lortmaja

Jag har hakat upp mig på det här. Kan inte släppa det. Det känns som att jag har hamnat i en typisk kvinnofälla. Det stör mig, även fast jag vet att jag kommer klara mig på de pengar jag har och det hade kunnat vara värre och folk har klarat värre situationer. Men just det här att jag blev sjukskriven och hade stressat en längre tid. Det bidrog säkerligen till halsproblemen, spändhet och så vidare. Sedan valde jag att vara tjänstledig, för att vara sjukskriven är banne mig det mest stressande som finns. Man bara går och väntar på att något ska bli bättre och måste tillbaka till läkaren typ varje vecka för en ny sjukskrivning. Och man vet att jobbet blir lite haltande, även om de säkerligen klarar sig utmärkt utan mig. Så oumbärlig är man ju inte. En höst utan egentlig lön och så nu är jag tillbaka på 60 % och i dagsläget får det nog vara så ett bra tag framöver. 60 % funkar och tills jag känner mig trygg i det och har hittat en bra röstbalans kommer jag inte jobba mer. Jag ska ju hålla ett antal år framåt. Och om allt går som vi håller tummarna för, kommer jag ju vara borta från jobbet igen i höst. Känns som två års lönbortfall.

 

Det stör mig att jag i egenskap av kvinna inte kan jobba heltid, när jag egentligen vill det (eller vill jag det?! Osäker.). Det är ju inte självvalt att jobba 60 %, fast med facit i hand borde jag ha valt att gå ner i tid, när det var som allra stressigast i mitt liv. Det hade jag tjänat på, men det är ju ätt att säga med facit i hand. Jag har ju inte någonting emot att andra jobbar mindre än heltid, tvärtom tycker jag att det är sunt. Att jobba åtta timmar per dag är ju orimligt med tanke på att man oftast har ett liv utanför jobbet också, som är ännu viktigare. Jag förespråkar sex timmars arbetsdag alla gånger, så egentligen förstår jag inte varför jag stör mig. Kanske är det känslan av att känna mig lite sämre. Att just jag inte pallar heltid och då har jag svårt att få perspektiv och förstå att det inte behöver se ut så under hela mitt arbetsliv, men just nu. Så är det nog. Och att det känns så typiskt att ett flertal kvinnor på min arbetsplats jobbar deltid på grund av omständigheter i livet, medan männen verkar gå obemärkta genom livets skakningar och håva in pengarna istället och "göra sig ett namn" på arbetsplatsen.  Men mest är det nog känslan av att känna mig lite sämre, vilket också är konstigt eftersom jag inte ser ner på någon annan som jobbar deltid. Men i just min plan ingick det inte att just jag skulle göra det. Som om jag kan styra livet med mina planer? Jag måste tänka om. Jag vet. Det tar bara tid att ställa om.

Hej!

Hur mår ni? Jag är hungrig mest hela tiden. Äter. Tar 40 minuter och så är jag hungrig igen och samtidigt lite sådär härligt illamående... Man kan tro att det bor ett monster i mig, som slukar all mat. Men så är det ju tack och lov inte (?). T sitter här bredvid och tränar ett klurigt gitarrkomp. Vi, eller ja - min jobbkompis man, kan ha kommit på sommaren blivande megahit, så nu tränas det för fullt. Kanske blir att turnera i sommar då? I så fall kan jag ju strunta i att gå upp och jobba heltid, eftersom artisteriet kommer ta sin tid. Och pengarna kommer ju rulla in i form av stimpengar.... Ja, men så blir det!   

 

Må gott.

Idag ska jag ha lönesamtal. Sanningen är att jag är totalt omotiverad att jobba med detta. Eller kanske att jobba över lag? Har ju varit med om att jobbet tar över och blir hela ens liv och där vill jag inte hamna igen. Totalt ovärt. Så nu är det som en total motreaktion istället. Och jag brinner inte för att jobba med vuxna och inte på den nivån jag jobbar med nu. Ostimulerande. Min tanke är ju att vara kvar tills halsen är bättre och även den spelar in i min motivation.  Det är svårt att våga satsa högt  när jag inte vet hur långt rösten håller. Dock var jag till en logonom igår som ska försöka hjälpa mig. Hoppas! Och önska mig lycka till idag,  även om oddsen är emot mig!