lortmaja

Lyssna på Simon Kyagas sommarprat om kreativitet och psykisk ohälsa, om du inte redan gjort det. Genialiskt!

 

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/386830?programid=2071 

Gud, så intressant "Gift vid första ögonkastet" på Svt Flow är! Har du sett det? Såg nyss ett klipp där en av terapeuterna talade om att tända på varandra. Hon menade att man kan se på det på flera sätt och att man istället kan ställa frågan: när tänder du på dig själv? Antar att hon syftar på när en själv känner sig i sitt esse och känner sig så sjukt jäkla nice. Har aldrig tänkt på det på detta sätt, men hur man känner sig själv är ju väldigt avgörande för att känna lust. 

Tänk den dagen man får bo i ett hus med egen trädgård, inga grannar som bor kloss i kloss utan på lagom avstånd, massa rum att göra till sina egna, investera i schysst inredning och kanske göra om ett kök. Gud vad jag längtar. Hade det inte varit för det där med pengar så... Fuck pengar (ja, jag vet. Omoget ordval.).

På ungdomsgården där jag jobbar hänger många härliga ungdomar med olika ursprung. Det är iranier, kurder, marockaner, spanjorer, somalier, irakier, sydamerikaner och säkerligen många fler nationaliteter, som jag inte har i minnet just nu. En del av ungdomarna är födda i Sverige, andra kom när de var små och några kom för några år sedan. Men oavsett detta verkar det vara oerhört viktigt för dem att framhäva sin etniska identitet, särskilt sinsemellan varandra. Ibland gör de det i positiv mening, som en slags samhörighet och ibland säger de även så till oss ledare:

 

eller "ni svenskar...".

 

Men ibland använder de också etniciteten när de ska påkalla uppmärksamhet

 

eller "du, blatten, kom hit!"

 

eller för att stänga ute eller trycka ner någon annan

eller "käften, din jävla somalier". 

 

Som vit medelklasstjej - eller kille, vilket majoriteten av personalen är, är det lite svårt att argumentera mot detta, eftersom de på ett sätt "tar tillbaka" och "äger" ord som av vissa ses som något dåligt och sämre. De använder gärna argumentet om att

 

eller "vi invandrare säger så". 

 

Men grejen är att det ändå klingar så illa (eftersom de använder de i negativ bemärkelse och hur ska vi veta om den tilltalade personen känner sig bekväm med att bli kallad "iranier"? Tänk om den personen bara vill vara "Mohamed"?) Vi har pratat mycket om detta dilemma i personalgruppen: hur ska vi bemöta det? Vi kan ju inte riktigt förbjuda dem att säga såhär till varandra - i alla fall när det är i gott syfte. Vi tycker att det inte låter bra, men det är svårt att förbjuda något som hela ungdomsgruppen verkar vara överens om. Men, vi kan i alla fall ta diskussionen, så ett frö och medvetandegöra dem om hur det låter och kan uppfattas av andra, som inte ingår i deras kompisgäng, när de tilltalar varandra sådär. Användandet av dessa ord kan ju öppna upp för att andra, utanför gruppen, börjar använda orden för att tala till och om dem och hänvisa till att:

 

 

Då är det plötsligt inte de själva som äger ordet, utan någon annan och jag gissar att det skulle kännas värst om en vit svensk person sade så. Och hur skulle de reagera om andra utanför kompisgänget som själv inte är t.ex. kurd, börjar tilltala någon som "hörru, din kurd"?

 

 Det vi gör nu är att vi samtalar med dem om saken, när orden poppar upp. Låter dem sova på saken. Och sedan samtalar vi om det igen och igen och igen. Det händer att det blir en diskussion. Ibland blir det ett lugnt samtal kring det och ibland händer det ingenting alls. Men, vi sår en massa frön. Och det är det viktigaste. 

 

 

 

 

 

När snön har smält bort från gatorna och av snödrivorna finns endast en liten vit fläck kvar. När ljuset letar sig in genom rullgardinen om morgnarna och det blir sådär svårt att lägga sig på kvällen, för det är fortfarande så ljust ute. Att gå till jobbet med lätta steg och andas in våren och se hur grönskan försiktigt växer för varje dag, längs vägkanten. Känslan av pirr, ren glädje och få lust att skrika ett vårskrik så fort man kommer utanför dörren och hör fåglarna kvittra. Att cykla fram längs asfaltsväg som fortfarande är full av grus och känna vinden i håret. Doften av grillat, folk som umgås och skrattar och möta folk med skinnjacka och Converse och inte den tjocka vinterjackan och inlindad i halsduk och röd nästipp. Lusten av klä upp sig igen, att känna sig fin och om man tittar riktigt noga, visst har hyn fått lite mer färg? Allt det här och mycket mer som har med våren att göra, längtar jag till i detta eviga regnrusk och mörka dagar.

Det är något visst med den här staden. Nyss gick det förbi en student trallandes på Bamses ledsång. Ibland när jag är på väg hem eller till universitetet möter jag sjungande cyklister eller forgängare som nynnar på någon låt. Folk sjunger mycket här uppe, även när de går för sig själva. Det är liksom inga konstigheter! 

 

Just nu sitter jag och skriver och inväntar en pluggkompis. Behöver det idag, pluggstöd, för nu går det segt. Det blir ju oftast lättare när man är två. Om man inte pratar för mycket, vilket är risken, eftersom det finns så mycket roligt och intressant att prata om. Vad vore studier utan pluggkompisar och prat om livet? Väldigt, väldigt tråkigt. Jag är osäker om jag hade fullföljt mina studier då. Den chansen är liten. 

 

Medan jag pratar med mina pluggvänner, inser jag så mycket om mig själv, andra och om livet. Det är nästan alltid saker som faller på plats då av någon anledning. Kanske är hjärnan extra öppen på universitetet? Och då passar den på att absobera all ny kunskap, oavsett om det handlar om kongruensböjning eller om livet. Det verkar onekligen så. Det är nog därför jag kan sakna studietiden så mycket,för den ger så mycket mer än ny kunskap inom ett yrke. Den har också gett mig nya vänner, insikter och massa roliga minnen! Jag är så tacksam att jag valde att plugga, trots att jag knappast visste vad det innebar. 

 

Nej, nu ska jag gå och värma matlådan i micron! 

 

Ha en fin måndag!

Idag har jag den där jäkla halsbrännan. Den sitter i mer eller mindre från morgon till kväll. Tar ju receptbelagd medicin för det. Jaja, det blir säkert bättre imorgon, hoppas jag, för det är så svårt att äta när det känns som att maten har fastnat i bröstet. Jag kan vara hungrig i magen, men mätt i strupen. Märkligt. Idag är jag även dödligt less på att plugga. Kanske inte pluggandet i sig, men ensamheten som det för med sig, när man skriver uppsats. Ensamheten och rutinerna som lätt sackar efter. Men, nu är det ju inte så länge kvar innan detta liv byts mot jobb igen. 60 % jobb. Det känns väldigt lagom just nu. Då hinner jag ju till och med leva utanför jobbet! It´s all about balance.