lortmaja

Andra dagen på jobbet och än har jag bara skrapat på ytan. Försökt sätta mig in i alla olika domäner, intranät, blanketter, styrdokument, skaffat lösenord, nycklar, kollat in salar och materialförråd, gjort mig hemmastadd vid skrivbordet, varit på möten, fått schema och ja... Jag har säkert glömt något. Idag glömde jag till exempel nyckeln och fick såklart visdomsord hemifrån om att jag måste skaffa mig ett system för mina saker. Det har jag fått höra ända sedan jag fick min första nyckel. Typ. Det har varit en intensiv och bra dag. Skrev nyss klart examensarbetet också, när jag ändå var igång. Och kanske framför allt eftersom det var hög tid att göra det. Skickade in det. Håll tummarna för att jag blir Godkänd!! Sov gott kärlek och fina vänner.

 

 

Okej, bara ett kort inlägg till som jag egentligen hade tänkt skriva igår: Varför pratas det inte om mannen som gjorde Hitler-hälsning i TV under OS-invigningen, i samma stund som Tyskland marscherade in på arenan?! Jag skrev även ett inlägg på Ebba von Sydows blogg ,eftersom hon var en av OS-kommentatorerna, men av någon outgrundlig anledning är det inlägget nu borttaget. Jag skrev "Såg jag i syne eller var det nyss en man som gjorde Hitler-hläsning när tyskarna kom in på arenan?"  Varför det inlägget togs bort förstår jag inte?! Samma kväll pratade jag med en kompis och hon hade sett samma sak. Någon fler som såg?

 

 

Här är den jäveln som media inte talar om. Hittade en annan

blogg som uppmärksammat samma sak och hade denna bild.

Lite förväntan, tack! Skulle vara härligt om den känslan infann sig nu, kvällen före första jobbdagen på det nya jobbet - mitt första riktiga jobb. Men icke. Har inte packat väskan, inte läst på tillräckligt, inte strukit kjolen jag ska ha. Känner mig mer nollställd, än inställd. Loj istället för spänd. Det här är inte likt mig. Såhär manana är jag inte. Men jag klagar inte. Med denna känsla i kroppen kanske jag kan få några timmars sömn. Det är trots allt åtta timmars arbetsdag som väntar imorgon. Ah, där kom pirret! Skönt. Godnatt.

 

 

Spenderade dagen med fyra familjära fötter på stranden, under en klarblå himmel med sommarmoln. Ön har verkligen varit i sitt esse idag och visat upp sina bästa sidor. Tyvärr kan man nog inte säga detsamma om mig. Känner mig som en trulig fjortonåring här hemma i huset och måste ibland stoppa in en snus under läppen för att behålla lugnet. Jag älskar mina föräldrar, men det är minst sagt en omställning att flytta hem till rummet jag växt ur för längesen.

 

 

 

I tre dagar har jag tagit igen förlorad kompistid och pratat ikapp några månader. I tre dagar har jag insupit luften, atmosfären och stämningen i staden. I tre dagar har jag försökt förstå att jag har flyttat hem och försökt förbereda mig inför jobbet, utan att lyckas på någon av punkterna. I tre dagar tilläts jag vara gäst i huset innan den första dammsugsbeordringen kom och i ungefär just precis då kändes det ännu mer angeläget att så snart som möjligt försöka få tag i en egen lya. 

 

 

 

 

 

 

En kväll med svindyr tapas, vin och så lite sommarhäng på uteservering.

Cykeltjuven med sitt senaste fynd, på väg hem mitt i natta.

   

Till någon som behöver dem nu. 

TACK studentstaden för din gästfrihet. En text ska du få av mig, men 

inte idag. 

Bosse är den nyaste guldklimpen i min bekantskapskrets. Han är vår granne och tittar in då och då. Står dörrar eller fönster öppna så kan man räkna med att få oväntat besök av Bosse. Eller om det vankas mat ute i gräset. Då tittar han mer än gärna förbi.

 

   Catwalk - Bosse känner doften av mat och är inte sen att kolla

in läget närmare. Endast det godaste är gott nog för Bosse.

 

Bosses bror, Glenn, är också på hugget!

 

Uppvaktad som vanligt!

 

Bosse-blomman från sin bästa sida.

 

Inatt drömde jag att jag hade Facebook.

Som tur var vaknade jag.

 

 

 

 

    

 

Små, röda ting som mötte mig när jag stegade in i gränden där vi bor. Kärlek och små. knubbiga barnhänder som samlat löv på cykeln idag. Gölligt.

 

 

 

Bild från söder förställande vänner och helgfrukost, tjejsnack och vårväder. Just då visste jag inte att jag skulle få jobb där hemma. Att jag snart skulle ta språnget in i vuxenvärlden med åtta till femjobb, lägenhetsvisningar och flytt. Men snart är jag där, tre månader senare. Tänk så mycket som kan hända på så kort tid. Det märks att det närmar sig. Igår kom det ofrånkomliga vemodet. Vemodet att lämna kärlek och fina vänner här uppe. Det är ju tur att det inte är så himla långt att åka hit om hjärtat blöder alldeles för mycket. Och min dörr (var den nu kommer vara) står alltid öppen för er att komma till mig! Dessutom kommer jag ju att vara här uppe lite nu och då, som rur är. Såklart ser jag också fram emot att få vara nära familj och underbara barndomsvänner igen, men just idag är det vemodets dag. Torsdag.  

Hittade nyss en ny layout till denna sida och fann i nästa sekund denna livslapp (på en annan blogg):

 

Ikväll är detill ent tisdag och Zlatan är klar för ett nytt lag i Frankrike och jag har nyss kommit hem från näst sista sommarjobbspasset. Klockan är halv tio och det är fortfarande dagsljust ute. Solen skiner fortfarande bakom hustaken. Utanför fönstret cyklar någon förbi. Förmodligen en stundet. Undrar vart hen skulle? Hem till sin partner eller till en hemlig älskare? Klockan i köket tickar i otakt med klockan från vardagsrummet och i bakgrunden hörs bruset av datorfläkten. Ögonen är trötta och kroppen är lite spänd, som om den är beredd att agera i nästa sekund. Det är nog börja-snart-jobba-stressen. Tretton dagar kvar.

Tror jag ska måla en sådan här sak för att skingra tankarna.

 

Läste en artikel härom veckan om ovissheten och insåg att det är den jag har så svårt att förhålla mig till. Ovissheten över framtiden. Det är den som kan vara så ofantligt uppstressande, för ingen kan någonsin komma och säga att det kommer att gå bra och att allting löser sig. Man måste bara tro att det blir så. Men ibland känns ju den där tron  som ett så ynkligt redskap. I alla fall när man vill veta. 

 

 

 

 

Trettioårsfirande, sommarklänningar och gravida magar,

återseende av bekanta ansikten, fyra vintörstiga

strupar, indie pop, fortsatt hemmafestande

med makaroner, korv och mina

hemmagjorda muffins

tillsammans med

härliga människ-

or! Livet!!

 

 

För att fylla ut strrötiden som varit de senaste dagarna har jag börjat odla

nya, väldigt husliga intressen. I dagarna tre har jag bakat så att mjölet yrt omkring i köket och idag kom jag på att det här med blomplockning kanske inte är så tokigt tidsfördrivsyssla det heller. Vilken hemmafru jag börjar likna! Men faktum är att dessa sysslor fungerar lite som medicin mot deppigheten som lätt kan infinna sig när telefonen är tyst eller när alla tycks vara upptagna med livet. Att vara ute i naturen och plocka ihop en fin bukett är faktiskt skönt. Dessutom kan lite färggranna blommor liva upp vilket hem som helst! Och att få arbeta med händerna är lite mediterande och att få avsmaka ett nyttigt och rykande färskt, hembakt bröd gör gott för både kropp och själ. Har man riktigt tur får man sällskap at äta!

 

Jag måste bli bättre på att tänka ett steg till och inte sluta vid katastroftänkandet och sätta punkt där, utan försöka se vilka möjligheter och lösningar som finns att tillgå, om nu den totala katastrofen faktiskt skulle inträffa i verkligheten och inte bara i mitt huvud.  Ville bara säga det.

 

 

 

                           
Igår var en skön dag utan planer och utrymme för spontana bestyr. Äntligen

fick jag tid till lite stök och bak! Muffins, platta och hemmagjorda!  

 

Jag som nyss började komma in i semesterlunken: Imorse strosade jag omkring i morgonrock hela morgonen, avnjöt en lång frukost, lyssnade på radio ännu längre, spelade piano fastän jag borde ha diskat och gjort mig iordning, struntade i att packa och glömde därmed nyckeln till jobbet, missade bussen och avslutade på topp genom att komma dit 30 minuter för sent. I vanliga fall hade det här rubbat balansen och stressen, irritationen och det dåliga samvetet hade tagit över den harmoni som inledde dagen. Men inte idag. Idag upplevde jag ett sällsynt Yoga-lugn och det glada humöret bara skrattade och viftade bort det faktum att jag både var rejält försenad samt hade glömt nyckeln.

 

Men nu ikväll blev jag fasen lite mindre manana när jag såg i kalendern att det är TRE veckor kvar tills jag kliver in genom dörrarna på det nya jobbet. Det är ju praktiskt taget imorgon, samtidigt som det känns som evigheter tills den dagen. Det beror nog mest på att jag inte vet vad jag har att vänta, mer än hundra nyfikna blickar från både personal och dem på andra sidan katedern. Jag borde nog börja läsa in mig lite snart. Det är ju trots allt en ny värld som väntar och som jag kanske förväntas kunna? Och kanske borde jag också ta tag i de sista raderna av examensarbetet och kanske borde jag ändå ansöka om examen nu... Eller i alla fall snart. Lite till vill jag njuta. Sommaren blir så o-manana annars.

 

 

Sovmorgon, fil och jordgubbar, kaffe och Sommar i P1 och sommar ute. Ungefär såhär borde varje morgon få vara. Tänk om man alltid kunde få en sådan här start på dagen, där det finns tid att vakna i lugn och ro, Det vore en dröm.