lortmaja

Har nyss varit på aerobics dance. 

Det är bland det bästa jag vet! 

Nu känner jag mig i fas att möta resten

av veckan. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu när jag är hemkommen igen slår det mig hur mycket energi jag fått av resan. Bortkopplad från både jobb och internet, umgåtts med sköna människor, varit ute hela dagarna. En bastu, god mat, en öppen spis. Stjärnklart och tyst ute, utan trafikbrus. Som det behövdes. Allt det där. Nu när jag är hemkommen slår det mig också att det inte är värt att jobba över i tid och otid, inte ta jobbet på för stort allvar. Det finns så mycket annat som är viktigt - livet utanför.  

 

Och jag jöbbar och jöbbar. Måste försöka dra ner på det. Hur mycket bättre blir det egentligen av att jobba över? En timme max kan man vara effektiv, sedan kommer tröttman och hungern som ett brev på posten. Nä, jag måste skärpa mig! Lägga av. Nu ikväll höll jag exempelvis på med detaljer på en uppgift i säkert 30 minuter (underdrift för att inte framstå som helt galen). Färgen och formen blev inte bra, tyckte jag. Så jag klippte, skrev ut tusen varianter av samma uppgift, bytte typsnitt. Donade på med Tippex och färgpennor. Vet inte vad som hände. Gick nog igång totalt på tanken att jag kunde laminera uppgiften. Det är ett lärar-de luxe att kunna göra det. Och när man väl gör det, vill man att det ska bli bra, så att uppgiften kan användas för nframtida elevgrupper.

 

Vill betona att det inte är sådana här detaljerade saker jag brukar ägna mig åt när jag jobbar över. Men jag hoppas det var värt det, för sedan fick jag stå och vänta på bussen i en halvtimme med kurrande mage, gympaskor och iskalla tår.

 

Snart är det i alla fall lite S.E.M.E.S.T.E.R. Direkt efter lektionen på fredag, så blir jag upphämtad. Sedan bär det av till Ylläs och fjällen!

 

Idag vaknade jag upp till en dålig dag i ett stökigt och halvfärdigt hem. En deppig dag med mulet väder och mulet sinne. Allting kändes meningslöst och ensamt och tyst. Det kändes som att den här känslan som besökt mig de senaste veckorna, aldrig skulle ge sig av. Men nu känns det som att det värsta börjar tyna bort. Tack vare alla fina människor jag har runt omkring mig och som finns där med sina goda hjärtan. Små ting som idag var helt avgörande för mig. Ett lyssnande öra som kunde torka mina tårar och sudda bort en del av deppen i mig, trots att han var 30 mil bort. Vilken tur jag har, som har honom - idag och alla andra dagar. Och vilken tur att jag har en mamma som kom och hjälpte mig med både viktiga ärenden, gardinval och erbjöd sig att sy min köksgardin, så att jag får den som jag vill. Och att hon kom med kloka ord, idag när jag verkligen behövde dem. Och idag är jag extra tacksam att en av mina bästa vänner S, bor inom gångavstånd, där jag fick slänga mig i soffan, prata om ditt och datt, skingra tankarna och läsa en skvallertidning. Bara få vara, i sällskap av en riktig vän. Och just idag uppskattade jag verkligen att min generösa kollega bor granne med mig och bjöd på både semlor och middag. Och så fick jag ett fint sms av Katten idag, som värmde min frusna själ. Tack för att ni finns och märks!

 

 

 

 

 

 

 

Sitter och lyssnar på den nya jämställdhetsministern på P3 och även om jag inte håller med om hennes politiska färg, så gör hon ett väldigt sympatiskt intryck. Jag gillar henne! Hon uttrycker vettiga åsikter om jämställdhetsfrågorna. Sedan bor hon i kollektiv. Det vill jag också göra! Om det är ljudisolerade väggar mellan rummen. Men tänk så härligt och kul! Eller att bo på en stor gård med flera hus, så att det blir ett slags kollektiv, men ändå har alla sitt eget hus.

 

Varför ska vi egentligen bo så ensamt och isolerat från varandra? Fast egentligen bor jag ju vägg i vägg med säkert tio andra personer, men vi pratar ju inte med varandra, förutom en artig hälsning. Och grannen ovanför som kom ner och lånade kaffefilter en gång. I övritgt ser vi knappt till varandra. Det är ju helt sjukt. Är det verkligen tänkt att jag ska leva så?  Eller finns det bättre alternativ?

 

 

 

 

 

Drömmar, planer eller visioner. Har tappat dem någonstans. Vet inte vart de tog vägen. Kanske tappade jag dem på väg till och från jobbet. Kanske fick de inte plats i väskan, på grund av alla jobbplaneringar och jobbtankar. Det är ju inte så bra. Jag tror man måste ge plats till lite av varje, så att livet blir rikt och berikar en. Att bara ha jobbplaner, jobbvisioner och jobbdrömmar är visserligen vackert, men enformigt. Tankarna blir så snäva. Vart tog mina resplaner vägen? Semesterplaner? Och vart tog mina kreativa idéer till roliga-saker-att-göra-planer vägen? Jag tror att jag har umgåts för mycket med jobbet och för lite med er. Kom hit! Jag saknar er!