Plötsligt händer det
På jobbet har vi en vardagslyx och det är veckofikat. En dag i veckan turas vi om att inhandla och ställa iordning bröd, pålägg, frukt, kex och choklad eller andra sötsaker till kollegorna. Det är jättegott och uppskattat av oss som jobbar! För detta betalar vi 50 kronor i månaden till fikakassan. Inom offentliga sektorn har man inte direkt råd att bjuda personalen på en kick off till New York, om man säger så.
Jag brukar se fram emot och nästan längta efter det här fikat hela dagen och ser det lite som en guldkant på min vardag i Birkenstocktofflor och kommunala korridorer. Men av någon outgrundlig anledning har vi i mitt arbetslag lyckats pricka in ett möte nästan varenda gång det är fikadag, vilket gör att jag blir snuvad på fikat. När vi väl anländer till fikabuffén efter våra möten, har brödet hunnit bli torrt eller så är de godaste frukterna och påläggen slut. Det kanske inte är någon stor förlust för de andra, men för mig är det en besvikelse. Stor besvikelse. Veckans guldkant har gått mig förbi och det är en hel vecka tills nästa tillfälle.
Eftersom fikat är viktigt för mig har jag påpekat att vi kanske kan lägga mötet en annan tid, så att vi hinner fika också. Jag verkar vara ganska ensam om den åsikten och de andra tycker säkerligen att jag är sjukt omogen eller att det bara är en totalt irrelevant åsikt i sammanhanget. Men det tycker inte jag. Fikat är min guldkant och jag betalar 50 kronor i månaden för att få min vardagslyx. Och det ska tilläggas att vi verkar vara det enda arbetslaget som lägger möten så att de krockar med fikatiden. Av det kan man dra slutsatsen att majoriteten tycks uppskatta fikat på samma sätt som jag gör.
I vanliga fall är fikadagen senare i veckan, men just den här veckan blev fikat flyttat till idag och of course råkar vi ha ett möte just idag. Givetvis i fikatid. När annars?! Nåväl, det var inte mycket annat att göra, än att slå sig ner vid mötesbordet prick klockan två.
Mötet flyter på i oväntat gott tempo och punkterna på dagordningen kan bockas av allt eftersom . Jag börjar få förhoppningar om att vi kanske kommer hinna klart till halv tre ändå. Men. Tiden går. Klockan vlir tjugo i tre. Fikatiden har börjat för tio minuter sedan. Magen kurrar. Irriterat börjar jag skruva på mig. Några minuter senare verkar det dock som att mötet är på väg att avrundas. Precis när jag tror att det är klart, ställer hen som leder mötet den förödande frågan:
"någon som har övriga frågor?".
Sakta sjunker jag ner på stolen, för jag vet vad det innebär. Man kan inte fråga sådant till en grupp lärare. Det går inte. I alla fall inte om man vill sätta punkt. Vi har alltid frågor eller synpunkter på något. Vi är sådana som tycker om att engagera oss, tycka, tänka och reflektera när vi får chansen. På gott och ont..
Så är diskussionen genast i full gång igen...Nu går jag snart, tänker jag. Kvart i tre går jag. Jag gör fan det. Jag börjar räkna på tiden och inser att om jag går kvart i tre, kommer jag i alla fall få 15 minuters fika, då nästa möte börjar redan klockan tre. Kvart i tre är diskussionen fortfarande i full gång. Magen kurrar och koncentrationen har lagt ner för länge sedan. När minutvisaren står på fyrtiosju får jag plötsligt nog. Så jag packar helt enkelt ihop mina saker, reser mig upp och hör mig själv säga:
Nej, nu tänker jag gå och fika.
Diskussionen stannar upp och förvånade blickar riktas mot mig, som skjuter in stolen. Och går. Innan mötet är avslutat och mitt i en diskussion.