lortmaja

Tänk vad sjukt olika det kan kännas från dag till dag. Igår övervägde jag på allvar om jag ens ska jobba med ungdomar över huvudtaget. Idag har jag världens endorfinkick efter att ha jobbat hela kvällen med samma ungdomar som fick mig att känna mig som en skit igår. Ikväll har liksom allting stämt! Visst, det var på väg att tippa över några gånger under kvällen för killarna fyllda av testosteron, men jag och min kollega löste det med bravur, om jag får säga det själv. Vissa gånger visar vi banne mig prov på äkta fingertoppkänsla! Det ska gudarna (och chefen) veta. Att vara samspelt med den man jobbar med sådana här kvällar med tjugofem ungdomar som är överallt och ingenstans både bokstavligt och känslomässigt, är a och o. Har man samspelet fungerar det mesta och har man det inte, blir det väldigt tungrott Jag hoppas att jag kommer ha lika tur i framtiden och hitta dessa pärlor till kollegor! Och för att sätta guldkant på denna fredagskväll jammade vi lite, när alla ungdomar gått hem. Jag spelade trummor och är så barnsligt stolt över det, att nu en timme senare ler med hela ansiktet, när jag tänker på det. 

 

God kväll och natt!

Sedan jag kom tillbaka till ungdomsgården har jag haft blandade känslor inför att jobba med ungdomar. Det finns massa positiva saker, men det finns också saker hos mig själv som kan bli jobbigt i längden, om jag inte lär mig att hantera dem, eftersom ett jobb med ungdomar kräver sin kvinna eller man. Jag har svårt att inte ta saker personligt, blir frustrerad över att känna mig otillräcklig och vänder därför ut och in på mig själv för att räcka lite längre, även fast ingen kommer tacka en. Nä, allvarligt talat. Jag vet inte. Ibland vore det till och med skönt att jobba med maskiner eller ute i skogen. Utan att vara så jävla förstående, pedagogisk och service minded hela tiden. Usch, vad less jag är på det just ikväll. Någon fler som känner igen sig?

Det är konstigt. Vissa dagar hjälper det mer att skriva här, än att skriva dagbok. Eftersom jag inte vill skriva saker rakt ut här blir det mer bildspråk, vilket ger mig ytterligare perspektiv på det som jag redan uttalat i mina tankar, men inte fått ordning på. Idag är en sådan dag. Fortfarande krasslig och lite halvdeppig. Antar att det går hand i hand. Tänker på hur saker har blivit. Hur de hade kunnat bli, om jag och du hade haft verktyg att agera annorlunda tidigare. Varit tydligare. Med våra hjärtan. Ibland lär livet en så dyra läxor. Lärorika och krävande. Och det kan göra mig ledsen ibland, att det blev som det blev. Att förmågan att göra på annat sätt inte fanns då. Att det kommer åt mig ibland nu med. Jag har ju lärt mig nu och det kostade mycket, så varför ska du göra dig påmind? Onödigt. Lyssnar på "Små rum" med Lisa Nilsson och försöker förstå den vilsna, förvirrade flickan inom mig. 

Trots att T åkte på en dunderförkylning förra veckan, trodde jag att den inte skulle drabba mig. Men det gjorde den, så nu sitter jag här med snorig näsa, rinnande ögon, huvudvärk och känner mig alldeles frusen. Men, bättre att den kom nu än senare. Skulle ha gått på yoga ikväll, men lyssnar på mens istället. Alltså inte min egen, mend Liw Strömquists sommarprat om mens. Har lyssnat på den förut och det är lika bra denna gång. Outstanding! MENS, MENS, MENS. Hett tips om du har tid över! Lyssnar också på P1 Språket, Hanna och Amanda och Värvet. Och ser andra säsongen av Girls, så jag sysselsätter mig och spånar på en sjukt bra idé. 

 

 

Det är en ynnest att få jobba med ungdomar och ta del av deras värld. Just nu är det grinda och twerka och sanning eller konsekvens som gäller på ungdomsgården, med lite hångel i fokus. De verkar vara inne i en fas där de har börjat utforska sin egen sexualitet. Vi försöker låta dem göra allt det där ifred, utan att gå in med pekpinnar. Om vi gör det finns risken att vi också gör deras utforskande till något fult och tabubelagt. 

 

Det är också otroligt utmanande att jobba med ungdomar ibland. Ibland får man stålsätta sig så in i norden, för de är inte sena på att ifrågasätta eller argumentera emot. Ibland får man ta i från tårna och visa med hela kroppen vad som gäller. Dag ut och dag in och aldrig vika på principerna eller för en trotsig argumentation (såvida de inte har en bra poäng i vad de säger), vilket kan vara sjukt uttröttande de gånger man egentligen inte orkar.

 

Ibland är det också tvära kast mellan humören; lycka och ilska, medgörlighet och trots, skratt och gråt, att man som ledare är omtyckt och en kul typ och i nästa sekund hatad och världens jobbigaste och tråkigaste ledare, som är typ sämst i världen.

 

Nu går de i sjuan. Det skulle vara så fantastiskt roligt att följa deras resa fram till nian. Nu blir det ju inte så, men vi får åka upp och hälsa på och se vad som hänt sedan sist!

 

Jag är så otroligt tacksam över att jag jobbar med så vettiga och kloka människor, där vi kan bolla problem, att vi strävar åt samma håll och backar upp varandra i vått och torrt. Ovärderligt!