lortmaja

Vanligtvis brukar jag kunna följa mina tankar ganska långt och hinna tänka klart dem, för att sedan formulera dem. Nu försvinner halva tanken på vägen på grund av tröttheten. Jag behöver tänka klart mina tankar, för att kunna få klarhet och kunna agera åt något håll eller för att kunna släppa tankarna helt. Nu tappar jag hela tiden bort det jag tänker, vilket gör att jag inte kommer vidare. Det är otroligt frustrerande.

 

Jag har svårt att acceptera att jag inte fungerar eller orkar med som vanligt. Hade tänkt diska upp och dammsuga ikväll, men efter diskningen och matlagningen känns det som en omöjlig ekvation, för ögonen vill helst blunda. Att anpassa sig till en tröttare och stundtals trögare och känslosammare (läs: extremt känslig) variant av sig själv känns ju sådär. Samtidigt är ju det viktigaste att barnet i magen mår bra och när det väl har tittat ut kommer allt vara förlåtet, men just nu är det lite jobbigt och frustrerande. Och det får man tycka, trots att man går och väntar på den största gåvan i världen.