lortmaja

"... och då kom hon från expeditionen och knackade på dörren, mitt i en huvudsats" Sagt i arbetsrummet idag.

Det svåra när man precis börjat jobba, är att veta hur man vill ha det. Och när man väl vet hur man vill ha det, så måste arbetet på olika sätt följa de där visionerna och målen, som man har. Annars blir det tvetydigt - både för mig själv och andra. Det blir inte heller trovärdigt. Jag har faktiskt tvekat en del de här veckorna efter jul, när det nya, snabbare tempot infördes. Är det verkligen rimligt att begära det här av eleverna? Kan jag leva upp till kraven och målen, och guida eleverna ända in i mål? Är det här de bästa metoderna? Det bästa innehållet? Borde vi inte arbeta lite mer si eller så? Samtidigt måste jag ju tro på det jag gör och tro att vi kommer att ro iland det här skeppet, för jag är ju ledaren. Den som ska peppa, utstråla trygghet och hopp, ta obekväma beslut, stå stark när det blåser. Lite som en lagkapten i fotboll. Förmodligen är jag osäker för att jag aldrig tidigare i mitt liv har gjort det här. Jag har inte fått följa elever från början till slut. Jag har inte sett hela vägen där nötandet, kämpandet och de små stegen så småningom har gett resultat. Nu får jag det och det ska banne mig gå vägen, måste bara hitta en väg dit. Ps! Det är ju tur att den här bloggen är så okänd, annars hade jag aldrig kunnat blotta mig såhär (även om det är mänskligt att tvivla ibland). Ds. Jobb, jobbigt, jobbigast!

Vilken vecka. Är både förvånad och imponerad över att jag har orkat hela veckan. Känt mig hängig och haft en dov huvudvärk hela dagarna, snäppat upp tempot i undervisningen och haft tunga genomgångar om demokrati och politik, haft hundraelva handledningar och meddelat provresultat, arbetat i motvind, tagit kontakt med en extern "samarbetspartner", rensat klassrummet, jobbat över varje dag och ja... snart vankas den sista uppgiften för kvällen. Och för veckan. Tror jag. Ska bara äta först. Att jag ens orkar göra middag! Paj dessutom! Jag tror jag håller på att bevisa för mig själv att jag orkar mer än vad jag tror. Men förhoppningsvis kan jag jobba lite mindre nästa vecka. Det blir liksom en enda stor jobbubbla, där alla tankar och alla energi går till jobb. Man måste ju ha roligt också, så att man får energi till att jobba hårt!

Idag har vi vaknat upp till ett vinterlandskap! Klarblå himmel och solen som lyser upp de skimrande snökristallerna. Vackert! Snart ska vi ner på stan. Kanske klipper jag lugg idag, om någon frisör vill ta i mitt otvättade utväxthår. Det ser inte bra ut. Tänker på det varje dag, när jag ser mig i spegeln. Men ändå gör jag ingenting åt det. Jag väntar ut den. Utväxten alltså. Vet att det kommer en dag när jag inte står ut en sekund till med att se på det. Och då är det klippt. Håller även på att träna mig i att inte tänka på jobbet när jag är här. Vill ju ta vara på tiden, den lilla vi har. Men även om jag ibland tänker på jobb när jag är här, så är ändå det viktigaste att vi får vara tillsammans. Äta kvällsmacka ihop, somna i samma säng, vakna bredvid varandra, äta långfrukost. Det där vardagliga. Nej, nu ska vi ut och skrapa rutan! Ha en fin lördag!