lortmaja

Kan det vara så att den tar slut nu, bilhelveteshistorien? Trodde aldrig att en bil skulle uppröra mig så mycket. Egentligen är det väl inte bilen i sig som skapat detta ursinne, utan bilfirman. Hädanefter kommer jag aldrig rekommendera någon att köpa bil från en liten sketen bilfirma. Säkert finns det undantag, men det är knappast värt de problem och psykiska obalans som allt strul kostar. En stor bilfirma har säkerligen mer koll på vilka lagar och regler som gäller vid köp och tiden efter det. De vill nog helst undvika att hamna i trubbel, medan i alla fall den här bilfirman vi köpte av inte verkar ha rent mjöl i påsen...

 

I fyra månader har T kämpat för att firman ska fixa till felen. Han har till och med legat sömnlös för detta. Jag förstår honom. Denna vecka tog jag över rodret och jag har redan brunnit av femtioelva gånger och blir vansinnig bara jag tänker på vilka lurendrejare de är och hur de har försökt slingra sig från allt ansvar. Hur många gånger de inte svarat, sagt att de ska ringa upp och inte gör det... Gång på gång.

 

Nu hoppas jag att det är över. Det blev bestämt att bilen ska repareras av firman på måndag. Men jag litar inte på dem för fem öre, så vi får väl se.  

Tänker på en livsberättelse jag fick höra. Om en person, som vi kalla hen för Ahmed, som växte upp i Mellanöstern tillsammans med sin familj. Pappan hade ett mycket högt uppsatt jobb och de hade det gott ställt. Men när Ahmed var elva år blev pappan av med jobbet. Ahmed var då tvungen att börja jobba samtidigt som han gick i skolan, för att få ihop pengar till familjen, så att de kunde köpa mat. När han senare började på universitetet fortsatte han jobba varje dag efter sina studier. Han beskriver det själv som att han missade ungdomstiden. För honom handlade det om att överleva.

 

Nu bor Ahmed, hans fru och deras två barn i Sverige. I mångas ögon ses han nog som en "lyckad invandrare", då han hunnit lära sig mycket svenska på bara några år och han har även fått ett bra jobb, likvärdigt det han är utbildad till och jobbade med i sitt hemland. Men han beskriver också den ständiga oron för familjen, som är kvar i hemlandet. Ibland får han tryck för bröstet, när han tänker på dem och deras situation. De kan inte ta sig någonstans eftersom landet har stängt gränserna. Och han skickar pengar ibland, men det kan ju inte skydda familjen från allt.

 

Jag tänker att det är tur att jag föddes just precis här.

Ikväll är jag rastlös. Rastlös men har inte tillräckligt med energi för att vara social. Fast jag skulle kunna vara det med dem jag känner väl, för då skulle jag bara kunna "vara". Vara mitt gravidsega jag utan att känna att jag är tråkig. Nu blev det inget socialt umgänge ikväll. T är i samma sinnesstämning som mig. Skolavslutning och sommarskola i antågande, så han är stressad som få. Själv blir jag stressad för att han är stressad.

 

Nu bakar jag bröd och inväntar jäsningen. Tittar på bilder jag tagit med min nya systemkamera. Fick den i födelsedagspresent. Är lite trixigt att knäppa med en sådan, men jag tränar och några bra bilder har det blivit. Dessa bilder knäppte jag förra helgen:

 

Såg nyss bilder på en svunnen tid och tanken slog mig - vad annorlunda allt hade kunnat bli. Ett enda val åt andra hållet och mitt liv hade sett annorlunda ut. Undrar om jag hade varit lycklig? Hur jag hade levt. Vilka jag hade umgåtts med. Var jag hade bott. Ett val innebär ju att man väljer bort vissa saker, för att skapa rum för annat. I mitt fall hade kanske den andra vägen varit enklare på vissa sätt, men det är inte säkert att jag hade blivit lycklig. Det hade funnits ett stort tomrum där, som hade varit svårt att fylla med något annat än just det liv jag lever idag.

 

Igår ringde mormor. Hon var så ivrig att berätta att hon ville betala vår kommande barnvagn. Fina mormor. Hon som lever på liten pension. Men hon ville så gärna göra det, sade hon, för hon vill kunna "ge oss något riktigt någon gång". För mig har hon redan generöst delat med sig i 30 år av det som är "riktigt" och det är kärlek. Det är det finaste arvet hon kommer lämna efter sig den dagen somnar in. Och det känns fint att få ge henne ett barnbarns barn, som jag vet att hon har velat uppleva (trots att det är få förunnat att leva så länge).

 

Ja, idag är jag tacksam över mycket.

 

Ha en härlig fredag och njut av solen!