro  

 

sälj eller byt på Blocket

 

 

 

Bygg upp nytt

 

välj omsorgsfullt

 

byggstenar av

 

kärlek

 

frihet

 

trygghet

 

nyfikenhet

 

styrka

 

vilja

 

kreativitet

 

 

 

 

 

 

 

 

Läser just nu "Lev som du vill och inte som du tänkt dig". Fick tipset av min pratperson att köpa den. Nu läser jag i den var och varannan dag. Trodde aldrig att en självhjälpsbok skulle kunna hjälpa mig, för jag kan känna mig så komplex, men den här boken är ett av mina bästa verktyg. Plötsligt ser jag orsaker och mönster mellan tankar och beteenden och tidigare upplevelser och uppväxt. Det är inga lätta saker att ändra på, när man ska till att förändra ett mönster som funnits i många år, ibland sedan barnsben.

 

Det tar tid och det är frustrerande. Just nu känns det extra frustrerande, när jag ser varifrån en hel del saker kommer ifrån och samtidigt ser att jag trots denna upptäckt, ändå gör om samma saker gång, på gång, på gång. Nu när jag vet var en del saker beror på och var de har sitt ursprung, borde väl allt bara vara löst. Eller? Nej, det fungerar tyvärr inte så med invanda mönster. Jag måste börja från början, med pyttesteg. Åh, jag som har så dåligt tålamod!!!!! Jag blir tokig!!!! Jag vill gå från noll till hundra på två sekunder. Istället måste jag ta allting i snigelfart. Samtidigt inser jag att de där snigelstegen också kommer bli en rejäl utmaning. Vissa saker, som för andra är en bagatell, kommer vara som att bestiga ett berg. Kan inte förstå hur det ska gå till? Men på något sätt måste det väl gå. Börja aldrig i terapi, om du tror att det ska gå snabbt. För det gör det inte. Men det är förlösande skönt när det väl går.

Ja, nu har jag tänkt om med Fittstim. Kanske glömde att ta på mig de kritiska glasögonen? Men jag såg programmet igen, snabbspolade lite. Och nu kan jag förstå kritiken programmet fått. Har dock bara läst två sådana krönikor, men sett att de finns överallt. Dock vill jag börja med att säga att jag tycker att det är otroligt bra att det kommer ett program om feminism. Men sedan är det trist att det vinklas utifrån Belindas personliga tes, om att feminismen faktiskt har gått för långt.

 

Till att börja med tycker jag inte att programmet ger tittaren en rättvis helhetsbild av feminismen. I programmet har man valt att enbart titta närmare på de "förgreningar" som verkligen sticker ut. Belinda säger att hon inte längre känner igen sig i feminismen och det kan jag delvis förstå, om hon försöker identifiera sig med de intervjuade personerna i programmet. Dessa människor visar vad feminismen innebär för dem, men det är knappast så feminismen tar sig i uttryck för alla människor. I detta program får intervjuerna med dessa människor, utgöra bilden av hela feminismen. 

 

Belinda besöker  Malmös badhus, där kommunpolitikerna beslutat att kvinnor ska ha möjlighet att bada toppless. Belinda ifrågasätter detta och verkar tycka att detta är ett tecken på att feminismen har kommit bort från sin kärna, som Belinda tycker handlar om att strida för lika lön för samma arbete. Men det är ju hennes syn och hon har väl inget tolkningsföresträde på vad feminismen ska innebära? Måste det ena utesluta det andra? För de kvinnor som stridit för att få bada toppless, har beslutet om att tillåtas göra det, varit viktigt för dem. Feminismen handlar väl inte bara om lika lön för samma arbete? Det handlar också om samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter, oavsett kön.

 

Sedan intervjuar Belinda en mamma, som valt att inte tala om vilket kön hennes barn har för omgivningen. Vidare åker Belinda till en hen-förskola. Belinda själv tycks tycka att hela debatten om "hen" är ett spektakel. Denna åsikt känns märklig för mig, då hon som feminist troligen är insatt i denna diskussion. Den intervjuade förskolläraren säger att det inte handlar om att ignorera barnets biologiska kön, men att sudda ut den sociala konstruktionen av hur en tjej eller kille ska vara. Precis som den intervjuade förskolläraren menar, kan "hen" få barnen att tänka mer fritt. Att inte könsbestämma personer i alla situationer, där det inte har någon relevans, kan få barnet att välja vem eller vilka de identifierar sig med, oavsett kön och därigenom kan barnet få större möjligheter att forma sin egen identitet.

 

Senare i programmet följer Belinda en kvinna, som framför sitt politiska budskap med bara bröst. Belinda undrar om det i själva verket inte handlar mer om exhibitionistiska och egocentriska drag, än om en kvinnokamp. Här hade det varit intressant, om hon hade gjort en mer grundlig och djupgående intervju om Femen.

 

Slutligen intervjuas "experter", där allt verkar gå ut på att bevisa Belindas tes, istället för att ge tittaren en flerdimensionell bild. I intervjun med en av FI:s grundare, får man i princip bara ta del av att hon inte gillar pronomet "hen" och inte längre vill kallas sig feminist. Gudrun Schyman hinner knappt yppa mer än en mening om hur hon ser på feminism. Precis i slutminuterna intervjuas en forskare, som menar att det faktiskt finns  skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor.

 

På ett sätt tycker jag fortfarande, att det var intressant att olika förgeningar inom och synsätt på feminismen lyftes fram. För det är klart att med olika agendor och små förgreningar, kan det vara svårare att samma genomslagskraft, som om om alla feminister var engagerade i en specifik fråga. Samtidigt kan man fråga sig om det är möjligt? Kanske ska vi inte se dessa som motsättningar och splittringar, utan snarare som att kvinnor (och män) jobbar för kvinnors rättigheter och möjligheter på olika plan och inom olika områden? Alla kämpar för de frågor som de brinner för och det är ju samtidigt positivt, eftersom samhällets alla lager och skift genomsyras av patriarkat - och det måste naturligtvis förändras. Alla feministiska bäckar små, som letar sig in i vardagen, på förskolan, i skolan, i arbetslivet och privatlivet, i arbetarklass, medelklass och överklass, kan tillsammans åstadkomma något väldigt stort och väldigt bra. För allt detta handlar ju om att till ett jämställt samhälle.

 

 

 

Ps! Katten Puts, jag har läst och begrundat din kommentar. Ska se programmet igen och fundera en vända till! :) Ds.

Ps! Katten Puts, jag har läst och begrundat din kommentar. Ska se programmet igen och fundera en vända till! :) Ds.

Såg nyss Fittstim - min kamp, på Svtplay. Se den vettja! Programmet har ju fått mycket kritik, men jag tycker att det var intressant och ser det inte som att Belinda pajar den feministiska kampen, snarare problematiserar den och visar på den splittring som finns. Vad tycker du?

 

För ett tag sedan berättade chefen om en speciell grupp för elever som hon tänkte starta. Detta skedde när vi var i enrum och jag fick känslan av att hon tyckte att jag skulle erbjuda mig som frivillig till att leda gruppen. Men det gjorde jag inte. Inte för att jag inte ville, utan för att jag inte riktigt visste vad jag tyckte om saken. Och för att jag genast började tänka på vad kollegorna eventuellt skulle säga, om det nu blev jag som ledde gruppen. Tänk om de skulle ifrågasätta hela grejen? Då skulle jag bli fruktansvärt obekväm och osäker, eftersom jag har en fantastisk förmåga att tvivla på min egen förmåga (trots att jag egentligen tycker att jag är en bra, kunnig lärare). Några veckor senare skickade chefen ut ett mail till samtliga, där hon undrade om någon lärare var intresserad av att ha den aktuella gruppen. Jag anmälde mig inte, för då hade jag dessutom hört hur andra kollegor ifrågasatte hela idén. Igår hade vi möte och där presenterade chefen vem som skulle hålla i gruppen - och vem var det?

 

Jo, hen som alltid visar framfötterna, tar täten och går in 110 % i sina projekt (läs: alla projekt som startas på skolan). Jag blev alldeles grön av avund, när det presenterades. Inte så mycket för att jag vill ha den där gruppen, utan för att hens beundransvärda förmåga att våga. Och att hen alltid gör det fullt ut och verkar tro fullt ut på sin egen förmåga och inte låter sig stoppas av andras eventuella åsikter. Jag blir så djävulskt, djävulst, djävulskt avundsjuk på sådana personer över lag. FÖR JAG VILL OCKSÅ VA SÅ!!! Jag blir så avundsjuk att barnet inom mig nästan tar över. Det krävs en stor ansträngning att se oberörd ut.

 

Jag vill ju också drömma, sätta upp mål och visioner, som jag sedan vågar genomföra, utan den där bromsande rädslan och ängslan, som knackar på och tittar på mig med det kritiska ögat och undrar "vem tror du att du är?". Jag är så förbannat less på att det har hindrat mig från så mycket. Det är en av mina allra värsta fiender. Nä, jag kan nog sträcka mig ännu längre och säga att säga att det faktiskt är min värsta fiende. Och modet är den där coola bruden, som jag så gärna vill vara kompis med. Vi ska nog bli det en vacker dag. Och då ska vi gå armkrok varendaste dag på jobbet, på stan och hemma och så fort det kritiska ögat dyker upp, ska vi ställa och oss peka på det och hånskratta det rakt i ansiktet.   

Idag var jag och fikade med min vän, som jag känt sedan vi var små knoddar med knubbiga ben och lortiga fingrar. Det är så roligt att vi har hittat tillbaka till varandra, efter många år på varsitt håll i landet och i livet! Vi pratade om det här med att mingla och vad man pratar om, om man träffar nya människor. En del personer är ju lite avvaktande i början, när de träffar en ny person. De vill helst iaktta ett tag och tycker inte om, när någon blir lite för personlig, lite för snabbt. Då avslutar de gärna samtalet fortare än kvickt.

 

Jag är nog motsats till detta. Jag pratar och frågar och berättar. Jag är inte den som håller låda, men jag är ofta aktiv i något samtal. Och ofta när jag berättar något, blir det nog personligt. Jag gillar  när folk blir personliga (inte privata, det är jobbigt) snabbt, för då kan jag ju se vem de är. Om de bara håller sig till allmänna ämnen på ytan har jag så svårt att förstå, vem som finns bakom det artiga leendet eller korrekta åsikterna. Därför tycker jag inte om att ha ett för långt artighetssamtal. Varför dra ut på det? Det ger mig ingenting. Jag vill ju hellre komma in på det viktiga och riktiga och skippa den där krystade fasaden.

 

Men det är nog också därför jag inte klickar med en del människor. De tycker förmodligen att jag öppnar upp mig själv mycket redan i början, så att de blir obekväma. Börjar misstänka att en av mina grannar upplever det så. Too bad. För dem alltså, att de missar en så härlig och djup tjej som jag!

 

 

Nu har jag läst klart och redigerat T:s uppsats!  Det är tur man inte behöver göra det varje dag. Samtidigt var det självklart att jag ville hjälpa till, eftersom jag vet vilket oöverstigligt berg det kan kännas som, när man skriver examensarbete. Att man tar sig igenom examensarbetet tycker jag tyder på att man har både karaktär, skärpa, kämparglöd, tålamod och att man har förmågan att reflektera och se något ur olika perspektiv. För allt detta krävs, när man skriver detta mastodonta arbete. Sedan kan man såklart ha dessa egenskaper ändå och få dem på andra sätt också! 

 

Såg nyss ett viral-program på Aftonbladet. De två, unga och hippa (läs: min ålder) programledarna analyserar diverse kändisar. Jag kunde inte låta bli att notera hur de slängde sig med engelska uttryck i var och varannan mening, under de 10 minuter som jag lyssnade. Se här (OBS! ingen koll på de engelska ordens stavning):

Det känns lite trashigt

Han står och drar kreditkortet på tjejernas butt crack

...men jag ska inte vara en dursh här

De hade inte gjort så bra research där...

Det ser inte så fresh ut, liksom när pappan står och ”grindar”....

Det enda jag kan säga om den familjen, är att de har bra musiksmak. That´s it.

Men go for it, liksom, have fun.

 

Tänk att vi för några år sedan hånade Viktoria Silvstedt för hennes blandning av svenska och engelska. Nu reagerar man knappt. Är det såhär vi kommer låta om tio år? 

Nu ska jag clean the lägenhet och then I have to plan mina lessons!

Ciao!

Nu är jag hemma igen. Direkt från tågstationen gick jag till jobbet med en ryggsäck på ryggen och en på magen. Efter två veckors ledighet med omvänd dygnsrytm kändes som att vara bakis på jobbet. Hjärnverksamheten gick trögt, men på tisdag blir det full fart när eleverna kommer tillbaka igen! Väl på jobbet hade vi en diskussion - inget ovanligt - om barn i Sverige som får fosterföräldrar, på grund av att föräldrarna är missbrukare eller liknande. Diskussionen handlade om det är rätt eller fel att dessa föräldrar kan få tillbaka vårdnaden om sina barn senare i livet (när de har en mer stabil tillvaro). Jag tycker inte att det är givet. Barn är ingenting som föräldrar har rätt till, till varje pris. Däremot har barn rätt till en trygg tillvaro. Att rycka upp ett barn från sin fosterfamilj, sin skola, sina vänner, sitt fotbollslag, "bara" för att den biologiska föräldern har ordnat upp sitt liv - nja. Det är jag skeptisk till. För vems skull gör man det? Är det barnet som har bett om att få flytta till sin biologiska förälder, som den kanske knappt känner? Som inte funnits där för barnet på flera år? Som svikit barnet? Nej, det här tycker jag är helt galet. Vad tycker du?

 

Nu ska jag gå på macken och köpa mjölk, så att jag inte somnar!