lortmaja

Fortfarande hemma och sjuk. Yrseln har inte släppt, men ett stort plus är att tröttheten har gett sig av! Ska till VC imorgon och undersöka saken. Lyssnar på Hannas och Amandas pod, ser ut på himlen som börjat skymma och solen som börjat gå ner. Drömmer mig bort till varmare breddgrader, andra kulturer och andra miljöer. Är så sugen på att resa igen, andas in ny luft, nya dofter, nya platser och känna att jag har världen under mina fötter!

 

Ni missar väl inte "Jakten på det perfekta livet" imorgon, i SVT med Hanna Fahl? Tror det kommer vara grymt!

Vaknade upp imorse och var alldeles yr. Det är som om huvudet inte har någon fast punkt. Så det var bara att lägga sig igen. Har vilat hela dagen och mår lite bättre nu, men känner mig fortfarande yr. Konstigt. Det här är första gången jag är hemma från jobbet och det är hemskt. Kan inte slappna av, får dåligt samvete gentemot eleverna och får inte tag i mina arbetskollegor. Måste försöka styra upp morgondagen, i fall det är så att jag blir hemma då med. Nu ska jag vila igen, medan marken utanför täcks av stora snöflingor.

 

Hoppas DU får en bra dag!

Medan jag (läs mamma och pappa) höll på att sätta upp en taklampa i lägenheten ikväll , pratade jag med bror. Han och hans käraste höll på att bunkra upp med mat, ljus och andra förnödenheter inför orkanen som förväntas dra in över New York nu i dagarna. Känns väldigt overkligt att det är evakueringsläge där, samtidigt som det är som vilken söndag som helst här. Att vi sitter och ser på Solsidan klockan åtta, samtidigt som mamma funderar hur vi ska komma i kontakt med honom under orkantiden, då telefonlinjer och annat kan vara ur funktion. Han var i alla fall vid gott mod när vi pratade, så jag ska försöka behålla lugnet. God Gud, låt ingenting hemskt hända.

 

 

Vill vara hos min älskade nu. Har längtat hela helgen. 

Och efter att han dragit axeln ur led och ringde från sjukhuset

så vill jag vara där ännu mer. Stackarn.

Tur han har sina vänner där

och en inneboende som kan 

agera hemtjänst. 

 

I övrigt har det 

varit en bra helg med vin, vänner

lägenhetsfixande och lyssnande av hela två körkonserter.

Det är så mycket som är fint med musik. Det väcker så mycket 

känslor och kan skapa en gemenskap utöver det vanliga.

Och när jag ser den glädjen och samhörigheten

så börjar jag alltid gråta, för att jag

blir så rörd. Äh, nu sätter jag

punkt.

 

Sov gott fint folk!

 

  

 

 

 

 

Ikväll hade vi ett litet försenat överraskningsfödelsedagskalas, jag och mina två stjärnor här hemma. Tårta, ballonger,  Stevie Wonders "Happy birthday" och en väldigt hipp dans mötte S när hon ringde på dörren. Vi hade förberett oss noggrant och till och med spolat fram musiken så att refrängen skulle spelas upp direkt. Det gjorde den inte, så vi fick stå och dansa i den lilla hallen i typ två minuter innan vi glatt kunde skråla med i "Happy birthday to you, happy birthday...". Töntigt kanske någon skulle tycka om de hade sett oss ikväll, men är det inte just det här  som är så härligt med vänner? Att man kan vara hur töntig som helst, utan att behöva bry sig eller oroa sig över vad andra ska tycka och tänka om en, att man kan vara arg, trött, ledsen, less, töntig, ängslig, glad, pigg eller sprudlande. Det spelar ingen roll. Vänner finns alltid där och de tycker om en för den man är - både när man har skitdagar och toppendagar. Tack för det, min skara av finaste vänner, både ni som är här och ni som är där!

Igårkväll hade jag tänkt baka en paj där en av ingredienserna var "300 gram mjölkchoklad". T och jag har tydligen lite olika associationer till ordet mjölkchoklad, för efter att han hade handlat kom han hem med ett paket Oboy och menade på största allvar att det var mjölkchoklad, eftersom Oboy-pulvret och mjölk tillsammans blir mjölkchoklad. ?!

 

Jaja, jag får åka och handla riktig mjölkchoklad sen. Den med fast konsistens..

 

Ha en fin dag, mina vänner!

 

 

 

 

 

Inatt somnade jag runt halv två (ungefär samtidigt som mina grannar ovanför), och var därför gode trött idag på jobbet. Men det gick ju det med, även om huvudet inte var på skaft. Nu känns det som att jag kommer att kunna somna tidigare inatt, efter att ha ringt på hos dem ovanför och gjort dem varse om lyhördheten. Lite nervös var jag allt, men grannen tog det hela på ett mycket bra sätt och vi stod till och med kvar och pratade en stund, efter att jag "släppt bomben" som hade kunnat skapa en väldigt spänd stämning. Så nu håller jag tummarna för en god natts sömn! Imorgon får jag finbesök, så nu tänkte jag fixa lite här i stugan.

 

KRAM!

 

Sitter och ser Jenny Strömstedts nya program och stör mig så fruktansvärt på Jan Guillou. Han är en väldigt ocharmig översittare som i programmet halvt försvarar SVT-repotern som kläckte ur sig "inte en svarting till som ska in på planen" (ungefärligt citat) och kör med diverse härskartekniker. Tönt. Men Jennys program i övrigt är skön kvällsunderhållning! Kanske snäppet bättre än Alex Schulmans program? Har inte bestämt mig. Och Jenny är ju lika grym som vanligt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under veckan som har gått har jag upptäckt att det är ganska lyhört här i väggarna, vilket jag är extremt allergisk mot, efter att ha växt upp i ett hus med tunna väggar. Eftersom jag bor på hörnet så tänkte jag att det där med grannljud inte skulle vara något problem. Men jag missbedömde situationen. De senaste dagarna har jag fått alldeles för mycket insyn i grannarnas liv. Det har gått så långt att jag har lagt mig senare och senare för varje kväll som gått, för att inte störas av deras eventuella kvällsaktiviteter, småprat eller fixande. Minst en av kvällarna tycker jag mig ha hört högst misstänksamma läten från våningen ovanför och sedan den kvällen inbillar jag mig att jag hör konstiga ljud från att jag lägger mig i sängen och tills att jag somnar. Jag har nu lokaliserat att deras sovrum ligger ovanför mitt sovrum, så det är väl inte otroligt att mina antaganden stämmer Trevligt.

 

De är säkert lyckligt ovetandes om att de frikostigt delar med sig av sitt privatliv till mig. Så när jag kl:00.20 hade mitt sedvanliga kvällssamtal med min vän i viken, kom jag på den briljanta idén att demonstrera för mina grannar att väggarna faktiskt inte är hundra procent ljudisolerade. Jag tog därför i ända från magstödet och för full hals, som om jag konverserade med någon som stod på andra sidan vägen och som om jag var tvungen att överrösta trafiken. Naturligtvis förberedde jag honom på min tillfälliga ljudvolym. Här nedan följer ett utdrag från telefonsamtalet:

 

(...)

 

Jag: JAA, DET GÖÖR VI!! SOOV SÅ GOTT!!!

 

Han: Godnatt, grabbarna hälsar.

 

Jag: HÄLSA TILLBAKA TILL DEM! HA SÅ KUL!!

 

Han: Ja, du med. Sov gott. 

 

Jag: OK, GODNATT ÄLSKLING! PUSS PUSS!!!

 

 

Hoppas, hoppas, hoppas att de vaknade, så att de förstår.

 

 

 

Nu ska jag lägga mig och läsa i mitt senaste bokfynd och så hoppas jag på att jag får läsa i lugn och ro utan att gannarna ovanför mitt sovrum har några högljudda aktiviteter ikväll..

 

Ibland gör det så ont i mitt hjärta för att det är så lång tid vi ska vara ifrån varandra. Det gör ont att inte få dela vardag, säng eller TV-tittande tillsammans. Att inte få dela de där små stunderna på morgonen, dagen eller kvällen ihop. Få skrota omkring tillsammans i morgonrock, säga godnatt och puss, eller köra brottningsmatcher (som han ibland låter mig vinna för att jag är dålig förlorare) sängen för att jag har överskottsenergi. Jag saknar de stunderna så ofantligt mycket. Jag vet att jag ska tänka positivt och allt det där, men just nu känns ett helt år som en hel evighet. Jag får väl försöka dela upp året i delar istället, så att det känns lite mer överkomligt. Ville bara skriva av mig det onda lite.