lortmaja

Eftersom vare sig namn eller aktuell stad nämns, kan jag skriva om detta utan att någon person kan identifieras.

 

Igår stod jag och laminerade material i kopieringsrummet. Dagen till ära hade jag min fina blommiga klänning (som ve och fasa är tajt över brösten) och jeans. Plötsligt dyker Äcklet upp. En man i övre medelåldern med ett sedan tidigare känt gränslöst beteende, som tyvärr råkar vara mina kollega. Han står i öppningen till rummet och ser dum ut. Jag hejar och han hejar tillbaka. Står fortfarande kvar och tittar på mig, som fortsätter min laminering och försöker låtsas om som att jag inte märker att jag har hans ögon på mig. Utan att titta upp frågar jag om allt är bra och han svarar lite disträ att det är bra. Han släpper mig ännu inte med blicken, eller rättare sagt han släpper inte min kropp med blicken. Sedan säger han släpigt och nästan drömskt :

 

Ja, jag står här och tittar på dina kläder, de är höstiga, men ändå liksom ärtiga... Han fortsätter stirra på min kropp i några sekunder till, innan han tar klivet in i rummet.

 

Det går ett obehag genom hela mig, för mellan raderna stod något annat än det han sa. Det kändes som att han hann klä av mig med blicken tio gånger om, vid detta möte. Min instinkt gör att jag vill springa ut från rummet, men vill inte ta ett enda steg närmare honom, för jag vet ju inte om han kommer göra ett närmande. Står skärrad kvar och skyndar mig att göra klart mitt material. Försöker fortsätta samtalet, som om ingenting har hänt, i brist på andra strategier. Jag tvivlar i några sekunder på att det han nyss sa och hur han nyss tittade faktiskt hände. Det var ju så subtilt. Men känslan i kroppen visar tydligt att jo, det hände visst och nej, det var inte oskyldigt menat. Då uttrycker man sig på annat sätt och framför allt står man inte och glor som en ko på en annan människas kropp i en evighet, som om det vore ett objekt.

 

 

Så vad hände? Jag gick till chefen och berättade situationen och även lite bakgrundsfakta om hans tidigare hejdlösa fotande av kollegor i tid och otid utan tillåtelse. Hon tog det hela bra och skulle prata med honom. Jag vet inte om jag hade reagerat annorlunda om min chef hade varit man. Jag hoppas inte det. Men jag är jäkligt tacksam att jag tog modet och pratade med chefen. Och att mina närmaste kollegor tog mig på allvar och övertygade mig att prata med chefen. För ett tag tänkte jag att det nog inte var menat så illa av honom och att det är jag som är överkänslig och så vidare. Men nej, det är inte så. Ingen, ingen, ingen ska behöva känna obehag på grund av att någon klär av en med blicken och kommenterar ens utseende på det sättet. 

 

Det är så lätt för sådana här Äckel att komma undan med sådant här. För det var subtilt och det förekom ingen fysisk kontakt. Om jag berättade detta för någon som inte var med, skulle säkerligen finns någon (troligtvis från den äldre generationen) som skulle vifta bort denna händelse med att säga att det är typiskt gubbar att göra sådär eller bara sucka och säga att "ja, sådana där personer finns det på alla arbetsplatser". Att säga så är lika med att legitimera och acceptera ett sådant beteende och det är INTE okej. Aldrig. Ett sådant här beteende som Äcklet visade prov på, säger en hel del om hans syn på kvinnor - kvinnliga kollegor och andra kvinnor han möter i sin profession. Och en sådan här kommentar gör att jag absolut inte vill vara kvar på jobbet sent en kväll, om jag vet att han också är kvar.

 

Den här gången behövde han tyvärr inte skämmas över sitt beteende, men nästa gång, kommer jag ställa till med en högljudd scen, där han ska få stå till svars för sitt perversa beteende.

 

   

 

Sitter på universitetets fik och har en nostalgitripp. En kaffe, en kaka och så datorn. Nu sitter jag här mitt bland alla studenter, fast på andra sidan. Jag är mitt bland dem. Jag är inte en del av den gemenskapen längre. Ibland saknar jag det. Stämningen, föreläsningarna, pluggkompisarna och samtalen. Och flexibiliteten. Samtidigt mår jag bra av rutiner och fasta tider. Men nackdelen är att det lämnas mindre tid och mindre energi till spontanitet. Efter en dag på jobbet känner jag mig sällan kreativ eller spontan, mest trött och fast besluten om att göra något annat att jobba de få timmar som är kvar av kvällen. Det är så lätt att slå på TV:n  eller datorn och låta dem underhålla mig resten av kvällen. Men det är inte särskilt stimulerande.

 

Min bästa dag är måndagar, för då går jag vanligtvis på aerobics dance - min passion! Det är kanske det sociala jag gör under en vanlig vecka. Beklämmande, men sant. På tisdagar går jag på min bohemiska yoga-kurs, där vi dansar, medan vi blundar och andas på hundra olika sätt. En utmaning. Sedan är veckan ganska blank, så visst finns det tid för spontanitet. Men inte på fria studenters vis, med en universitetsstads oändliga möjligheter och aktiviteter. Utan i en vanlig medelstor stad, där de flesta jobbar åtta till fem och har ett inrutat schema. Det krävs mer av mig nu, för att få en meningsfull fritid.

 

Det verkar som att jag har landat i arbetslivet nu, när jag kan se både för- och nackdelar med det och kan tänka "ska det va såhär nu?". Förstår att det inte alls behöver vara såhär, måste bara komma på hur det ska kunna vara på ett annat sätt. Ett sätt som jag trivs med.

Den här veckan har bjudit på rethostan från hell. Har ätit ungefär en påse halstabletter per dag. Rekommenderar inte att överdosera halstabletter på detta sätt, för magens skull. Men förhoppningsvis halsen på bättringsväg nu. Är ju en mindre katastrof att inte kunna prata utan hostattack, när man undervisar. Har haft en tekopp i handen och en halstablett i munnen under lektionerna, för att klara av att prata. Nåväl, imorgon är det början på helgen. Hoppas sovmorgon, kramar och vila kan få fart på immunförsvaret!

 

Kram till er!

Förkylningen börjar så sakteliga släppa och energin börjar komma tillbaka, lagom till måndag. Hade en liten, liten förhoppning om att jag skulle vara sjuk på måndag. Hade varit skönt med en fyra dagarsvecka, men det blir fem, med åtta till fem-jobb. Den vanliga svängen. Gillar den. Behöver struktur, rutiner och trygghet för att må bra och allt det har jag nu. Nu är det där andra som fattas, spontaniteten, spänningen och känslan av utveckling. På jobbet utvecklas jag hela tiden, eftersom allt fortfarande är ganska nytt och språkinlärning är ett gigantiskt område att kunna utvecklas på.

 

Men jag vill ju utvecklas på sidan av jobbet också. Delvis gör jag ju det genom min pratsamtal. Där får jag den inre utvecklingen. Men det där andra, något mer synbart, som jag saknar. Som att ha ett mål, bygga upp ett hem eller förkovra mig i någonting. Grejen är att jag inte vet exakt vad jag vill utvecklas i, men egentigen kanske det inte är så viktigt vad det är , utan mer att det är. Är i behov av den där känslan av att kasta mig ut (fast jag inte törs, för det gör jag sällan) i en svindlande fart och bara svepas med. Ha kul. Se vart allting tar mig.

 

Jag måste bara ta mig från tanke till handling, det är vad som är sorgligt. För den startsträckan är ibland oändligt lång. Men tills dess får jag lida. Lida pin. Bida tiden.