Alliterationer och helg
Hej!
En väska full av substantiv
Min väska är fullproppad av nödvändiga överlevnadssaker för en kvinna i min ålder. Utöver detta innehåller väskan också diverse udda ting som bara ligger där i brist på annan förvaring. Listan på dessa saker kan göras meterlång. Då väskan ser ut som en jordbävning tar det år och da´r att finna det jag letar efter. Man får liksom gräva sig ner genom de olika skikten av saker och hoppas på att man ska lyckas navigera rätt, så att man slipper tömma väskan på bussen eller i klädbutiken.
Jag har länge tänkt att jag borde rensa väskan, men det blir aldrig av. Och kanske är det tur, för igår kom alla dessa ting faktiskt till användning! Det jag tidigare sett som irriterande skräp blev till värdefullt lektionsmaterial! Lektionen blev så mycket mer levande tack vare alla dessa saker som nu sågs i ett nytt ljus av eleverna, som använde tingen för att öva sig i att använda adjektiv för att beskriva något. Så numer ser jag det som att jag går omkring och bär på en skattkista (eller ja, allt är ju relativt) full av substantiv, adjektiv och levande lektionsmateri istället för skräpl!
Särlek
Särlek.
Livet i studentlägenhet
Här sitter jag bland begagnade och lagom omaka möbler. Matoset från fläskfilén letar sig ut ur köket och in i lägenhetens alla vrår. Draget under fläkten inte direkt är någon orkan, utan snarare som en matt och trött pust. Det gör att brandlarmet ovanför spisen går så fort det osar lite extra. På kvällarna hör man grannarna spela musik och på helgerna går skrålande och överförfriskade studenter förbi utanför fönstret. På väg till dimman och nattliga äventyr. Trots dessa störmoment finns det en charm med att bo i studenlägenhet, men just precis nu längtar jag mest efter att få landa någonstans. Slå mig till ro. Investera i snygga tapeter, matchande möbler och mysig belysnng. Jag längtar efter att få pusta ut och känna att "här ska jag bo". Det vore så himla skönt.
Två fingrar, två vänner och två månader
Så här står jag nu med en vän på vardera sida. Det är lite kärvt läge ibland när den ena av dem ska på middag och den andra har åkt bort från stan. Då får man helt enkelt reda sig själv. Prata, skoja och kivas med sig själv. Förutom att umgås med honom såklart, men hur man än vrider och vänder på det så är det ju inte riktigt samma sak att ha en vän som att ha en kille. De fyller liksom olika funktioner och kan aldrig ersätta varandras.
Jag längtar sjukt mycket tills jag avslutat studierna och har lite tid över till att åka hem och träffa mina bästa bär där. Jag längtar sjukt mycket efter att veta vart jag kommer att få jobb, så att jag kan ställa in kompassen på en plats istället för två tänkbara platser. Och jag längtar tills jag får chansen att lära känna lite fler sköna prickar som ger samma härliga energi som mina vänner idag gör. Men för att få tid, jobb och socialt nätverkande måste jag först slutföra allt här uppe. Knyta ihop säcken och ta ut min efterlängtade examen! Två månader kvar!
20 april 2012
Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om inget särskilt. Lite av varje, som till exempel att jag har sökt mitt första jobb, att jag äntligen har fått helg och att jag klippt mig. Men det är så svårt att styra det här med skrivandet. Jag sätter mig ner och tänker skriva om någo, men orden tar mig någon annanstans. Kanske är det så det ska vara. Okontrollerbart och prestigelöst.
Den här bilden tog jag i februari. Idag, den 20 april ser det ungefär likadant ut!
FREDAG!
Klckan är kvart i åtta. Solen skiner redan och man kan höra hur snön där ute smälter och droppar mot fönsterbläcket. Bara en jobbansökan att skicka iväg och en praktikdag att avverka, sedan är det äntligen helg, helg, helg! Underbart. Ha en fin fredag!
Ljuset
Idag är en dag när snön ligger som ett tjockt täcke över bilar, cyklar och grenar.
Trots en vinter som inte vill ge med anar jag en svag inre vändning. CV:t är påbörjat
och sommarjobb är fixat. Äntligen hade jag ett bra möte med gruppen som jag
tidigare inte har haft verktyg att hantera på ett optimalt sätt. Puh. Små, små
medel, ett respektfullt bemötande och tydliga gränser kan göra så mycket.
Även om det är är väldigt frustrerande att känna att man inte har de
rätta metoderna för att leda dessa grupper är jag grymt tacksam
över att jag får öva på det nu, innan jag är färdigutbildad och
ska lösa dessa situationer på egen hand, utan feed back
eller råd från erfarna och kompetenta handledare.
Känslan av att äntligen nå fram får nästan håret
att resa sig på armarna. Jag hoppas att det
här håller i sig. Både ljuset i tunneln och
de bra mötena. Allt känns så mycket
lättare då. Ha en bra dag! /Lorten
CV
Att vara i fas med ofasheten
Tänk om jag någon gång kunde släppa den där strävan efter att vara i fas.
För kan man någonsin vara i fas på alla plan i livet - samtidigt? Är det möjligt?
Om jag istället skulle acceptera att saker och ting är lite huller om buller och
att jorden inte går under bara för det. Då skulle jag nog automatiskt komma mer i
fas. Med mig själv och med livet. Bara genom att accetera att alla pusselbitar
inte passar ihop och att de definitivt inte gör det samtidigt (sagt av en klok, ung
kvinna). Tänk så skönt det skulle vara om jag kunde njuta lite mer av det som f
aktiskt är bra och går bra, istället för att stressa upp sig över det som inte går bra.
För även om jag inte hunnit göra klart med vare sig ex-jobb eller hemtenta har ju
lovet varit både bra, mysigt och roligt på så många sätt! Och då har man ju rätt att
njuta av det, utan stress oro eller dåligt samvete. Jag ska jobba påre.
Studiesalarnas nykrönta drottning
Efter att ha tillbringat väldigt mycket tid på universitetet denna vår har jag fått erfara den nonchalanta och respektlösa ljudnivån som många gånger finns i studiesalarna. I studiesalar där det är uppenbart att det ska vara tyst för att samtliga studenter ska kunnna koncentrera sig och ta in ny kunskap, finns det alltid någon eller två respektlösa jävlar som tar sig friheten att prata högt och ljudligt. Med varandra eller i mobilen. Om plugg, om träning, om planer inför helgen, om fylleanektoter, om kärleksproblem. Det finns fan i mig ingen gräns på vad jag och resten av dem som har uppfattat vilken norm som ska gälla, ofrivilligt har fått sitta och lyssna på.
Men för ett tag sedan fick jag nog och bestämde mig för att helt sonika säga till de som tror att hela världen kretsar kring dem. De som babblar och som tycks strunta i att det sitter tio andra i samma rum som kanske har en annan agenda för dagen, än att ta del av deras lilla värld. Oj, så fantastiskt befriande skönt det är att säga till dem. "Ursäkta, kan ni dämpa er lite?" Det brukar räcka för att täppa igen kakhålet på dem. Vissa blir förvånade, andra blir skamsna och några enstaka små sårade själar tycks ha väldigt svårt att hantera det faktum att bli tillsagd eller korrigerad. Kanske gör det ont i deras stackars stolthetsmuskler. Men si det skiter jag fullständigt i. För om de ska snacka skit får de gå någon annanstans. I studiesalarna ska det uträttas stordåd - inget annat. De får gärna kalla mig bitch eller surtant. I don´t care, för jag vet att jag har rätt.
Drömmen om den flygande rullatorn
Med ett stolt leende visade hon upp sin present för mig som ödmjukt tackade och tog emot. Jag ska erkänna att jag blev både förvånad och imponerad över hennes verk. Aldrig tidigare hade jag har hört henne tala om sitt passionerade intresse för flygrullatorer. Och aldrig tidigare hade jag hört talas om att det ens att det fanns sådana masikner. Jag kunde för mitt liv inte förstå vad en sådan kunde användas till. Men när förvåningen lagt sig något insåg jag plötsligt att en flygrullator var rpecis vad jag behövde! Den skulle fungera som färdmedel mellan ön och fastlandet. På så sätt skulle jag spara en massa dyrbar tid. Genialiskt!
Efter att vi hade stått en stund och beundrat skönheten och jag hade fått noggranna instruktioner om hur flygmaskinen fungerade begav vi oss iväg till Kattens pappa, som skulle hjälpa oss att ordna med bränsle till flygrullatorn. Han var nämligen veteran inom rullatorflygning. Jag och Katten stod i köket och tittade på medan han koncentrerat stekte en panna med köttbulleformade cheese sticks i olja, vilka skulle omvandlas till flygrullatorbensin vid en viss temperatur. Jag betraktade det hela med en viss oro och skepsis då det var mig främmande att cheese sticks kunde omvandlas till bränsle, men jag höll tyst för att inte verka otacksam. Hon hade ju trots allt byggt en hel flygrullator till mig.
Oumbärliga
Kort lägesrapport från lugnet i norr...
Dagens outfit - halsduk från Guccis höstkollektion
och kappan är ett gammalt fynd från Zara.
So long!
Vårsår i vårkaos
Lämnar kvar ett öppet sår på djupet av
det sköra havet
Tystnaden
när en
droppe
Som allt vore som det ska.
starkast
Tystnaden