lortmaja

Idag var jag på VC för att förlänga min sjukskrivning. Hade inga större förväntningar, för sist jag träffade min läkare kändes det inte som att han tyckte att detta var något att oroa sig för. Nu var han sjukskriven, så jag fick träffa en annan läkare. Slog mig ner vid läkarens skrivbord och så fick jag berätta (med min svaga, lite skrovliga röst). Och ni vet den där känslan när man får berätta för ett par ögon och öron som lyssnar lugnt och inkännande. Ingen brådska eller tecken på otålighet. Utan en person som lyssnar tills man har pratat klart. Precis så var det. Hon lyssnade, tog mitt problem på allvar och skickade en remiss till en logoped. Det här bemötandet gjorde min dag!

 

Sedan funderar jag kring hösten också. Om jag ska plugga deltid, så har jag ju tänkt att jobba deltid. Men nu slog det mig - måste jag ens jobba? Kan jag inte bara jobba lite extra och ha den här hösten som en lång retreat efter några kämpiga år? En höst att landa i, en höst att ladda batterierna i. Tåls att tänkas på.

 

Har nyss sett det här programmet http://www.ur.se/Produkter/180676-De-obekvama-Underbara-Clara 

 

lånad bild av www.saltakvarn.wordpress.se

 

Håller med om det mesta. Både miljön och vårt mående skulle tjäna mer på att jobba mindre. Dock ska man såklart vara medveten om att alla inte har möjligheten och lyxen att kunna välja detta. En ensamstående förälder med lågavlönat jobb kan såklart inte jobba 6 timmar per dag. Och det passar heller inte alla. En del vill verkligen göra karriär och klättra på stegen och jobba dygnet runt (och kanske missa sina barns uppväxt...om man vill ha barn). Men att jobba 6 timmar skulle definitivt passa mig. Mindre stress, mer tid till nära och kära och familj (den dagen jag har det), mer stabilitet, ja.... Det mesta ser jag som positivt. Visst man får mindre pengar, men då får man helt enkelt spara till det man vill göra. Och det är också en tjusning i sig, i alla fall för mig som varit lite bortskämd med sådant. Och liksom Clara Lidström, tror jag att fler skulle må bättre av att våga tänka nytt om 8 timmars arbetsdag. Vad skulle hända om vi jobbade mindre? Hur lite kan vi nöja oss med? Vad är viktigast?

 

Se programmet vetja, 30 min och få lite nya perspektiv, även om du inte håller med!

Att ta beslut när man är stressad, lite uppriven och orolig - det är svårt. Jag har gjort det förr och ofta har jag forcerat fram ett beslut då, som kanske inte var riktigt genomtänkt, men i stunden kändes det som den enda lösningen. Jag kan bli otroligt handlingskraftig i sådana situationer, men det blir inte alltid så bra. Så det jag står inför nu är att sitta kvar i båten och invänta att stormen lägger sig, eller att snabbt som fasen försöka ro i hamn någon annanstans, innan det blåser upp ännu mer. Det tåls att tänka på.

Så många saker jag undrar över. Så många frågor jag inte har ställt. Så många ord jag inte har uttryckt. Så många tankar om varför saker är som de är, så många tänkbara förklaringar. Men ingenting vet. jag För jag har såklart aldrig frågat hur det egentligen är. Jag har aldrig tagit riken och chansen att säga rakt ut vad jag känner, tänker, tycker. Men allt det där finns i mitt hjärta. Ibland som en sorg, ibland som ilska, ibland som acceptans.

 

En dag hoppas jag, att jag känner mig så grundad och modig, att jag törs kasta mig ut. Möta blicken och berätta allt jag har tänkt och känt och fråga allt som jag undrar över. Även fast jag inte vet hur det landar. Jag vill bara att orden i mitt hjärta, ska få komma ut och nå rätt öron och rätt hjärta - om det nu är mottagligt. Jag vill ställa de där läskiga frågorna, som jag inte vågar. Jag vill ha svar, fast de kanske inte passar mig. Jag vill förstå, fastän jag omöjligt kan se hur det skulle gå till. Jag tror aldrig någonsin att jag kommer kunna förstå det helt. Men jag är villig att förstå lite grann. Och om det inte finns något att förstå, så vet jag i alla fall, istället för att undra. Då kanske jag kan släppa taget om just den sorgen. Och kanske, kanske, kanske finns det en möjlighet att försonas. Det hoppas jag. För ingen vill väl vara ovän? Nä.

Draaaar i en tråd

och ser var den leder.

En tråd som kan föra mig

 

                                 framåt -----------------------------------------------> 2014, 2015......

 

    1700-talet           1800-talet          1900-talet     2013   <-----------men  aldrig bakåt

upplysningen I industrialiseringen I         modern tid     .

 

 

 

Även om

den inte skulle kännas 10 x 10    4 x 5    50 + 50     200 - 100    1+ 99     100%

rätt

är det i alla fall

en bit

på väg.                        !

                               p

En tråd               p

värd att följas  u 

eller 

s

  l

    ä

      p

         p

            a

                s.

Jag ser efter. 

 

Återkommer!

Man får så mycket tid att fundera, när man är tyst och hemma själv. Det är bra. Gräver fram lite drömmer och så. Jag har haft en del drömmar som kommit i kläm. Dels för att jag hade så långdragna problem med fötterna och sedan var det allt med 25-krisen och allt som kom med det. Men nu har jag ingenting att skylla på längre. För nu mår jag ändå bra (om man bortser från stämbanden). Det enda jag kan skylla på nu, är mig själv. Att jag inte gör allt det där, som mina drömmar kräver. För jag har insett att det krävs en hel del tid och arbete, för att uppnå det man vill. 

 

Drömmar tar tid. Och då måste man ha tålamod. Och det behövs en plan, som följs, även de dagar när livet suger och man bara vill dra täcket över huvudet. Och då krävs målmedvetenhet. Och när saker inte blir som man tänkt sig, krävs kreativitet. Hur kan jag göra, så att jag ändå når fram till mitt mål? Och det krävs mycket mod, att ens våga yppa sin dröm för sig själv. Och för att sedan våga satsa på det man drömmer om, krävs en viss dos av självkänsla. En tro. På sig själv.

 

Men, alla har ju inte vuxit upp med den där fantastiska självkänslan. Tvivlet på sig själv har alltid funnits där och det skaver lite här och var. Och då kanske man inte kan börja med att resa jorden runt själv, få en chefspost eller springa ett Marathon. Så högt har jag satsat tidigare inom olika områden och det kanske fungerar för andra, men inte för mig. Glappet mellan tron på min egen förmåga och det jag förväntades prestera, blev stort som ett hajgap. Och då föll jag platt som en pannkaka, innan det ens hade börjat. Så har det blivit mer än twice.

 

När det är så, kanske man måste börja från början, vad än andra säger och hur högt och snabbt än andra klättrar. Små, små steg på stegen mot sina drömmar. Istället för att resa jorden runt själv, kanske man får börja med att resa till Stockholm själv eller ta en weekend till Barcelona. Allt handlar ju om var man står just nu. Och det är ju där man måste börja, hur töntigt och frustrerande det än kan kännas. Att nå sina drömmar är en resa i sig, fyllt av om och men, hinder, omvägar och framför allt en boxningsmatch i ringen med sig själv. Det är inte "det är väl bara att göra det!". Det är så mycket mer än så.

 

 

 

 

Kom bara på en rolig felsägning av T för ett tag sen...

 

Jag råkade rätta en felsägning (förlåt, förlåt, jag vet! yrkesskada) varpå T skulle kontra med något slagkraftigt men föll på mållinjen:  Men bara för att du jobbar på afasi...!

Har du provat att vara absolut tyst en hel dag i ett socialt sammanhang? Det är omöjligt! Var på vårdcentralen idag. Var tvungen att prata. Träffade en gamma kollega - var tvungen att prata. Skulle betala på bussen - var tvungen att prata. Glömde bort mig och började prata med T. Det är inga långa samtal, men det tär ju på en redan sliten röst. Sjukt svårt helt enkelt. Sitter och läser på om det här med stämbanden. Känns ju alltid tryggt att ha en vetenskaplig grund att luta sig tillbaka på! Handlar om allt ifrån dålig luft, fel talteknik, bullrig arbetsmiljö till stress. Jag kan nog kryssa för alla alternativ förutom bullrig arbetsmiljö. Och det finns ingen medicin att ta. Man kan dricka vatten, ha en luftfuktare på jobbet och vara tyst. Dessa saker är redan åtgärdade. Och så kan man få träffa en logoped. Det har jag inte gjort, men det skulle nog vara nödvändigt. Lärare och framför allt kvinnliga lärare är de som mest söker hjälp för dessa problem. Så jag är i alla fall inte ovanligt vek. Alltid nåt!

... har en längtan bort från stan och ut på landet. Nära naturen och utan grannar och trafik. Gud, så skönt det vore att bo så. Nåt sånt här kanske? Bortom krav och stress och störmoment!

 

Det här med livsstil. Där har jag inte bestämt mig än. Men nu har jag tid att fundera, eller nu är det snarare hög tid att fundera. För kroppen har sagt ifrån. Hemma från jobbet den här veckan och ska kurera stämbanden (läs: vara tyst). Men mest handlar det nog om att kurera stressen. För är man stressad, spänner man rösten också. Så är det, vare sig jag vill eller ej. Önskar verkligen att jag skulle ha verktyg att hålla stressen i schack, men jag lär mig väl mer och mer, hur jag ska göra. Men jag är inte där. Än.

 

 

 

Hur kan Expressen ha en omröstning om huruvida det är okej eller inte, att mammor ammar offentligt?! Barn behöver mat, som mamman har i sitt bröst. Det finns ingenting att diskutera. Punkt.