lortmaja

Sitter på universitetets fik och har en nostalgitripp. En kaffe, en kaka och så datorn. Nu sitter jag här mitt bland alla studenter, fast på andra sidan. Jag är mitt bland dem. Jag är inte en del av den gemenskapen längre. Ibland saknar jag det. Stämningen, föreläsningarna, pluggkompisarna och samtalen. Och flexibiliteten. Samtidigt mår jag bra av rutiner och fasta tider. Men nackdelen är att det lämnas mindre tid och mindre energi till spontanitet. Efter en dag på jobbet känner jag mig sällan kreativ eller spontan, mest trött och fast besluten om att göra något annat att jobba de få timmar som är kvar av kvällen. Det är så lätt att slå på TV:n  eller datorn och låta dem underhålla mig resten av kvällen. Men det är inte särskilt stimulerande.

 

Min bästa dag är måndagar, för då går jag vanligtvis på aerobics dance - min passion! Det är kanske det sociala jag gör under en vanlig vecka. Beklämmande, men sant. På tisdagar går jag på min bohemiska yoga-kurs, där vi dansar, medan vi blundar och andas på hundra olika sätt. En utmaning. Sedan är veckan ganska blank, så visst finns det tid för spontanitet. Men inte på fria studenters vis, med en universitetsstads oändliga möjligheter och aktiviteter. Utan i en vanlig medelstor stad, där de flesta jobbar åtta till fem och har ett inrutat schema. Det krävs mer av mig nu, för att få en meningsfull fritid.

 

Det verkar som att jag har landat i arbetslivet nu, när jag kan se både för- och nackdelar med det och kan tänka "ska det va såhär nu?". Förstår att det inte alls behöver vara såhär, måste bara komma på hur det ska kunna vara på ett annat sätt. Ett sätt som jag trivs med.