lortmaja

Längesen jag skrev nu! Har varit så mycket annat...

 

Ja, nu har jag gått över de mest kritiska veckorna och är i början av vecka 14. Det känns väldigt skönt att släppa den värsta oron. Man vet ju att något kan hända ändå, men det blir rätt jobbigt att gå och tänka så, så både jag och T försöker tänka att allt kommer gå bra. Unikt va?

 

Min föreställning av att vara gravid har hittills inte stämt på en fläck. Jag hade inte en tanke på att jag skulle bli påverkad. Naivt kanske, men det gick inte att föreställa sig och det kanske är bra, för då kanske jag hade gruvat mig eller skjutit upp beslutet. För "biverkningarna" är ju inte superkul:

 

Illamåendet - mat och dofter som plötsligt blir outhärdliga, men som jag vanligtvis gillar. Och det finns ingen logik, för det kan vara olika mat från dag till dag.

 

Kroppen - brösten som ömmar, rapar och halsbränna och en kropp som förändras utan att man hänger med på vad som händer. Kroppen känns håglös och jag blir andfådd efter en kort promenad. Jag vill ju träna och känna mig stark! Kanske får satsa på gravidyoga istället. Min kropp verkar mest vilja vila.

 

Hormonerna - alla dessa hormoner som påverkar humöret och för tillfället har gjort mig ganska låg och otroligt känslosam. Det som vanligtvis skulle vara en tår, är nu krokodiltårar över helt banala saker.

 

Det psykiska - när andra blir så glada för ens graviditet (vilket jag blir varm i hjärtat av), men själv känner jag inte den där glädjen. Jag förstår ju knappt att jag är gravid. Det är så mycket som händer som är svårt att greppa och ta in. Kanske förstår jag mer när ultraljudet görs och vi får höra de små hjärtslagen.  

 

Så, där är jag just nu. Hoppas att det vänder. Det sägs ju att det gör det!