lortmaja

Har varit fullt ös. Eller så fullt ös det kan bli, när man känner sig hängig. Hela veckan har jag varit det. Men nu hoppas jag att det har vänt. Var på yoga ikväll och kände ingen hängighet då. Power yoga, fina grejer. Sinnessjukt jobbigt, men också spännande, annorlunda och utmanande träning, på ett annat sätt än vad jag är van vid. Och jag har gått på yogainstruktörens pass förut, när jag bodde i norr. Och nu bor hon också här i stan! Slumpen? Ödet?

 

Ibland slås jag av att jag ibland är den som ofrivilligt krossar en elevs framtidsplaner. Den som sätter käppar i hjulet och säger stopp, vänta eller att det är långt kvar. Usch, det är inte kul att se den besvikna blicken. Drömmen om universitetsstudier, drömmen om att gå vidare, drömmen om att få komma någon vart, som hamnar längre och längre bort. Att se den frustrationen, besvikelsen och ibland den oförklarliga skammen i ögonen, är inte kul. Det är en av de absolut jobbigaste delarna av yrket.

 

 

Ikväll påbörjade jag min första lektion på italienskakursen. Bara att få sitta och bli matad med kunskap är en lyx, när man är lärare och brukar vara den som står framme vid tavlan. Och vilket delikat språk italienska är! Nu hann vi bara gå igenom alfabetet och olika ljudningar, men ändå! Det känns så njutningsfullt!  Läraren som var en pensionerad gråhårig kvinna med humor och enorma språkkunskaper, pratade så mycket om italiensk mat, att jag blev akut sugen på det, så på väg hem, gick jag förbi en italiensk restaurang och köpte med två crossiant-liknande saker, fyllda med citron och choklad. Sedan gick jag mot bilen, tog en tugga av bakelsen, tog ett djupt andetag, tittade upp mot de vackra stenhusen som finns i innerstaden och låtsades att jag var i Italien för en stund. Älskar att ha fritid. Så mycket att jag funderar på att ta en dag ledigt snart. Bara för att det är så värt den där tiden efter jobbet. När jag bara är jag.

 

Ciao!

Imorgon har jag lektionsbesök. Och jag har prestationsångest. Vågar knappt tänka en bra tanke på vad jag skulle kunna göra på lektionen, för om jag skulle testa den tanken i praktiken, riskerar jag ju att misslyckas. Och det är hemskt. Usch, så hemskt det är. Så nu sitter jag här med kreativ kramp istället. Om jag inte skulle ha haft besök skulle jag ha gjort det jag hade planerat i söndags, men nu känns det så... mediokert. Slav under självkritikens lag. Jag hoppas jag lyckas vända den här energin till något positivt imorgon. Hatar att arbeta mot mig själv, istället för med mig själv. Är så arg för det. Det också.

Ilskan. Plötsligt finns den väldigt närvarande i mig. Förr har det väl mest varit uppenbara saker, såsom orättvisor eller när man känt sig orättvist behandlad. Men den ilska som vaknat till liv nu är en annan. Det är en ilska som har legat och grott, sedan barnsben. Undanträngd ilska som nu poppar upp och dyker upp i vardagen. Det är ilska gentemot andra, som tror sig veta vad som är bäst för mig (de har säkerligen gott uppsåt, men det landar så fel). Och det är ilska riktad mot mig själv, för att jag upprepar mönster och inte sätter ner foten djupt ner i moder jord, så att jag är fast förankrad och tydlig. Måste hitta ett sätt att kanalisera den där ilskan, för ut måste den. Annars kommer jag vara en tickande bomb, som till slut brinner av på att det inte finns tillräckligt mycket blyertspennor på jobbet, fast det egentligen handlar om något helt annat...

 

/ Less på att vara sansad och så jävla tillmötesgående i alla väder

En del människor verkar så stabila, som en rät linje. Det verkar inte vara mycket som rubbar dem, åtminstone märks det inte. Min linje är mer upp och ner och fram och tillbaka och kors och tvärs, eftersom mina känslor känns så mycket. Och de påverkar mig mer än förnuftet, som står sig rätt slätt i förhållande till svallande känslor. Mina känslor gör sig så starkt påminda i kroppen, att de inte går att ta miste på. Är jag glad, så spricker jag nästan. Är jag ledsen eller deppig, värker det i hjärtat och är jag arg, så måste jag liksom få ut ilskan ur kroppen, innan den kan försvinna. (Dock skulle jag många gånger kunna undvika att bli arg, genom att vara mer tydlig och tala med personen som det berör. Det behöver jag träna mängder på.) En annan stark känsla i mig, är att jag lätt blir rörd. Det händer nog minst en gång i veckan att , att den känslan sköljer över mig. Jag får tårar i ögonen och hjärtat bubblar över, för att något är så fint eller medmänskligt. Senast hände det idag, när jag läste om en tjej som startat eget företag, som det nu går bra för. Då har jag svårt att hålla tillbaka. Tycker att det är så fint och starkt, att hon vågat satsa på sin dröm och att den nu har gått i uppfyllelse! Och igår blev jag rörd när Kalla tog silver. Jag undrar hur mitt känslospektra kommer att ta sig i uttryck, om jag skulle bli gravid någon dag. Blir nog en riktig berg - och dalbana!

http://hotlamotte.com/2014/02/04/man-som-inte-ar-pappalediga-sviker-sina-barn/ 

 

Detta hoppas jag att alla pappor får uppleva - om de nu behagar att ta sig den tiden att vara pappaledig...

Nej, idag var inte min dag. Varit trött på jobbet, haft dåligt tålamod och jobbiga missförstånd som skett på grund av... ja, jag vet inte? Frustration gånger tusen. Jag märker att jag fortfarande är ny i yrket, för det där lärarsjälvfötroende kan gå väldigt mycket upp och ner. Ena dagen känner jag mig som världens bästa och pedagogiska lärare som är uppskattad av eleverna och andra dagen känner jag mig dålig, tråkig och oinspirerande. Igår fick jag en blomma av eleverna på lektionen och då närdes det professionella självfötroendet. Jag kände mig såklart otroligt smickrad. Men någon timme senare gick energin ur mig, när jag fick några klumpiga kommentarer, som nog inte var menade så illa som de lät. Men ändå. Hur förstående och överseende och professionell man försöker vara i sitt yrke, så är jag inte mer än människa. Den där yrkesskölden är liksom inte helt skottsäker. Ibland tar sig vissa skott förbi och rakt in i hjärtat. Vissa dagar kan ingenting komma åt mig, medan det är tvärtom vissa andra dagar - som typ idag. Sådana här gånger är jag i alla fall tacksam att jag har en förstående och klok chef, som själv arbetat som lärare och vet hur det kan vara. Jaja, imorgon är en ny dag och jag hoppas att den blir bättre!!

Det är ju inte alltid så upplyftande att ta del av nyheterna. Det är lätt hänt att man känner sig maktlös och om man inte hittar ett förhållningssätt, så finns risken att man "går under" på grund av global depression. Stundtals känner jag också så. Den där hopplösheten, som drabbar en. Och ibland orkar man helt enkelt inte engagera sig i världen och omgivningen. Det finns tillfällen eller perioder, när man helt enkelt har fullt upp med sig själv eller livet i övrigt. Stunder där det inte finns utrymme för annat, än att få ihop sig själv och vardagen. Det är mänskligt och allt det här kan jag förstå.

 

MEN det jag inte kan förstå, är den politiska slapphet som finns bland oss. Den där låt-gå-attityden och skygglapparna på, som aldrig tas av. Den där delen av oss som inte vill. Någonsin. Under hela livet. Skita i ekologiskt och rättvisemärkt. Strunta i att se eller läsa nyheterna. Inte ha en åsikt i politiska frågor. Rösta blankt. Inte bry sig om den framtid som våra barn ska växa upp i. Den slappheten kan jag inte förstå. Jag vill bara ruska om.

 

Jag tycker att det är vår skyldighet att bry oss om vår omgivning och om världen. Att använda sin makt till något bra, som man tror på. Att värna om vårat samhälle och få det att fortsätta att växa och frodas till en plats, där alla människor - inte bara just vi, får en bra plats att växa upp i, leva i, åldras i. . Man behöver inte engagera sig i allting, men om alla engagerar sig i någonting, kommer det leda till något gott. Engagemang behöver inte betyda att stå längst fram med plakat i en demonstration. Det kan faktiskt räcka väldigt långt med att läsa på lite om ett eller några ämnen man brinner för och sedan prata om det. Prata, reflektera, ifrågasätt och fundera tillsammans om det vid middagsbordet, på kafferasten eller sprid kunskap bland vänner och bekanta, så att andra inser hur viktigt det är att vi bryr oss om just detta ämne. 

 

Först när vi har gjort detta, har vi använt vår makt på rätt sätt och tagit vårat ansvar för demokratin. Men säger eller gör man absolut ingenting för att förändra, ska man inte heller klaga. Inte klaga på skolan, på skatten, på stora barngrupper, på sjukvården, på ekonomin eller på arbetslösheten. Då får man vackert vara tyst. Till alla dem har jag bara lust att säga: ssscch!