Idag samlades två hundra (eller var det fler?) medmänniskor på Stora torget, för att visa solidaritet och för att ta avstånd mot rasism. Ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Dels T är mörkhyad, dels för att vi förhoppningsvis kommer få barn en vacker dag med utländkst påbrå och dels för att jag arbetar med personer som har invandrat till Sverige. Ja, allt det här vet ni ju redan.
Ju längre demonstrationen led, desto mer kände jag att jag ville gå upp dit på scenen och dela med mig av mina tankar. Men hundra andra tankar från Rädslan slog mig också
: ...fast jag har ju inte förberett något, jag har inget politiskt tal att komma med där jag kan hänvisa till FN:s mänskliga rättigheter eller redogöra för högersvängningarna i Europa.De jag vill säga har ju ingen ordentlig slutkläm, tänk om det blir en flopp? Om jag får hjärnstopp?
Och så vidare. Ändå kände jag att jag skulle ångra mig om jag inte gjorde det. Ni vet alla gånger man tänker tillbaka på något och ångrar att man inte vågade göra, det som hjärtat försökte säga. Som tur var hade jag min vän I med mig, så hon peppade mig och sa att "jamen du håller ju tal varje dag i klassrummet". Så efter många om och men gick jag fram till han som var konferencier (om det stavas så?) och anmälde mig som talare och tänkte - det får bära eller brista.
Mitt namn ropades upp, mitt hjärta bultade och med skakiga ben gick jag fram och tog micken. Tittade ut över de 300-400 (som kändes som 2000) människor som tittade tillbaka på mig. Tog ett djupt andetag, tog sats, presenterade mig själv och talade från hjärtat och från en text jag skrev i våras:
Tänk om vi bara visste vilka historier de bär med sig, alla de som invandrat till Sverige. Människor som fängslats, torterats, flytt för sina liv, sett sina familjemedlemmar dö framför dem eller slitas ifrån dem. Tårar över att inte har träffat sina barn på flera år. Oron över sjuka barn, som befinner sig långt, långt härifrån. Ovissheten - lever någon i min familj? Var är de? Mår de bra? Kommer jag någonsin få se dem igen?
Och om vi bara visste hur ofattbart starka dessa människor är, som orkar stå upp och fortsätta, när att de ofrivilligt lämnat de som var livet - familj, släkt, vänner, jobb, drömmar och en plats där de "var någon". För att komma hit, till ett land i frihet, men också till ett land i ensamhet och där ingen vet vem de är. Där de inte längre är någon. Där de måste börja om från början, hitta motivation, ro och en tro på att de kommer fixa det mastodonta arbete som behöver göras, för att kunna leva, jobba och verka i det svenska samhället.
Tänk om vi bara kunde förstå en bråkdel av vad dessa personer har varit med om och går igenom. Då kanske vi alla skulle sträcka ut en hjälpande hand.
Och så avslutade jag med något om att alla som var samlade här idag sträckte ut en hjälpande hand, kommer vi få ett mer humant samhälle.Tack. Lämnade över micken. Applåder och mitt hjärta som tog ett glädjeskutt av lycka, för att jag vågade trotsla rädslan för något jag verkligen tror på.
