lortmaja

Vanligtvis brukar jag kunna följa mina tankar ganska långt och hinna tänka klart dem, för att sedan formulera dem. Nu försvinner halva tanken på vägen på grund av tröttheten. Jag behöver tänka klart mina tankar, för att kunna få klarhet och kunna agera åt något håll eller för att kunna släppa tankarna helt. Nu tappar jag hela tiden bort det jag tänker, vilket gör att jag inte kommer vidare. Det är otroligt frustrerande.

 

Jag har svårt att acceptera att jag inte fungerar eller orkar med som vanligt. Hade tänkt diska upp och dammsuga ikväll, men efter diskningen och matlagningen känns det som en omöjlig ekvation, för ögonen vill helst blunda. Att anpassa sig till en tröttare och stundtals trögare och känslosammare (läs: extremt känslig) variant av sig själv känns ju sådär. Samtidigt är ju det viktigaste att barnet i magen mår bra och när det väl har tittat ut kommer allt vara förlåtet, men just nu är det lite jobbigt och frustrerande. Och det får man tycka, trots att man går och väntar på den största gåvan i världen. 

 

Det är så lätt att glömma bort sig själv för mig. Hamna i en bekvämlighetszon och hoppa över det jag behöver för att må bra. Men jag har liksom inte orkat ta tag i sådant på ett tag. Graviditeten kräver sitt och mycket energi går till den, både i tanken och fysiskt. Nu är det dock dags att jag gör en kraftansträngning. Behöver känna känslan av att sjunka in i något totalt. Ni vet sådär så att man befinner sig i en bubbla och ständer ute resten av världen. Kanske är det ännu viktigare idag med tanke på alla intryck vi tar in under en dag. Jag tror att vi alla behöver kliva in i vår egen bubbla då och då och bara vara där ett tag. Kanske skapa någonting, låta sig svepas med in i en annan värld eller bara vara med sina tankar.

 

Nu är jag 30 bast. Inne på andra veckan som 30-åring. Och fortfarande förkyld och hemma från jobbet. Tänkte jobba imorgon, då är vi två lärare, så då kan jag och min hosta hålla oss i bakgrunden. Kan inte minnas att jag varit såhär förkyld så länge någon gång.

 

Det började några dagar innan jag fyllde år. Kände mig täppt i bihålorna och hade lite ont i huvudet. På min födelsedag hade jag nog feber på förmiddagen i klassrummet. Eftersom jag och T hade planerat min födelsedag med hotell och middag på restaurang, så körde vi på det i alla fall. Det hade ju känts ännu deppigare att vara hemma. Dock avbokade jag SPA-behandlingen som jag hade tänkt gå på. Lite trist var det ju att inte känna smak på maten vi åt och inte heller frukostbuffén dagen efter. Hade ju sett fram emot frukosten i flera veckor!

 

Dagen efter blev jag ännu hängigare. Tanken var att jag skulle ha blivit firad av familjen, men jag fick avboka det. Trodde att det skulle räcka med att skjuta upp det en dag, men icke. Febern höll i sig. Så himla otur. Både brorsan och mormor hade kommit upp för att fira mig och nu kunde jag inte ens träffa dem. Hängigheten höll i sig hela veckan så pass mycket att jag stannade hemma från jobbet.

 

I fredags var jag dock så pigg att jag vågade mig på ett nytt firande. Denna gång med halva skaran samlad, men det var mysigt det med! Även om jag och min familj har våra duster och alla har sina brister, är jag så tacksam över att de finns och dessutom inom hyfsat räckhåll. Och nu håller jag tummarna att bebisen inte påverkas av min förkylning!

Ibland funderar jag på det här med att "ha mål". Blir alltid lite stressad när ämnet kommer på tal, för jag har inga tydliga mål vad jag vet. Kanske finns de nånstans där i hjärnans mörker, men jag har svårt att plocka fram dem. De är så spretiga och inte alltid så tydliga och de förändras ju över tid. Det som var ett mål för ett år sedan, kanske inte längre är det. Och vad är det egentligen för skillnad på drömmar och mål?

 

Ibland tänker jag att jag kanske är för rädd för att misslyckas för att var en målmedveten målsättare. Kanske har jag blivit avskräckt efter att ha misslyckats med sådant jag verkligen har velat uppnå. För när jag väl har haft ett mål har jag struntat i allt vad delmål heter och satsat direkt på huvudmålet, vilket utan undantag har visat sig vara ett för stort kliv. Eller är det helt enkelt så att det finns två typ av människor: de som har tydligt uppsatta mål och når dem och de som inte har några tydliga mål, men ändå lyckas ta sig ungefär dit de hade tänkt sig. Kan det vara så?

Jag har alltid haft nära till tårar, men jag tror att jag kommer nå mina rekord över saker som får mig rörd eller får mig att börja gråta nu under graviditeten. I fredags grät jag tre gånger inom loppet av en timme. Orsakerna?

 

1. Det fanns ingen dagstidning till frukostbuffén. Försökte bita ihop och tänka att det ju inte var hela världen, men när T såg att min läpp darrade och frågade hur det var fatt, så brast det och jag klämde fram "det finns ingen tidning!" och fällde krokodiltårar.

 

2. Jag spillde tevatten i knät. Krokodiltårar. 

 

3. Jag vet inte? Krokodiltårar!

Min förkylning är inte av denna värld. Först en upptrappning av rejäl nästäppa i flera dagar i början av veckan, för att sedan nå sin febertopp i lördags. Febern har som tur var avtagit, vilket är väldigt skönt, för jag kände mig så otroligt bräcklig då. Nu är det nästäppan som satt sig i bihålorna som fortsätter och gör mig delvis utan smaklökar. Som grädde på moset har jag rethosta så fort jag pratar, vilket gör att jag låter som en kråka, men jag har också en hosta som sitter långt ner i lungorna, vilket gör det svårt att hosta upp något alls.

 

Som gravid ska man ju helst inte ta några läkemedel heller, förutom en mild nässpray. Kan säga att den hjälper föga. Jag brukar ju ta Nassonex med kortison i vanliga fall, eftersom min förkylning oftast sätter sig i bihålorna och vanlig nässpray inte hjälper. Men, men. Det blir intressant att se hur min kropp sköter detta utan någon extra hjälp på traven. Dricker mängder med varmt honungsvatten och sniffar koksaltlösning flera gånger om dagen. Håll tummarna att jag blir frisk snart!

För en stund sedan stod jag i duschen efter en kort och kall promenad ute i blåst och rusk. Plötsligt bara sköljer känslorna för det här lilla pyttelivet över mig. Vår lilla, lilla baby. En stark och instinktiv känsla att jag alltid ska skydda  och aldrig vill släppa taget om hen. Jag älskar redan den där lilla babyn i magen, så att det gör ont. Det blev verkligare efter ultraljudet, där vi fick se att det verkligen ligger en liten pytte med ett hjärta som slår för fullt och en liten minikropp som sparkar och vänder sig där inne i min mage. Tänk att man kan älska någon som man inte ens har träffat. Vilken underlig känsla, fast kanske den mest naturliga av dem alla - modersinstinkten.