lortmaja

Det är lustigt det här. Pratat med två av mina vänner om vad som kan hända med kompisrelationen, när man får barn. Mina vänner är rädda att jag ska försvinna, prioritera bort dem och hellre träffa andra latte-morsor. Och jag är precis lika rädd att de ska försvinna. Att jag skulle vara utbytbar. Att mitt liv med barn, bajsblöjor och sömnbrist kommer varar totalt ointressant för dem. Det kommer ju vara en stor omställning och våra liv kommer se väldigt olika ut, men det vore ju himla sorgligt och trist om en vänskap skulle ta stopp på grund av det. Kanske får man räkna med att vara lite i ofas ett tag (har hört att man hamnar i någon slags babybubbla den första tiden och där måste man ju få vara och njuta), men att vänskapen skulle försvinna känns otänkbart. Blev lite vemodig när jag tänkte på detta idag.

Sitter och läser gamla blogginlägg från en gammal klasskompis blogg. Läser om tiden när vi pluggade ett tag tillsammans. Då när mitt liv stormade som allra mest och jag inte visste någonting om någonting längre. Valde att i sista sekund hoppa på en estetisk kurs, för att ingenting annat kändes tänkbart. Hamnade i klass med 20 olika personligheter. På något sätt fungerade vi fantastiskt bra ihop, trots olikheterna. Eller kanske var det tack vare dem som gjorde att det uppstod en enorm kemi och gemenskap mellan oss. Jag har aldrig utmanat mig själv så mycket som jag gjorde den terminen. Jag gjorde så många saker som jag egentligen var livrädd för. Och jag har aldrig upplevt så många olika sinnesstämningar och känslor, skratt och gråt på en och samma gång som jag gjorde då. Det var som att livet utmanade mig på alla fronter samtidigt och jag spretade åt alla håll.

 

Jag kommer aldrig glömma den där våren, som dessutom bjöd på ovanligt mycket sol och värme. Just den våren, när jag fyllde 25 år gjorde något viktigt med mig. Den satte punkt för något gammalt och var grogrunden för något nytt. Ett jag som skulle komma att blomma ut flera år senare, men det var där det startade. Mitt i det som kändes så svårt.

 

 

Längesen jag skrev nu! Har varit så mycket annat...

 

Ja, nu har jag gått över de mest kritiska veckorna och är i början av vecka 14. Det känns väldigt skönt att släppa den värsta oron. Man vet ju att något kan hända ändå, men det blir rätt jobbigt att gå och tänka så, så både jag och T försöker tänka att allt kommer gå bra. Unikt va?

 

Min föreställning av att vara gravid har hittills inte stämt på en fläck. Jag hade inte en tanke på att jag skulle bli påverkad. Naivt kanske, men det gick inte att föreställa sig och det kanske är bra, för då kanske jag hade gruvat mig eller skjutit upp beslutet. För "biverkningarna" är ju inte superkul:

 

Illamåendet - mat och dofter som plötsligt blir outhärdliga, men som jag vanligtvis gillar. Och det finns ingen logik, för det kan vara olika mat från dag till dag.

 

Kroppen - brösten som ömmar, rapar och halsbränna och en kropp som förändras utan att man hänger med på vad som händer. Kroppen känns håglös och jag blir andfådd efter en kort promenad. Jag vill ju träna och känna mig stark! Kanske får satsa på gravidyoga istället. Min kropp verkar mest vilja vila.

 

Hormonerna - alla dessa hormoner som påverkar humöret och för tillfället har gjort mig ganska låg och otroligt känslosam. Det som vanligtvis skulle vara en tår, är nu krokodiltårar över helt banala saker.

 

Det psykiska - när andra blir så glada för ens graviditet (vilket jag blir varm i hjärtat av), men själv känner jag inte den där glädjen. Jag förstår ju knappt att jag är gravid. Det är så mycket som händer som är svårt att greppa och ta in. Kanske förstår jag mer när ultraljudet görs och vi får höra de små hjärtslagen.  

 

Så, där är jag just nu. Hoppas att det vänder. Det sägs ju att det gör det!