lortmaja

Just nu håller jag på att diskutera med en tjej på nätet, på en blogg. Är lite på nybörjarstadiet och har inte gjort det förut, men nu känner jag att det är dags. Framför allt hoppas jag ju att hon ska ändra sig och om inte annat vässar jag mina egna argument och måste läsa på om ämnet. Den här tjejen håller dessutom god ton, vilket gör att det går att hålla sig till sakfrågan.

 

Hon tycks vara en SD:are. När hon skriver sina inlägg, och jag försöker se bakom orden, inser jag att hon är jätterädd. På riktigt. Någonstans har hon blivit itutad massa saker som skrämmer henne jättemycket. Hon är jätterädd för att invandring ska leda till inre konflikter och motsättningar i Sverige och har också statistik (från 1999) på hur heterogena länder har mycket färre konflikter än homogena länder. Jag menar att det ju är någonting vi kan förebygga och att det inte finns något som bevisar att det ska bli så.

 

 

Hon är också jätterädd för våldtäkter och har läst någonstans att män söder och öster om Medelhavet var fem gånger så vanligt. Jag hittar själv ingen statistik på det och tycker att det låter otroligt. Däremot har ökningen av anmälda våldtäkter skett under en tioårsperiod, vilket BRÅ (Brottsförebyggande rådet www.bra.se - bra hemsida!!) menar beror på den ändrade lagstiftningen 2005, som gör det lättare för personer att anmäla sexuella brott. 2013 skedde en ökning på 5 % av anmälda våldtäkter jämfört med 2012, vilket BRÅ menar beror på t.ex. ett ökat nöjeslivsutbud, ökade internetkontakter och ökad alkoholkonsumtion.

 

Fortsättning följer!

 

Tjing!

 

Det rör på sig. Om ungefär två veckor börjar jag jobba igen, för att knyta ihop säcken för vårterminen. Det ska bli roligt att träffa elever och mitt arbetslag igen. Anar dock att det kommer vara en hel del saker som ligger lite löst, med tanke på att eleverna har haft vikarie i lite drygt två månader. Men det får jag ta då! Ikväll har jag varit och tittat på en liten miniuppvisning med T:s elever. Så modiga och duktiga de var! Själv är han helt slut nu, så jag ska gå och passa upp honom, hemmafru som jag är! Ha en fin kväll! 

 

Min tappra pelargonia som står på balkongen får stå för ljuset denna deppiga dag. Har fortfarande inte smält valresultatet och vad det nu kommer få för konsekvenser för såväl Sverige och Europa, men imorgon ska jag ta nya tag. Imorgon är en bättre dag. Om det här hade varit en bra dag, skulle jag kunna skriva om hur det gick hos logopeden, att jag snart ska börja jobba snart igen, att det typiska junivädret har kommit, att vi snart kommer åka till Indonesien och hur roligt det ska bli. Men jag vill inte. Känner inte för det, för idag är bara en mörk dag. Och jag måste hitta ett sätt att hantera detta, istället för att bara känna mig frustrerad och uppgiven. Det kan vara så att jag behöver engagera mig i något, som motverkar dessa förbannade högervindar. Orkar inte stå på sidan och se på längre. Det går inte längre.

 

Idag är jag glad för att Socialdemokraterna och Miljöparitet står stadiga i Sverige och i EU-valet i Sverige. Humana partier som står för mänskliga värden och inte gör skillnad på om du är svart eller vit eller någonting mittemellan. Jag är fantastiskt glad över att F! har fått så mycket väljarstöd och fått in foten i EU. Det känns skönt att dessa partier visar framfötterna, när högerextreminismen sprider sig. Jag blev faktiskt så ledsen att jag grät, när jag såg hur Sverigedemokraterna vann så mycket mark och hur liknande och mer högerextrema partier fick farligt många röster i övriga Europa. Det oroar mig. Djupt.

 

Tillsammans utgör vi 100 % av Sveriges röster och tillsammans är vi många, många fler som inte vill ha rasistiska partier i vare sig riksdag, regering eller inom den kommunala politiken. Tillsammans kan vi vända det här, genom att prata om det och genom att rösta. Rösten är vår makt. Det är vi som har makten att påverka vilket Sverige och vilken värld vi vill ha. 49 % röstade och 51 % gjorde det inte. I ett Sverige och Europa där rasistiska partier rider på vågen av att så många inte röstar, blir alla röster viktiga. Min röst. Din röst. Det är vi som har makten.

Det är ju märkligt hur drömmar kan förändras så mycket. Hade någon sagt "hus?" till mig för ett år sedan, hade jag svarat "aldrig!". Men nu... Nu skulle jag mycket väl kunna tänka mig ett litet hus. Det behöver inte vara något stort slott, utan bara så att vi ryms och så att det finns plats för en till liten krabat någon gång i framtiden. Ett hus att få måla, möblera och planera i. En egen liten inbäddad trädgård att plantera frön och pelargonier i. Att ha en egen liten altan att äta sommarfrukostar på, medan man lyssnar på fågelkvitter och tittar ut mot grönskan. Inte en bil så långt ögat kan nå. Inte heller en grannjävel vägg i vägg. Ett lummigt eget krypin...

 

 

 

Idag har jag haft en lite deppig eftermiddag. Saker som inte har bearbetats klart, som gjorde sig påminda och vällde upp, så tårarna sprutade. Det sista jag var sugen på, var mat. Så därför gjorde jag riktigt god mat, så att jag skulle vilja äta upp på tallriken. En krämig, mild pasta med grädde. Gick ner utan problem, trots lite hjärteont. Och vad tog jag till efterrätt? Jo, min lemon curd-paj såklart! Det var som att de goda smakerna från både middagen och pajen liksom lenade min själ och tröstade lite. Mat alltså! Gör under.

 

 

Tog en omväg ner på stan och smög kring i gränder och tog omvägar, för att inte stöta på någon elev. Inte för att jag egentligen skulle jobba just idag, men det känns som att jag skolkar, genom att vara på stan, när jag är sjukskriven. Provade lite kläder på Röda korset och under tiden lyssnade jag på mannen i hytten bredvid, som pratade med sig själv. Gick ut därifrån med en kjol. Struntade i att betala. Nej, skojar bara! Gick in på apoteket, tog en kölapp , satte mig och väntade på min tur. Betraktade en äldre man som köpte superoxidanter och tänkte att han nog fortfarande ville se ung och fräsch ut. Hämtade ut mina supernäsdroppar och tyckte att den unga receptarien (kallas de så?) hade en väldigt klämmig och moderiktig slöja. Det var nästan så att jag ville ha en likadan, för den svar så snygg. Köpte en mjukglass som fick mina tänder att slå bakut. Var på en skoaffär för dem med speciella fötter och provade speciella skor med speciell design. Lämnade igen alla mina yogaböcker jag lånade sist, men som jag inte har läst ut. Lånade en ny bok "Tio saker jag lärt mig om Kärlek". Handlar om ett familjeöde. Någon som har läst den? Gick in på ICA och handlade med alla andra pensionärer vid tolv. Dröjde kvar vid en gammal mans blick, när jag passerade kexen och undrade om vi hade haft mycket gemensamt, om han hade varit 40 år yngre. Satte guldkant på fredagen med några charkostar och en fikonmarmelad, som var svindyr - 62 kr för en liten burk. Noterade även att en av kvinnorna i charken hade ring på ena fingret. Får man verkligen ha så, när man står i charken? Det är viktigt att följa regler. Tog bussen hem och provade mina nya droppar (håll tummarna att de fungerar!!). Fick lyckligtvis sällskap av T och en gammal arbetskompis efter lunchen. Puh. Nu pluggar T, jag somnade nyss av brist på stimulans och nu åker bussen förbi utanför fönstret. Jag är jag uttråkad. Men det är bra. Det är ju bra att ha tråkigt, sägs det ju. Det brukar föda kreativitet eller liknande. Så jag har väl tråkigt en stund till då och hoppas på att briljanta uppslag och idéer ploppar upp i mitt huvud. Eller bara på att halsen blir bra, så att jag kan börja jobba igen!

 

Nej, nu måste jag ta tag i den här soliga försommarkvällen!

 

Treflig fredag, mina pärlor!

 

Idag njuter jag av att inte vakna upp med en snustorr näsa och riv i halsen! Firar de små framstegen. Idag ska jag dessutom träffa min barndomsvän och hennes små knoddar! Wiho! Ha en fin dag och njut av solen!

Det är sådana här gånger när man står i en byråkratisk och långsam vårdkö, som jag önskar att vi kunde stryka lagen om mutor. Hade lätt kunnat ge 10 000 lax för att hamna först i kön och få en tid imorgon. Nu har jag i alla fall fått en tid på öron, näsa, hals - HALLELUJA!!! Den 5/6 får jag komma dit och bli undersökt i just öron, näsa och hals. Det kanske verkar konstigt att de kollar både näsa och öron, när jag har problem med halsen, men det hela hänger ihop mer än vad man tror.

 

Har nu efterforskat lite i min släkt och det har visat sig att vi är en bihåle - och trånga näsgångarfamilj med inslag av astma. Pappa har opererat bort en bit av näsbenet på grund av trånga näsgångar. Och morfar har spolats otaliga gånger för bihåleproblem. Även mamma och jag har haft problem med bihålorna. Och sedan är vi ju  en astmafamilj av rang (tre av fyra har astma), vilket också spelar in i detta.

 

Tänk om de bara kan operera bort skiten och så är det bra sedan?! De får ta både näsben och polyp, om de vill. Vilken quick fix! Har ju även en godartad cysta i nosen, så det är väl lika bra att ta den med, när de ändå håller på? Men än så länge får jag nöja mig med futtiga nässprejer. Kan ta ett tag innan de verkar. Har nu tagit dem i 5 dagar och än så länge känner jag bara en tillstymmelse av fukt i näsan. Inget snytbehov än så länge. Det som är bra med etta, är att jag hinner avverka en kur, innan jag kommer till sjukhuset och då kan man bocka av det och gå vidare med nästa steg (om den här kuren inte räcker). Och då borde det bli starka grejer som sätter sprätt på processen!

 

 

 

Det är så lätt att vika av vägen man just har upptäckt, när det blir jobbigt och istället välja en tryggare väg och följa efter alla andra. Rätta sig in i ledet och inte sticka ut gå dit man förväntas gå, allt enligt regelboken. Slippa bli ifrågasatt och ta jobbiga diskussioner från dem som inte accepterar eller förstår. Ibland kan trycket bli för stort och då orkar man inte följa sitt hjärta, eller i värsta fall tappar bort sin röst i bruset av de andra, som verkar veta exakt hur man ska göra och vad som är bäst för en.

 

När jag tänker på mina vänner har de alla vågat följa sitt hjärtas röst - i både stort och smått. En vän flyttade söderut till kärleken och kom på efter några år att hen nog ville byta bana. Sagt och gjort och nu går hon i starta eget-tankar. En annan vän har satt ner foten ordentligt gentemot sina nära och kära och har vågat ta chansen att leda ett stort projekt, trots att hen egentligen inte vågar. En tredje vän bestämde sig för att skaffa barn, trots studier och osäker inkomst och nu har hen världens sötaste solstråle till barn och det här med inkomsten löste sig som ett brev på posten. En fjärde vän bestämde sig för att utbilda sig till frisör efter gymnasiet och har nu egen firma med många stammisar och kan sova gott om natten. En femte vän har påbörjat en rad olika högskoleutbildningar, som många skulle kunna döda för att komma in på, men avslutat dem, för att de inte har känts rätt. Slutligen hittade hon en utbildning som passade som handen i handsken, leder hon yoga-klasser och funderar på att starta eget. En annan vän har fött två barn, aktivt tagit avstånd från hetsen kring hur vi "ska" leva och valt att vara mammaledig längre än normen, eftersom hon inte vill att barnen ska börja på förskolan, när de är ett år.

 

Jag som har stått på sidan av, vet att era vägar inte har varit spikraka, men ni har ändå fortsatt mot målet och och i slutändan har det blivit bra! Allt detta inspirerar mig att också våga följa mitt hjärta, även fast det känns läskigt och osäkert. Så, nu är det min tur att göra det ni redan har gjort och fortfarande gör! I höst följer jag hjärtat och flyttar till min forna studentstad. Plugg på deltid och osäker inkomst - men ändå känns det helt rätt! 

 

Tack till er!

 

 

 

 

 

Snart ska det tas beslut inför hösten. Det har skrivist listor med för - och nackdelar och nu får det sjunka in. I övrigt har det inte gjorts många knop idag, men nu ska jag promenera till ICA och be om flyttkartonger. Jag kan ju lika gärna börja rensa förråd och liknande, när jag inte kan jobba. Och vilken frihet det är att kunna gå dit och fråga själv efter kartonger, istället för att ha en lapp eller tvinga med mig T överallt. Idag pratade jag i telefon i tio minuter, innan jag fick ont i halsen. Det är bra mycket mer än vad jag har kunnat göra de fyra senaste veckorna. Ett framsteg! Och ikväll ska jag äntligen träffa min pärla ett tag. Det var inte igår jag umgicks med en vän utan att skriva på lappar eller datorn. Det ska bli såå skönt!

Mitt i min tysta vardag händer det saker - lägenheten är nu såld! Kan inte riktigt släppa stressen än, för den köpeskillingen är inte betald än. Men handpenningen är på väg och det känns bra. Då var det bara halsen kvar. Blir den bara bra snart, ska jag aldrig mer klaga över någonting. Jag lovar (inte, men nästan). Snälla, gode Gud!

Nä, hörrni. Fy vad less jag är nu. Dag fem utan ett ord har påbörjats. Känner mig dessutom som en riktig böld för samhället. Vad bidrar jag med liksom? Kan inte tänka mig att någon människa kan tycka att det är en skön tillvaro att bara gå omkring hemma och inte göra någon nytta, medan man pussar den jobbande sambon hejdå, hör hur grannarna i huset stänger dörren för att bege sig till jobbet och utanför fönstret ser man den stressade morgontrafiken, med folk som stressar till dagens arbete. Nej, nu är jag banne mig less! Detta måste få en vändning snabbare än kvickt, annars kommer jag att bli galen.

Jag läser Elaine Eksvärds "Vardagsmakt" just nu. Det finns många tips att ta till sig av, som är både nyttiga och bra. Men så är det en sak jag har svårt för, som gör att jag bli kluven till boken. Det är det här med att teoritisera det sociala samspelet. Eksvärd menar att man såklart ska behandla alla lika, men att det är viktigt att se vem i den aktuella gruppen, som besitter extra mycket makt. För det är den personen man måste nå fram till. Och det är ju så. Men, det känns cyniskt och det är smärtsamt när man väl börjar tänka i de termerna - vem står högst upp hierarkin på jobbet? Vem står längst ner? Vem står högst upp eller längst ner i hierarkin i umgängeskretsen? I familjen? Vem i denna grupp bör jag nå fram till, för att få min vilja igenom?

 

Usch. Jag vill verkligen inte tänka så. Då känns det som att jag förlorar det mänskliga i mig och plötsligt blir en taktisk person, som hela tiden tänker strategiskt och har en baktanke med allting och med alla. En slug jävel. Kanske är det ändå så vi fungerar omedvetet och då får det väl vara så, men att medvetandegöra detta och börja handla därefter känns bara cyniskt. Som ett spel där vi flyttar runt schackpjäser, istället för människor. Visst, inkännande ska man ju vara, för att kunna nå fram till en annan person och övertyga vill man ju, när man har en superbra idé, men ja ... Det känns bara lite väl utstuderat. Kanske är det så det går till, när folk vill klättra och göra karriär. I så fall kommer jag förmodigen vara urusel på det.