lortmaja

Jag är ju en vata-person enligt ayurvedayogan. Vata består av rymd- och luftelementen vilket gör den till en mycket rörlig och lättpåverkad dosha. Därför rekommenderas rutiner och struktur för att den ska behålla sin jämna energi, som annars kan svikta. Det här med rutiner funkar ju sådär när man pluggar, men jag gör så gott jag kan och kliver upp vid åtta varje morgon och äter på bestämda tider och lägger mig i rimlig tid. Men det jag har upptäckt nu är det här med styrketräningens effekter (förutom en starkare kropp). Jag har märkt att den sortens träning balanserar upp min annars lite fladdriga vata-energi och ger den tyngd och stadga. Det är som att den samlar ihop alla delar av mig och tar ner mig på jorden, till skillnad från pass där jag flyger omkring till höger och vänster. Dock älskar jag sådana pass och skulle inte direkt få för mig att sluta gå på dem, men dessa pass kanske också ökar min känsla av fläng och rörlighet? Styrketräning innebär ju också en mer jämn nivå under träningspasset, vilket kanske också har en lugnande effekt? Hur som helst har jag fått en nytändning på styrketräning! 

Idag var jag på väg till gymmet. Iklädd mina gamla fotbollsträningsbyxor och påbyltad med mössa och halsduk virad runt halsen. Det var en fin dag. Solen lyste vackert mot de orange höstlöven som numer täcker gräsmattan. Medan jag promenerar på gångvägen hör jag ett gäng killar en bit bakom mig, på lagomt avstånd för att jag ska kunna uppfatta vad som sägs. Av allt att döma har de skrivit tenta och de pratar ivrigt om uppgifterna till den. En av killarna skriker "men fiiiitttttaaaaa, jag tänkte först skriva plus, men sen valde jag minus ändå. Fan också!" Jag vänder mig demonstrativt om, för att visa vad jag tyckte om det olämpliga ordvalet. Jag vet inte om de noterade det, men ändå. De fortsätter diskutera och samma kille verkar inse ännu fler misstag: "meen peeeeenis! Fan vad less jag blir!". Ja, nu använder han i alla fall både det manliga och kvinnliga könsordet i negativ bemärkelse. Jag låter det passera.En minut senare är det dags igen, samma kille: "Hooooooraaaaaa! Vad fan...". Det var droppen. Inte okej. Så jag vänder mig om, ler mitt mest påklistrade leende och säger: Nu får ni vårda språket, hörrni!". Fortsätter gå. En sekunds tystnad uppstår. Förmodligen har de, eller framför allt killen i fråga, inte tänkte på att andra som går på samma väg hör dem klart och tydligt. Särskilt när man skriker. Killen finner sig i situationen och klämmer ur sig "Ja, förlååt!" med skamsen desperation. Jag vänder mig inte om igen, men tänker "låt gå för den här gången"och promenerade vidare mot mitt mål. Är man äldst i universitetsområdet får man fostra de yngre, så att det blir folk av dem med!

 Eftersom mamma fyllde 60 år var det mycket hysch pysch (stavas det så?), så när jag kom hem samlade pappa mig och min bror i pannrummet för att prata ostört om upplägget för 60-årsfesten. Vi pratade presenter och hur de skulle presenteras, varpå pappa säger på fullaste allvar: 

 

 

Mormor som är den ängsligaste av oss alla med den genen berättar att hon skulle lägga sig och vila medan mamma gick ut på promenad. När mormor vaknar igen, blir hon så orolig över att mamma inte har kommit hem igen, så hon ringer mammas mobil. 

 

 

Ett annat exempel på hennes oro, var när min morbror berättade att han hade börjat med LCHF. Direkt undrar mormor varför. Min morbror svarar att han vill testa och se om kroppen mår bättre av det. Mormor anar direkt onåd och frågar om han mår dåligt. Nej, svarar min morbror tålmodigt men med vissa sammanbitenhet. Han förklarar att han bara vill se hur kroppen reagerar på den maten. "Alltså mår du dåligt" kontrar mormor. Mormor lever nog efter mottot att man aldrig kan vara för orolig. Jag jobbar på att inte gå i hennes fotspår. 

 

Ha en fin tisdag!!

 

...Ser på Sommarpratarna på SVT. Ison talar om sin pappa som inte fanns där. Och en annan man i 60-årsåldern talar om sitt liv som framgångsrik affärsman, ständigt på resande fot runt om i världen, medan hans fru och tre barn var hemma i Sverige - han var alltså en frånvarande far, även fast det är oklart om han ens vet om det själv. 

 

Ibland känner jag att vi är så lurade. Lurade att ingå i ekorrhjulet där vi ska producera och hela tiden leverera till samhället. Är det verkligen det som är meningen med allt? Att vi ska ägna den största delen av dygnet åt att jobba och slita och stressa och prestera? Och tjäna pengar så att vi kan bo fint och centralt, köpa trendiga kläder, ha en ny bil, åka utomlands en gång per år, köpa ett gymkort, äta ute och så vidare. Alltså det finns ju människor som faktiskt brinner för att jobba stenhårt och gå in i projekt där man sätter upp nya mål och sedan får se resultat. - och det är ju bra att vi är olika  Men just jag passar nog inte in där. Jag kan också brinna för olika projekt, men pressen får inte komma utifrån. Det måste motivation och inspiration och glöd inifrån..

 

Jag känner mer och mer att det här med att köra på i 100 knyck nog inte är min grej. Jag vill göra ett bra jobb, absolut, men inte till vilket pris som helst. Jag vill ju också ha tid att ta hand om mig själv, umgås med min familj (som jag förhoppningsvis har i framtiden) och känna gemenskap med nära och kära. Kanske odla lite. Men jag är också så kluven. Jag vågar inte riktigt hoppa av hjulet (även om jag redan gjort det tillfälligt), för tänk om det i själva verket är jag som är lurad och snuvad på pengar, som jag verkligen behöver till pensionen (som pappa pratar om)?

 

• Alltså hur stor roll ska pengar få spela i mitt liv?
• Kan jag ändå leva det liv jag vill, om jag skulle välja att jobba mindre?

 

Någonstans långt, långt inne förstår jag att det är möjligt att göra det, (har en kollega som har tre barn med sin man och hon är den som tjänar mest. De har båda gått ner på 60 respektive 50 % och de klarar sig) men hela samhället vill få mig att tro att det är stört omöjligt. För vad skulle hända om alla tänkte så? Det är de nog rädda för, kapitalisterna. Pengar är inte allt, men de spelar roll. Frågan är bara hur stor roll. 

 

Ha en härlig fredag!

Har tuggat åtta tuggummin hittills idag. Extras tuggummi med blåbärssmak kan jag verkligen rekommendera! Däremot är åtta stycken lite i överkant, men något måste jag ha i munnen, när snusen inte får komma in. Åh, vad jag saknar snusen, nu när jag pluggar. Den och jag levde ju i symbios under många pluggår och vi var ett rätt så bra plugg-team. Men allt har sin tid och jag tänker inte gå tillbaka till den. Det skulle inte min hals gilla och dessutom fick jag väldiga toppar och dalar med den. Blodsockret slog bakut och ibland fick jag till och med ångestsymptom när jag tog en snus. Det blev så snabba vändningar, att kroppen nog inte hann med. Men jag avundas ändå er som stoppar in en prilla under läppen efter lunch, efter kaffet eller bara när man har tråkigt, roligt, känner sig deppig, uttråkad eller är totalt uppfylld av eufori. Varje sinnesstämning har sin snus, så att säga! Ljuvligt.