lortmaja

Tänker på en livsberättelse jag fick höra. Om en person, som vi kalla hen för Ahmed, som växte upp i Mellanöstern tillsammans med sin familj. Pappan hade ett mycket högt uppsatt jobb och de hade det gott ställt. Men när Ahmed var elva år blev pappan av med jobbet. Ahmed var då tvungen att börja jobba samtidigt som han gick i skolan, för att få ihop pengar till familjen, så att de kunde köpa mat. När han senare började på universitetet fortsatte han jobba varje dag efter sina studier. Han beskriver det själv som att han missade ungdomstiden. För honom handlade det om att överleva.

 

Nu bor Ahmed, hans fru och deras två barn i Sverige. I mångas ögon ses han nog som en "lyckad invandrare", då han hunnit lära sig mycket svenska på bara några år och han har även fått ett bra jobb, likvärdigt det han är utbildad till och jobbade med i sitt hemland. Men han beskriver också den ständiga oron för familjen, som är kvar i hemlandet. Ibland får han tryck för bröstet, när han tänker på dem och deras situation. De kan inte ta sig någonstans eftersom landet har stängt gränserna. Och han skickar pengar ibland, men det kan ju inte skydda familjen från allt.

 

Jag tänker att det är tur att jag föddes just precis här.