Makt
Jag läser Elaine Eksvärds "Vardagsmakt" just nu. Det finns många tips att ta till sig av, som är både nyttiga och bra. Men så är det en sak jag har svårt för, som gör att jag bli kluven till boken. Det är det här med att teoritisera det sociala samspelet. Eksvärd menar att man såklart ska behandla alla lika, men att det är viktigt att se vem i den aktuella gruppen, som besitter extra mycket makt. För det är den personen man måste nå fram till. Och det är ju så. Men, det känns cyniskt och det är smärtsamt när man väl börjar tänka i de termerna - vem står högst upp hierarkin på jobbet? Vem står längst ner? Vem står högst upp eller längst ner i hierarkin i umgängeskretsen? I familjen? Vem i denna grupp bör jag nå fram till, för att få min vilja igenom?
Usch. Jag vill verkligen inte tänka så. Då känns det som att jag förlorar det mänskliga i mig och plötsligt blir en taktisk person, som hela tiden tänker strategiskt och har en baktanke med allting och med alla. En slug jävel. Kanske är det ändå så vi fungerar omedvetet och då får det väl vara så, men att medvetandegöra detta och börja handla därefter känns bara cyniskt. Som ett spel där vi flyttar runt schackpjäser, istället för människor. Visst, inkännande ska man ju vara, för att kunna nå fram till en annan person och övertyga vill man ju, när man har en superbra idé, men ja ... Det känns bara lite väl utstuderat. Kanske är det så det går till, när folk vill klättra och göra karriär. I så fall kommer jag förmodigen vara urusel på det.