lortmaja

När någon har stängt dörren och vandrat bort från det liv som en gång var "vi", kan det kännas som att känslorna bildar en tung hinna utanpå kroppen. Varenda cell skriker ut sin smärta och själen blöder av sorg. Förr i tiden litade jag inte riktigt på mina känslor och då kunde jag tänka att de där känslorna egentligen har handlat om något annat, något mer egocentriskt. Om något slags bekräftelsebehov eller självupptagen rosa dröm om kärlek som inte stämmer överens med verkligheten. Säkert kan det ha varit så i vissa fall, men långt ifrån alla gånger. I många fall kan nog känslorna ha varit alldeles hjärtskärande sanna. Att jag faktiskt kände sådär mycket kärlek på en och samma gång, på riktigt. För att känslorna blev så påtagliga och gjorde så ont när de inte längre hade någonstans att ta vägen. Tänk om det är därför som det kan kännas som att känslorna blir tusen gånger starkare när någon försvinner? För att det är så? För att kärlek kan göra så förbannat ont?  


Ps! Detta är nutida reflektioner från gamla dar, inte från nuet. Ds.

Sitter och läser på om det krisande landet vi snart ska åka till - Grekland. Naturligtvis skenar min fantasi iväg som en komet. Jag lever mig in i varje tänkbart scenario och orosmoment, ända ut i fingertopparna. Plötsligt befinner jag mig inte längre innanför universitetets väggar. Fantasin har tagit mig till ett politiskt upplopp, i ett förrädiskt soligt Athen. Jag hör upprörda röster, känner en doft av varma pannor och salta svettpärlor, ser knytnävar som viner förbi bara några centimeter från mig. Hjärtslagen ökar i takt med knytnävslagen, medan den förstelnade rädslan sprider sig som en löpeld från magen och ut i kroppen. Med bultande hjärta ringer jag polisen som kommer till platsen. Förklarar med gråten i halsen och på knagglig engelska vad som hänt. De ögon jag möter ser på mig med iskall blick. Brist på empati och medmänsklighet. Ett skakande huvud och ett ryckande på axlarna. Sedan lämnas vi kvar där på gatan, hand i hand med varandra och hand i hand med ensamheten och utsattheten som ligger i luften. På ambassaden kan de inte göra annat än att be till gudarna och vänta på att landets läge ska förändras. Flygtrafiken är inställd sedan flera veckor tillbaka och landet är lamslaget.

Gator och torg ekar tomma, men bakom ständga dörrar pyr frustrationen hos befolkningen. Hetska demonstrationer poppar upp här och där. I brist på att inte veta vart de ska göra av ilskan tar de ut den på varandra. Det är ju bättre än ingenting. Någonstans måste den ju få ta vägen. Det är folkets krig mot polisen och det är folkets krig mot parlamentet. I parlamentet är konflikten ett faktum. Ny Demokrati mot det radikala vänsterpartiet. Två ideologiska motpoler som motvilligt och halvhjärtat försöker finna en gemensam lösning. Irriterade förhandlingar som går på rundgång mellan väggarna i den kvava salen. Politiker som sliter sitt hår och lider av sömnlösa nätter. Huvudvärken spänner åt allt mer runt tinnigarna allt eftersom trycket från EU och folket ökar för var dag som går. En hel nation och en hel union står utanför och håller andan, i väntan på om landet ska falla i bitar eller resa sig ur ruinen av grekisk kollaps.  

**********

Hand i hand på väg hem från stans myller av musiker och glada människor. 
Himlens vårljus som gatulykta och doften av grönt gräs och knoppade björkar
som hela stadens parfym. 

En trött måndag. Otippat? Kanske inte. Men något som har slagit mig under praktiken är att jag ändå lyckas hålla mig fokuserad under dagen, oavsett hur mycket eller lite sömn natten har unnat mig. Det är sedan när jag kommer hem, som tröttheten kommer på besök. Lite trist, eftersom jag inte orkar göra så mycket mer under veckorna än att planera inför nästa dags lektioner. På det sättet längtar jag till att återgå till det mer behagliga tempot på universitetet, med sovmorgnar och möjlighet att styra min dag utifrån dagsform och humör.

Läste nyss i Ebba von Sydows blogg att man kan leva på själva längtandet i hela sex veckor innan det man längtar till blir verklighet. Trovärdigheten får ni bedöma själva. Jag tror i alla fall att längtan är en viktig känsla och motivationskraft. I alla fall för mig. Jag behöver saker att se fram emot, även om det bara handlar om att få tag på sig en ny tröja eller att äta en bit kladdkaka. Och jag behöver göra saker som jag längtar till, för att stå ut med gråa och stressiga dagar med "måsten", "borden" och rutiner. Särskilt mycket behöver jag längtan när livet bestämmer sig för att vara en grynig sörja av beige och trög havregrynsgröt. Just nu längtar jag fantastikt mycket till att åka utomlands. Min kropp och själ behöver en stor dos värme, sol, turkosblått hav och manana. Det är jag värd. Och bara genom att veta att det faktiskt kan bli verklighet gör att jag står ut lite längre med dålig sömn och en milslång lista av saker som ska göras.  


Hit vill jag så innerligt åka.