lortmaja

 

 

Långsamt går det, men åt 

rätt håll. Mitt håll.

 

 

Idag är jag tacksam över

 

- att jag har så fina vänner som tror på mig

 

- att jag har provat klättra och kom längre än min mentala spärr trodde 

 

- att mina brillor var i Tobias bil 

 

- att ovanstående människa är en fantastisk person 

 

- att jag börjar få nog av detta jävla frigörande, vilket borde leda till krafttag. Ilska föder handling, sa en vän idag. 

 

- att några elever har utvecklats mycket och jag tror att de kommer att bli så glada imorgon över provreslutatet. Och då blir jag också glad! Delad glädje är dubbel glädje! 

 

Nu ska jag jöbba lite, såhär lite sent omsider... Puss och hej!

Ibland sätter livet krokben

för drömmar

Ibland ger det vatten 

till grönskande blad

så att de blomstrar

växer sig större

 

Att balansera 

så att det inte 

stjälper

 

Att flyta med i vågorna

och samtidigt

simma mot 

mina

drömmar

mina

mål

 

 Himlen och solen visade sig från sin vackraste och skönaste sida

Det är kväll och himlen är blå. Mörkt blå och inte längre nattsvart. Luften är ljummen och jackan känns för varm. Gruskornen hopar sig på gångvägar. I diken kan man se skymten av en och annan tussilago. Det doftar lera. Jag får lust att skrika ett vårskrik, vara utomhus och aldrig gå in. Lapa i mig de efterlängtade solstrålarna och lyssna på snön som smälter. Jag är trött och har ont i huvudet, men samtidigt känns det som att jag har fått påfyllning av energi, så att det räcker året ut. Jag älskar dig, våren. Tack för att du kom. I år också.

 

 

Igår glömde jag mobilen på jobbet. Det var otippat. Jag som alltid brukar ha stenkoll på varenda pinal. Det var inget smart drag, för min väckarklocka funkar inte riktigt som den ska. Ställde klockan på strax innan sju. Den ringde innan halv tre. Hade ett svagt minne av att den inte fungerade som den skulle och ja, nu fick jag det bekräftat. Har inte sovit många sekunder sedan klockan ringde, med rädsla för attt den inte skulle ringa när den skulle. Det gjorde den inte heller. Så sedan halv fem har jag kollat runt på meningslösa bloggar (alltså alla andra bloggar som är som min egen blogg. Närå.).

 

Nu är jag i alla fall uppstigen och på något underligt sätt känner jag mig ändå peppad på den här dagen. Inte på att ha lektioner, utan mer på livet. Är dödligt less på att vara lärare just nu. Och tänk att jag ska in och hålla lektioner idag IGEN!!. Nu när jag sovit typ två timmar. Det finns ingen hejd. Jag hade ju lektioner igår, räcker inte det?! Kan man sluta jobba som lärare efter  inte ens ett år?! Oj, vilket rabalder det skulle bli i familjen!  Djungeltrumman skulle gå på fem röda bort till USA och sedan skulle telefonen gå varm, med diverse olika övertalningsstrategier. Så är det att vara yngst i skaran. Nej, jag vill inte sluta jobba som lärare. Men jag vet att jag vill jobba med barn och ungdomar. Det är dem mitt hjärta klappar lite extra för. Framför allt vill jag sova mer än två timmar när jag ska undervisa. 

 

Nä, på med nytröjan ochh ut i morgonsolen så kanske det känns bättre!?  

 

Ha en fin dag!

Trodde att jag hade varit på årets jobbigaste pass, när jag gick på tabata - men tji fick jag. Ikväll var jag och  J på Cross fit. Vi tänkte att vi kunde prova "lite lätt sådär". Men det där med "lite lätt sådär", kunde vi glömma. Det var stenhård träning i 45 minuter. Med både köttfärssåsen och andan i halsen flängde vi omkring mellan de olika stationerna och tog i, med olika nyanser av rött i ansiktet. Några gånger kändes det som att middagen var på väg uppåt, men det gick bra. 

 

Ännu ett träningspass som är grymt bra för hela kroppen! Linkan, tror att du skulle tycka om det här! Träningsvärken imorgon lär vara av en sort för sig, men det är ju den bästa av värkar, så det är lögna pöckar. Låter jag som ett tränings-freak? Möjligt, men det är kul att prova nya pass och få en liten nytändning gällande träningen. Det bästa av allt är att fötterna har reagerat bra, trots mycket belastning. Det glädjer mig mycket!  

 

Under veckan som var snusade jag knappt någonting. Min energinivå höll sig betydligt jämnare under dagarna, vilket gjorde gott för arbetshögarna på skrivbordet. Detta kompenserade jag med att snusa upp i stort sett hela dosan igår kväll! Men det var ju fest! Och då ska man väl festa till det?! Apropå festa till det, så kan man lätt tro att mössen varit framme och dansat twist och zumba och druckit drinkar i lägenheten, medan katten varit borta. Det ser för täskigt ut, som de säger i Skellefteå. Förstår aldrig hur det går till. Måste vara ett omedvetet beteende. Kanske genetiskt. Inget jag kan rå för. Vem vet, det kanske har varit såhär ända sedan 1800-talet på mammas eller pappas sida? Har säkert alltid funnits någon i släkten som genom tiderna varit omtalad som kaosartad, stökig, slarvig, glömsk. Finns det i blodet?

 

Eller kanske kompenserar jag ordningen på jobbet, med att ha stökigt hemma - precis som att jag balanserar upp mitt icke snusande med att hetssnusa under en kväll. Det ska ju vara balans och kanske är det här mitt sätt att skapa någon slags balans? En balanserad obalans. Eller bara en obalanserad obalans rakt igenom, som tar ut varandra som minus och minus så att de blir noll = balans?! Ja, det finns så mycket att fundera på här i livet! 

 

 

Jag lånade en yoga-bok igår, för fridens och hälsans skull. I boken gavs det tips på olika frukostar som ska vara hälsosamma och rena för kroppen. Ett av målen var bovetegröt. Små kulor av bovete som man kan göra gröt på. Sådana måste jag ha, tänkte jag. Så sent igår kväll efter ett besök hos S, tog jag cykeln till ICA för att investera i min nya, hälsosamma livsstil. Gick förväntansfullt till hyllan för sädesslag och frukostvaror och började söka med blicken. Havregryn, fiberhavregryn, mannagryn, flingor och müsli...Men ingen bovete! Rannsakande hyllan igen, med samma resultat. Boveten fanns inte! Besvikelse! Med tunga steg lämnade jag hyllan och fortsatte vandringen genom butiken.

 

Passerade både den ena och den andra godsaken. De lockade på mig likt förförande älvor, med kladdkakor, bullar, muffins, chokladbollar och krämiga glassorter. Men eftersom jag har en sådan karaktär och disciplin lät jag mig inte förföras. Men så var jag framme vid mjölkkylen. Jag öppnade dörren och tog ett mjölkpaket och råkade snegla lite för mycket åt vänster. Där låg en stackars Frödinge ostkaka och såg på mig med ledsam blick. Jag tvekade en sekund, innan jag stängde kylen och fortsatte gå, trots att ostkakans rop på hjälp hördes i hela butiken. Till slut stod jag inte ut med detta vädjande. Jamen, okej då, suckade jag och vände om mot kylen igen. Jag kan tala om att ingen var gladare än ostkakan när jag tog den från det kalla vinterklimatet i kylen!

 

Sedan kom jag på att jag nog behövde köpa lite Digestive också. Alltid bra att ha, liksom. När jag slutligen gick förbi den sista hyllan för att betala blev jag nästan påhoppad, av ostkrokarna. Snabbt väjde jag undan och kom äntligen fram till kassan. Hälsade på kassörskan och lade upp mina varor på rullbandet. Den lyckliga ostkakan, mjölken, kexen och.... OSTKROKAR!? På något sätt hade de lyckats hoppa ner i min korg, utan att jag märkte det. Suck.15 minuter senare cyklade jag skyndsamt hemåt i vårkylan med mina nyttigheter:

 

-en mjölk

-en Frödinge ostkaka

-ett paket Digestive

- en påse ostkrokar.

- och ingen bovete. 

 

Vilken bra start på den här söndagen! Promenerade upp till skidspåret och åkte två varv i ett skönt tempo. Stannade för att vila några gånger, pratade med änderna vid sjön, blickade ut över snön som fortfarande ligger kvar och andades in frisk luft. Det gjorde under för både kropp och själ, vill jag lova. Såhär borde varje söndag starta! Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Känner mig lite som en late bloomer på det här med det här med skidåkning, men himla kul är det! Och känslan sitter kvar än!  

 

Den här veckan har varit ett marathonlopp, trots en extra dags ledighet. Eller var det kanske just därför? Och jag sätter en ganska så orimlig press på mig själv och glömmer bort att jag är ny och att det är okej att saker blir okej, och inte mer än så. Veckan har varit lite som att pringa ett varv till i elljusspåret, fastän man är så trött att man är på väg att stupa. 

 

I detta stim och i denna racer-fart har jag så lätt att prioritera bort mig själv och pressa mig själv till en maxgräns, jag redan passerat. Jag blir extremt reslutatinriktad och tänker nästan bara på jobb, jobb, jobb. Men jag tänker inte på att varva ner, unna mig något, ta hand om mig, få tillräckligt med sömn, träffa vänner, äta bra mat, ha ett ombonat hem. Allt det där som är nödvändigt för att jag faktiskt ska orka. Det som ger energi och lugn. Allt det rationaliserar jag bort. Det går av bara farten. Längtar tills jag hittar det där templet inom mig, eller utanför mig - det spelar ingen roll. Det som står när det blåser. Den som parerar, flyter med, accepterar, säger ifrån, sätter stopp och låter det hända. 

 

Idag ska jag i alla fall träna och kanske unna mig en bastu, efter att jag uträttat lite ärenden som har legat och flåsat mig i bakhasorna. Ska det alltid vara såhär, att det känns som att man alltid ligger lite steget efter? Och vad är det jag och många andra speedade människor jagar? Varför har vi så bråttom? Till vad?

 

Idag hoppas jag på att komma ner i varv! 

 

 

 

När vi får vakna upp med varandra under täcket, när vi får äta en lång frukost tillsammans utan stress, när vi ligger i soffan och ser ett program på TV eller när vi pratar om blommorna i lägenheten som ständigt kämpar för sin överlevnad - då vill jag bara sjukanmäla mig från jobbet och stanna kvar här tills det blir sommar.