lortmaja

Den gör så mycket, distansen. Vidgar perspektiven. Skapar andrum mellan nu och då och kanske kan bli. Plötsligt finns det plats att drömma om det som inte får plats när man stressar till jobbet alldeles för tidigt, kickar igång dagen med lektioner innan man själv vaknat till, planerar lektioner, sitter i möten, bedömer texter och prov, samtalar med elever, samtalar med kollegor, funderar ut lösningar på jobbrelaterade problem (eller "utmaningar" som Blondinbella skulle säga), stressar hem från jobbet för att stressa i sig middagen, för att stressa till gymmet, så att man hinner vara med på aerobics dance. Då finns det ingen tid alls till det där andra. Som att lyssna på sig själv. 

 

Men nu finns den tiden. Mellan sovmorgnar, dagar på universitsbiblioteket, lite vickande och jobb med ungdomar, långa luncher, samtal med vänner, frisk luft och sollapande mitt på dagen. Där finns det utrymme. Där får jag plats. Vissa saker blir tydligare och tydligare, medan annat fortfarande är lite luddigt. Men jag är ganska säker på att det också kommer klarna innan den här uppsatsen är färdigskriven och terminen är klar och det är dags att packa igen.