lortmaja

Den här veckan har varit ett marathonlopp, trots en extra dags ledighet. Eller var det kanske just därför? Och jag sätter en ganska så orimlig press på mig själv och glömmer bort att jag är ny och att det är okej att saker blir okej, och inte mer än så. Veckan har varit lite som att pringa ett varv till i elljusspåret, fastän man är så trött att man är på väg att stupa. 

 

I detta stim och i denna racer-fart har jag så lätt att prioritera bort mig själv och pressa mig själv till en maxgräns, jag redan passerat. Jag blir extremt reslutatinriktad och tänker nästan bara på jobb, jobb, jobb. Men jag tänker inte på att varva ner, unna mig något, ta hand om mig, få tillräckligt med sömn, träffa vänner, äta bra mat, ha ett ombonat hem. Allt det där som är nödvändigt för att jag faktiskt ska orka. Det som ger energi och lugn. Allt det rationaliserar jag bort. Det går av bara farten. Längtar tills jag hittar det där templet inom mig, eller utanför mig - det spelar ingen roll. Det som står när det blåser. Den som parerar, flyter med, accepterar, säger ifrån, sätter stopp och låter det hända. 

 

Idag ska jag i alla fall träna och kanske unna mig en bastu, efter att jag uträttat lite ärenden som har legat och flåsat mig i bakhasorna. Ska det alltid vara såhär, att det känns som att man alltid ligger lite steget efter? Och vad är det jag och många andra speedade människor jagar? Varför har vi så bråttom? Till vad?

 

Idag hoppas jag på att komma ner i varv!