lortmaja

Jag har hittat mirakelmedicinen till mig själv. Ingen quick fix, men om jag kan få bättre ordning på dessa komponenter, kommer mitt liv kännas så mycket lättare. De andra områdena fungerar ju redan bra!  Dessa saker kommer jag nog få jobba flera år med, innan de fungerar automatiskt, men får jag till några av dem inom det närmsta året, är jag nöjd: 

 

• få ordning på sömnen och nervarvning, dvs. koppla ner nätet och sätta telefonen på fligth mode mycket tidigare och lägga mig tidigare 

• hitta ett hem där jag trivs, kan slappna av och inte gå bananas på grannjävlar, som de hette i min förra lägenhet. Jag vill inte bo mitt i stan igen. Mår dåligt av trafikbullret och framför allt att se hur mycket folk åker bil. Förstår ju att många måste göra det för att ta sig till jobb o.s.v, men jag önskar att fler åkte kollektivt eller bilpool. Detta kommer jag nog få äta upp när vi skaffar bil ;)

• hitta plats och rum för daglig återhämtning och energiladdning

• känna att jag gör tillräckligt mycket och så gott jag kan på jobbet och för världen (ja, jag har ett lite för stort världssamvete, men det blir ju så när en del har för litet, någon måste ju ta på sig det liksom och lotten föll på mig) 

• vara tydlig i kommunikationen, sätta gränser och säga ifrån

• kunna prioritera såväl arbetsuppgifter som hemmasysslor och kunna lämna det andra och vara lugn i det 

• inte jämföra mig med andra, utan att känna att kollegor gör sina saker bra på sitt sätt och jag gör min saker minst  lika bra på mitt sätt.  

Jag såg att det hade kommit en rapport om vad sociala medier gör med oss människor. Ska läsa den om jag får tag i den, för jag funderar en del kring det idag. Människors inställning till världen och samhället. Det är mycket depp och inte lika mycket hopp om en ljus framtid. Beror det på att världen faktiskt har blivit sämre eller beror det på att det känns som att den blivit sämre? Förr var ju inflödet av världens orättvisor mer begränsade. Man höll sig till radio och TV, där det dessutom inte fanns reklam.

 

Nu överöses vi med fruktansvärd information om vad som sker bakom stängda ridåer. Det går inte att blunda för det, även om vi önskar. Det dyker upp överallt - i reklampauserna som blir allt fler, ser vi Röda korsets filmklipp med barn som svälter eller är på flykt, på nyheterna får vi höra om krigen som skördar oskyldiga offer och hur politiker fattar omänskliga beslut, på Facebook ser vi hur Sverigedemokrater heilar, hur kriget skördar oskyldiga människor, varför du ska äta ekologiskt och Greenpeace som visar hur kolgruvor är på väg att byggas i Tyskland.

 

Jag undrar redan nu hur det kommer kännas. Man kan ju tycka att jag borde veta exakt hur det kommer kännas, eftersom jag ändå har bott där större delen av mitt liv. Jag har hyfsad koll på stadens olika delar och gator. Känner igen ansikten, minns delar av folks historia, vet var man ska gå om man vill ha bra fika, god mat, goda drinkar eller picknick i det fria. Badstränderna, havet, fotbollsplanerna. Mycket är så välbekant, att det ibland känns som att tiden stått stilla. Kullerstenarna i stan ligger på exakt samma sätt som när jag lämnade. När jag kommer hem till mamma och pappa, doftar det precis som det alltid har gjort och jag sparkar av mig skorna på samma ställe i garaget som jag gjort i alla tider. Tar samma väg ner till bussen, för att åka till stan. Kan varje grop i vägen på väg dit. Allt det där vet jag så väl. 

Men det är ändå något helt annat att flytta tillbaka. Mycket har också förändrats, kanske inte så mycket staden som människorna jag kände då. En del har flyttat därifrån andra har stannat kvar. Folk har mognat, blivit vuxna sedan sist jag såg dem. Formats av erfarenheter, motgångar och framgångar. Vissa har gängat sig, skaffat familj och allt det där. Andra lever singelliv. Hur vi än lever,  har vi alla tagit ut någon slags riktning i livet. Och det är det här som gnager lite i mig. Tänk om du och jag har tagit ut alltför olika riktningar, Sundsvall. Jag vill ju inte att det ska vara så. Jag hoppas på att vi ska hitta något att bygga vidare på. Jag vill så innerligt att det ska kännas som att träffa en gammal god vän, när jag flyttar "hem" igen. Att vi ska hitta tillbaka till varandra, minnas gamla tider från barndomen och hitta på nya äventyr och skriva historia ihop. Om tre månader flyttar jag hem. Du behöver inte leverera eller prestera Sundsvall, Visa mig bara att vi kan hitta tillbaka till varandra och få en vuxen relation till varandra, även om jag varit borta länge. Det vore skönt. 

Det är något speciellt med arbetsplatsen jag är på nu. Något alldeles speciellt bra, som jag önskar skulle finnas på alla arbetsplatser. Och det är peppen och uppbackningen. Av mina kvinnliga kollegor. Aldrig förr har jag känt det. På andra ställen har man tydligt känt at konkurrenstänket och avundsjukan och därmed missunnsamheten. Jag har upplevt att man inte har blivit inspirerad av de andra, utan snarare ser dem som ett hot. Jag förstår det till fullo, för jag har tyvärr själv upplevt de jobbiga känslorna och tankarna. Men inte nu.

 

Här finns ett klimat som tillåter varandra att göra det de är bra på, komma med nya idéer och dra igång projekt. Och det känns så brfriande skönt. Att inte känna att man direkt får det kritiska ögat eller frågorna, som gör att man tappar suget. Här är det mer "ja, vilken bra idé! Kul, de kör vi på!". Kanske har det att göra med att vi blir inkluderade i varandras idéer och har möjlighet att påverka själva arbetet. Ingen verkar ha behov av att behålla något för sig själv.

 

Att vara den som peppar mina kvinnliga kollegor, som kommer med idéer och vill dra igång ett projekt - det ska jag ta med mig till nästa arbetsplats. Jag skriver kvinnliga kollegor, för jag tror att det är vi som behöver uppbackning och pepp från varandra. Män är generellt lite bättre på att ta för sig och dunka varandra i ryggen. Kanske för att de vet att det finns plats för dem också. Bland kvinnor kan det lätt kännas som att det bara finns plats för en eller max två att "sticka ut". Kanske för att det faktiskt är så i vissa forum. Det är ju bara att se på hur många kvinnor som tycks få plats i en styrelse. Typ en. Eller max två. Eller i politiken. Hur många kvinnor jämfört med män sitter på de stora ministerposterna? Nä, vi måste helt enkelt bli bättre på att backa upp varandra, se varandra som föregångare och tillgångar och peppa varandra att sticka ut och ta plats. På så sätt kommer fler kvinnor få plats att göra vad de brinner för. Som F! säger "ta plats!". Och allt börjar med en själv.

 

 

 

Tips: Är du snorig? Snyt dig, så att vi andra slipper sitta och lyssna på hur du drar in snoret i nästan var tionde sekund. Äckligt och distraherande, när man försöker plugga. Och ännu värre när man ska äta. Hade stor lust att framföra detta till den sportiga tjejen med fläta och sneakers, som satt och snörvlade högt och ljudligt i det annars så knäpptysta biblioteket igår. USCH för snorande vuxna. Bättre kan vi!

 

I övrigt vaknade jag upp imorse med en öronpropp i munnen. Minns att jag drömde att jag åt små marsmallows, men det stämde inte riktigt dårå... 

 

 

Samma kväll som valet blev klart, såg jag en bekant som skrivit följande kommentar på Facebook: "Är det verkligen moget av vuxna att peka finger åt andra vuxna?!" Hon syftade förstås på vänsterpartiets valvaka, där ett gäng vänsterpartister (alltså inte politiker) står och pekar finger åt Jimmy Åkesson, som dyker upp på deras stora TV-skärm, samtidigt som de ropar "inga rasister på våra gator!". Min första reaktion på hennes kommentar, var att jag blev förbannad och tyckte att det väl fanns annat att kommentera om detta val, som exempelvis att vi fått ett rasitiskt parti som vågmästarroll eller oro över hur sossarna ska kunna få igenom sina förslag, när de inte har majoritet eller eventuellt missnöje över att parti inte fick fler eller färre röster o.s.v. Sedan agerade jag och svarade henne att jag höll med om att det var omoget att peka finger åt andra, men att det nog inte var det största problemet i det här valet.

 

Efter detta har jag inte kunnat släppa kommentaren, som hon skrev. Var det rätt sätt att bemöta den klumpiga kommentaren? Borde jag ha bemött den annorlunda? Är hon rasist? Är hon SD:are? Varför röstar hon i så fall på dem? Hur ska jag kunna vara trevlig nästa gång vi springer in i varandra på stan? Tog hon illa upp? Borde jag fråga mer hur hon tänkte? Ska jag göra det nästa gång jag ser henne? Och - ligger det något i det hon skrev? Borde vuxna peka finger åt andra? Nä. Det borde de ju inte. Tänk om det faktiskt är så att det här är det största problemet, till skillnad mot det jag skrev. Att det största problemet just nu faktiskt är, att vi står så långt ifrån varandra i samhället, att vi inte längre kan möta varandra på ett respektfullt sätt. Att vi inte längre kan nå fram till varandra. Att sprickorna har blivit så stora mellan olika samhällsgrupper, att vi inte längre kan kommunicera över "gränserna" och mötas över olikheter och skapa tolerans.

 

Vad gör vi då?

Den gör så mycket, distansen. Vidgar perspektiven. Skapar andrum mellan nu och då och kanske kan bli. Plötsligt finns det plats att drömma om det som inte får plats när man stressar till jobbet alldeles för tidigt, kickar igång dagen med lektioner innan man själv vaknat till, planerar lektioner, sitter i möten, bedömer texter och prov, samtalar med elever, samtalar med kollegor, funderar ut lösningar på jobbrelaterade problem (eller "utmaningar" som Blondinbella skulle säga), stressar hem från jobbet för att stressa i sig middagen, för att stressa till gymmet, så att man hinner vara med på aerobics dance. Då finns det ingen tid alls till det där andra. Som att lyssna på sig själv. 

 

Men nu finns den tiden. Mellan sovmorgnar, dagar på universitsbiblioteket, lite vickande och jobb med ungdomar, långa luncher, samtal med vänner, frisk luft och sollapande mitt på dagen. Där finns det utrymme. Där får jag plats. Vissa saker blir tydligare och tydligare, medan annat fortfarande är lite luddigt. Men jag är ganska säker på att det också kommer klarna innan den här uppsatsen är färdigskriven och terminen är klar och det är dags att packa igen.