lortmaja

Han är så fin, vår son. Så fin att jag blir rörd bara av att se honom. Tårar faller nerför min kind. Så oskyldig, så lyckligt ovetandes om alla grymheter i världen. Jag tänker göra allt jag kan för att han och andra barn ska få växa upp i en trygg och kärleksfull värld med ren natur. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något; Handla ekologiskt, vara stödfamilj, ha ett fadderbarn, hjälpa gamla damen på bussen, ta cykeln till jobbet, låta någon gå före i kön, källsortera, säga hej till grannen med ett leende, står upp för orättvisor,  lyssna på någon som behöver ett öra, ge en kram eller baka en kaka till en vän som behöver uppmuntran. Något kan vi alltid göra, du och jag. Många bäckar små göra stor skillnad ocht vi gör sprider ringar på vattnet, så att folk i din omgivning blir inspirerade att göra detsamma. 

Att jag slutade skriva i sjunde månaden var nog för att vi var mitt i flytt och renovering då. Himmel, så mycket som har hänt på några månader. På ett år. För ett år sedan satt jag uppe i Umeå i studentlägenheten på Ålidhem och skrev uppsats. Jag hade nyss gett klartecken till T att börja försöka skaffa barn. (Han hade ju velat det sedan länge tillbaka, jag med, men fick för mig en massa "jag ska bara...") Efter jul flyttade vi hem hit igen och dagarna innan nyår blev jag gravid! Minns att jag veckorna efter tyckte att brösten hade blivit större och att de var ömma. Tänkte att jag inbillade mig. Kanske var det bara tröjans passform som fick dem att se större ut? När mensen uteblev vågade vi inte hoppas. Det hade ju hänt förr. Men när två veckor hade gått och mensen lyste med sin frånvaro, kunde jag inte hålla mig längre. Köpte ett gravidtest på Apoteket på fredagen. Mest för att utesluta att jag var gravid, för det kunde jag väl inte vara? Eller?  Väntade tills T kom hem. Berättade att jag köpt en test. Gick in på toaletten. Kissade på stickan, lade ifrån mig det där inne, gick ut till T och sedan väntade vi den evighetslånga minuten med pirr i magen, även om vi inte vågade ha allt för stora förhoppningar. Gick tillbaka till toaletten för att kolla - och där var det;  strecket! The streck. Det streck vi hade längtat så mycket efter.

 

Där stod vi och tittade på varandra, med ett streck på stickan, smått chockade och skrattiga i hallen i en lägenhet vi hyrde i andrahand en snöklädd januarieftermiddag 2015. Och nu har snart ett år gått och vi sitter vi här i vår bostadsrätt med radhuskänsla och vårt  snart tre månaders lilla mirakel ligger och sprattlar för fullt i babygymmet. Han har verkligen flyttat in i våra hjärtan för alltid. Och numer är det mycket som skvallrar om att det faktiskt bor en liten bebis i lägenheten också. Spjälsängen i sovrummet, små bodys och pyjamas hänger i torkskåpet, små sockor som åkt av och dräller i soffan, nappflaskorna i diskstället och barnvagnen  nere i hallen. Tänk så mycket som kan hända på nio månader och lite till! Livet är häftigt. Vår son är livet!

Den här dagen kom av sig. Hur gör man för att fortsätta som vanligt när terrordådet i Frankrike nyss har skett? När över hundra oskyldiga människor har fått sätta livet till. Allt blir plötsligt så sårbart, när sju enstaka personer kan förorsaka så mycket skada. Hemskt. Jag vill ge min son en bra värld att växa upp i och kommer göra allt vad jag kan, för att det ska bli så. För vi kan påverka den här världen till det bättre. Vi har alla olika gåvor som vi kan dela med oss av. Jag på mitt sätt och du på ditt sätt. Det är viktigt att komma ihåg det, att vi inte är maktlösa.