lortmaja

Utanför fönstret skiner solen på de tappra löven, som ännu inte släppt från träden. Ligger under täcket i min röda favoritsoffa, som var det första vi köpte tillsammans. Hör hur min älskling snarkar. Ser en film om en ung författare och blir inspirerad till att resa och att skriva. Tycker att dessa sysslor går hand i hand. Att skriva är att resa i sitt inre och att resa är att skriva en ny berättelse i sitt liv.

 

Tänker att jag har så mycket att skriva om och jag tror att mina ord kan göra skillnad. Jag tror också att dina ord kan göra skillnad. Vi borde använda oss mer av dem, orden. De slagkraftiga, de subtila, de beskrivande, de argumenterande, de berörande, de upprörande. Tänk hur mycket vi kan påverka. Orden, som kan leda till handling, förändring, revolution. Vi ska icke förringa våra tankar, våra idéer, våra åsikter, våra reaktioner. Det är dem som är bärare av detta samhälle. Vi bygger det med våra åsikter, så var inte tyst. Skriv, skrik. Ut med dem!

Att lära sig ett nytt språk handlar bara om motivation. Det kan väl inte vara så svårt?

 

Nej, inte om man har samtliga förutsättningar:

 

- har en någorlunda språkbegåvning

- är ung (helst under 8 år)

- har ett motsvarande ordförråd på sitt modersmål

- har ett modersmål med liknande grammatik som svenska

- har en hög utbildningsnivå med sig i bagaget, så att man har fått både studieteknik, abstrakt tänk - och språk

- känner en tilltro till framtiden

- har kompetenta lärare

- mår bra och inte behöver oroa sig över uppehållstillstånd, familjen i hemlandet eller påminns om traumatiska upplevelser från det land man kom ifrån

-har lugn och ro och tid till att lära sig, utan att andra aktörer och aktiviteter tvingas in i schemat

- har svenska vänner eller partner, som gör att man får använda det nya språket varje dag och som kan introducera en för den nya kulturen

 

Då är det i alla fall inte lika svårt att lära sig ett nytt språk, som om någon eller några av dessa förutsättningar saknas. När så är fallet, är det förbannat svårt. Och det tar tid. Lång tid.

 

 

 

- När är du född? frågade jag min elev i 30-årsåldern.

- Idag, svarade hen (innen hen förstod att något blev väldigt fel..)

Förstår inte vad som har hänt. Jag som har varit närmast besatt av diverse bloggar i drygt ett år, har nu fått kalla fötter. Kanske är en tillfällig dipp. Vad vet jag Jag har ju vetat allt (ja, allt) om Blondinbella, Underbara Clara och Ebba Von Sydow. Vad de har sysslat med i helgen, vad de tycker om ordet "hen", vilka kläder de haft på sig och vad de jobbat med för tillfället. Ja, det var ju typ allt livet innehåller. Har haft bloggläsandet som en kvällsrutin, när jag kommit hem från jobbet och innan jag somnat. Det har varit något jag sett fram emot att kolla och jag har haft stenkoll.

 

Men nu har jag plötsligt lessnat. Alltså, jag har ju inte slutat kolla, men jag läser knappt. Känner inget sug längre. Förstår inte vad som har hänt? Skrollar igenom med ena ögat och plötsligt är deras liv inte så himla intressanta längre. Jag måste alltså hitta en ny hobby. Kanske skulle ägna mig åt lite mer bokläsning. Är ju också avkopplande, menar jag.

 

 

För varje våg som slår in mot stranden förändras och slipas stenarna mer och mer. Lite så är det med mig också. Säkert för dig med. Vi formas, stöts och blöts i varje möte med andra. Jag befinner mig någonstans mitt emellan vågen och strandkanten. På väg mot något. Det är läskigt och ibland vill jag bara klamra mig fast, men det finns ingenting förutom minnena och nuet som blir ett nytt nu varje gång vågen sköljer över sanden. Så jag försöker flyta med. Ibland graciöst och ibland krampaktigt. Men jag gör det i alla fall.

-  Man borde få vara glad och stolt över sina framgångar. (Sagt av Ernst i Morgonsoffan i TV4)

 

- I Sudan pågår det trafficing med organ, där människor och barn smugglas över gränsen mellan Eritrea och Sudan och sedan snittas upp. Detta hade undgått mig. (berättat av elev)

 

- Och denna vecka har jag varit på min livs första rättegång (studiebesök) och sett hur det går till och fått se en skymt av hur saker och ting verkligen kan ställa till det.

Det här med att känna ända in i hjärteroten att man duger.

Det är verkligen inte så lätt alla gånger.

Fast det borde vara så självklart.

 

 

Är det inte konstigt? Medan min manliga kollega säger att "jag är såhär, det här är min stil", så vrider och vänder jag ut och in på mig själv för att få med alla elever på tåget. Jag vill också kunna vara lugn i att "jag är såhär och jag kör på min grej. Passar inte det så...". Hur blir man så? Eller... är det så dumt att vara så som jag är? Lika mycket som det är ok att han kör sitt race, lika ok borde det vara att jag kör mitt race. Eller? Är verkligen det ena bättre än det andra? Eller är det bara olika sätt att tänka? Eller är problemet bara att jag jämför mig med någon som tänker helt annorlunda?

 

Trevlig fredag förresten!

Idag har jag tackat det andra laget och domaren med tre starka nej. NEJ, NEJ, NEJ!

 

NEJ - till verksamhetsgruppen

NEJ - till Öppet hus-gruppen

NEJ - till bokcirkel om andraspråksinlärning

 

Det känns mest bra och... jobbigt. Tänk om de kommer ha jättekul utan mig nu? Tänk om de lär sig något som är oumbärligt för yrket? Det är ängslanshjärtat i mig som kommer fram. Ja ja, jag får helt enkelt träna. Träna, träna, träna. Och åter träna. Det är som med kunskap - det finns inga genvägar.

Äh, skriver lite igen. Kanske sporadiskt eller regelbundet. Men utan krav. Finns nog med krav på mig, från mig. Till mig själv, från mig själv - tack så mycket! Ett rött paket kommer lastat med krav. Ja, tack, säger jag och tar emot. För det är många gånger så mycket lättare att säga jag istället för nej. Ja, till Öppet hus-gruppen, ja till jobbkören, ja till att vara med i gruppen med externa aktörer, ja till hela världen, från mig. Varsågod. Ja till alla, eller nästan alla - kanske inte till mig själv. Det är ju så mycket lättare med ja, än med nej. Ett ja är ofta en VIP-biljett rakt in i den varma gemenskapen och omtycktheten med uppskattande leenden. 

 

Nej, känns... kallt, avståndstagande och inte så himla kul. Och kul vill man ju vara. En kul tjej liksom, som är engagerad. Grejen är bara att jag inte blir så jäkla kul och entusiastisk, när jag sagt ja till allt man kan säga ja till. Det är då, med hundra bollar i luften, för lite sömn, för mycket stress, för lite tid till allt, som jag blir rätt trist. Går omkring med mörka ringar under ögonen, spända axlar, tänker på jobb, pratar jobb, drömmer jobb. Inte så kul helt enkelt. Och nej, jag måste inte alltid vara en kul tjej, men jag vill i alla fall sova ordentligt om natten och drömma om någonting mer eggande än jobb.

 

Ska försöka vända på denna trend. Läskigt.