lortmaja

 I fredags hade vi avslutning med elever och lärare. Av mina elever fick jag den här fantastiska buketten och en kaffemugg - fint sätt att visa uppskattning på och jag blev så klart jätteglad! 

Sista lektionen är genomförd, en liten avslutning med klassen med mat från världens olika hörn är intagen,två betyg är satta och skrivbordet är städat. Semesterpirret har precis börjat infinna sig! Imorgon vankas avslutning för hela skolan med sång, tal, picnick och uppträdanden. Sedan checkar jag ut och tar mitt livs första betalda semester i fyra veckor. Overkligt. Men sant!

Mens - eller röda veckan, om man så vill. Så naturligt, jobbigt och ibland känslofyllt. Något som världens (nästan) alla kvinnor har, kommer att få eller har haft. Oavsett man vill eller inte, så kommer den lika självklart som räkningen för hyran, varje månad. Och så har det varit sedan urminnes tider. Och ändå är det där med mens så tabubelagt. Hur pinsamt var det inte att berätta för gympaläraren i högstadiet att man hade mens? Eller för pojkvänner som kanske tyckte att det var äckligt? Och även i vuxen ålder kan det ibland kännas pinsamt att berätta för någon att man har mens, av någon underlig anledning. 

 

Med tanke på allt hysch pysch kring ämnet mens, var det så himla uppfriskande att lyssna på gårdagens sommarprat i P1 med Liw Strömquist, som pratar om just - mens. Hela programmet. Fantastiskt!

Lyssna vetja! 

 

 

  

Liw Strömquist

Mina elever tipsade mig om att äta rabarber med salt. Låter konstigt, men

chokladpopcorn är ju en otippad men förträfflig kombination, så varför skulle inte dessa smaker gifta sig? Testa vetja!

 

På jobbet har vi en vardagslyx och det är veckofikat. En dag i veckan turas vi om att inhandla och ställa iordning bröd, pålägg, frukt, kex och choklad eller andra sötsaker till kollegorna. Det är jättegott och uppskattat av oss som jobbar! För detta betalar vi 50 kronor i månaden till fikakassan. Inom offentliga sektorn har man inte direkt råd att bjuda personalen på en kick off till New York, om man säger så. 

 

 

Eftersom fikat är viktigt för mig har jag påpekat att vi kanske kan lägga mötet en annan tid, så att vi hinner fika också. Jag verkar vara ganska ensam om den åsikten och de andra tycker säkerligen att jag är sjukt omogen eller att det bara är en totalt irrelevant åsikt i sammanhanget. Men det tycker inte jag. Fikat är min guldkant och jag betalar 50 kronor i månaden för att få min vardagslyx. Och det ska tilläggas att vi verkar vara det enda arbetslaget som lägger möten så att de krockar med fikatiden. Av det kan man dra slutsatsen att majoriteten tycks uppskatta fikat på samma sätt som jag gör. 

 

I vanliga fall är fikadagen senare i veckan, men just den här veckan blev fikat flyttat till idag och of course råkar vi ha ett möte just idag. Givetvis i fikatid. När annars?! Nåväl, det var inte mycket annat att göra, än att slå sig ner vid mötesbordet prick klockan två.

 

Mötet flyter på i oväntat gott tempo och punkterna på dagordningen kan bockas av allt eftersom . Jag börjar få förhoppningar om att vi kanske kommer hinna klart till halv tre ändå. Men. Tiden går. Klockan vlir tjugo i tre. Fikatiden har börjat för tio minuter sedan. Magen kurrar. Irriterat börjar jag skruva på mig. Några minuter senare verkar det dock som att mötet är på väg att avrundas. Precis när jag tror att det är klart, ställer hen som leder mötet den förödande frågan: 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om vi bara visste lite mer om de personer som kommer till Sverige. Det är ju en salig blandning av människor - allt från kärleksinvandrare, arbetsinvandrare till flyktingar. Och det är just människorna som flytt som jag tänker på. Och önskar att vi visste lite mer om. 

 

Om vi bara visste vilka historier de bär med sig. Människor som fängslats, torterats, flytt för sina liv, sett sina familjemedlemmar dö framför dem eller slitas ifrån dem. Tårar över att inte har träffat sina barn på flera år. Oron över sjuka barn, som befinner sig långt, långt härifrån. Ovissheten - lever någon i min familj? Var är de? Mår de bra? Kommer jag någonsin få se dem igen? 

 

Och om vi bara visste hur ofattbart starka dessa människor är, som orkar stå upp och fortsätta, när att de ofrivilligt lämnat de som var livet - familj, släkt, vänner, jobb, drömmar och en plats där de "var någon". För att komma hit, till ett land i frihet, men också till ett land i ensamhet och där ingen vet vem de är. Där de inte längre är någon. Där de måste börja om från början, hitta motivation, ro och en tro på att de kommer fixa det mastodonta arbete som behöver göras, för att kunna leva, jobba och verka i det svenska samhället.

 

Tänk om vi bara kunde förstå en bråkdel av vad dessa personer har varit med om och går igenom. Då kanske vi alla skulle sträcka ut en hjälpande hand. 

 

 

... det finns inbrottstjuvar som är snälla och omtänksamma mot dem som de utsätter för inbrott? Tjuvar som ser till att snygga upp lite efter sig, efter att de farit runt i husets alla skrymslen och vrår. Som sopar ihop glassplitter till en prydlig hög eller lägger tillbaka saker på sin plats när de har rotat klart efter värdesaker. Kanske tar de av sig skorna vid ytterdörren, för att inte skräpa ner golvet? Kanske stannar de till vid familjefotot som hänger på väggen och rättar till ramen, som hänger snett. Kanske lämnar de till och med en ursäktande lapp på köksbordet, där det står att  de ber om ursäkt och förklarar varför de är tvungna (?) att bryta sig in i andras hus och sno. Tänk om...

Det tar tid för saker och ting att landa i själen. Nu börjar jag inse att J - min kollega, träningskompis granne och vän faktiskt flyttar efter sommaren. Hur ska det gå? Vi som brukar göra sällskap hem från jobbet och reflektera över jobbet, lektioner och kluriga situationer. Vi som brukar träna ihop minst en dag i veckan. Hon som bjuder över mig på middag, så att jag får i mig vällagad mat och inte bara uppvärmt eller gröt på kvällarna. Hon som alltid har ett lyssnande öra, som känns så trygg, som kommer med kloka ord och som har ett varmt hjärta. Vi ses minst en dag i veckan och bara gör sällskap, ibland barar en stund och ibland blir det längre. Antingen kommer hon över till mig eller så tar jag på mig skorna och går över gatan och ringer på hennes dörr. Nu börjar jag förstå att det kommer bli tomt utan henne. Jag vill inte tänka på det nu, för vi har ju flera månader kvar här tills flyttlasset går. Men det kommer bli tomt. .Det är ett som är säkert. Usch. 

Fick ett il av längtan tillbaka till New York. Imorse  lyssnade jag på Daft Punk i hörlurarna, samtidigt som jag gcik längs E4:ans morgonrusningstrafik på väg till jobbet. Ja, då var det nästan så att det kändes som att jag var i ett myllrande New York för en liten stund. Nästan. Funderar starkt på att se alla säsonger av SATC igen! 

 

 

Att ta ut svängarna och leva ut sin personlighet och livsstil är något som verkligen funkar här. Här finns något för alla smaker och sinnen och det finns utrymme för alla människor att vara sig själva. Eller ja, riktigt alla tycks det inte fInnas plats för. Eftersom det kostar pengar att bo där, krävs det att du eller din arbetsplats har en fet plånbok och kan sponsra dig med hyra. Det finns ju inget socialt skyddsnät som kan hindra total misär. Därför var det jextermt obbigt att se de hemlösa och människor i rullstol som satt och tiggde på gatorna. Under vistelsen såg jag endast ett fåtal muslimer med slöja. Antingen så är muslimer i NY sekulariserade, eller så bor det i sitt separat områden (liksom China town) eller så har 9/11 gjort det inte är möjligt för dem att bo där.  

 

Det vi slogs av när vi kom till New York var alla hjälpsamma och sociala människor. Överallt fanns personal som erbjöd sin hjälp - på flygplatsen, på Yankees stadion och på tunnelbanestationerna. Ibland hände det också att människor stannade till på stan och frågade om vi behövde hjälp. Och människor småpratade på ett annat sätt än vad vi gör här hemma. Nästan så fort de fick tillfälle - i kön, på Subway, i hissen eller på fiket. Det skapade en skön gemenskap och stämning, trots att vi inte alls kände varandra. Sedan sa bror att många amerikaner inte hade några problem att "rensa luften" när de blev arga, men det slapp vi som tur var...  Hade förmodligen blivit lite väl obekvämt  för oss, från försynta Sverige. 

-äta gudomligt goda amerikanska hamburgare och tryffelstrips på Heath Ledgers ställe,

- ha picknick i gigantiska och mysiga Central park

- köpa ett glas vitt på en uteservering och betrakta allamänniskor och skriva lite. (Man hade lätt kunnat missta mig för Carrie i SATS i den stunden. Nästan.)

- strosa runt på marknader och loppisar, bland hipsters i Brooklyn,

- se kostymklädda män och kvinnor vid Wall street

- se en känd (för mig okänd) skådespelare på The spotted pig

- se ett derby mellan Yankees och Mets på Yankees stadion, utan att förstå någonting om baseball,

- smutta på goda drinkar på olika takterasser med utsikt över Manhattan,

- ha en fantastisk gastronomisk upplevelse på italienska Palma,

- äta forzen yoghurt, där vi fick sätta ihop vår egna meny

- smaka på fantastiskt god guccamole och mexikansk mat

 - köpa cup cakes på pittoreska Magnolia bakery,

- åka en taxifärd med en förare som hade fingertoppskänsla för millimetrar och små marginaler i trafiken (medan vi blev svettiga och trodde att vi skulle krocka vilken sekund som helst, satt han vid ratten helt oberörd och skrockade så att dreadlocksen guppade och verkade road av situationen)

- besöka Perry street där Carrie i SATS bodde

 

 

 

 

 

 

 

 

 För knappt ett dygn sedan befann jag mig här, mitt i smeten, och nu sitter jag ute på min balkong i solen. Hur gick det till? Har haft en fantastisk resa med Sarah! Tänkte skriva lite mer om intrycken och upplevelserna senare, när jag även har landat mentalt, med både kropp och själ i vardag och juni!