lortmaja

Det här stannade jag kvar på jobbet för att göra (klicka på länken nedan). Finns många utvecklingsområden gällande bildkvaliteten, men jag är ändå sjukt nöjd över att jag äntligen börjat använda digitala verktyg i undervisningen!

 

 

 

-bebisen i magen

- ultraljudet (håll tummarna! )

- min födelsedag med spa, hotell, frukostbuffe och ledigheten dagen därpå. Och familjefirandet.

- flytten till vår lägenhet och att få göra den till ett riktigt hem. 

-Våren och värmen som redan börjat titta fram! 

Ikväll har kompisar och deras små familjemedlemmar varit här. Ätit middag runt ett aningen för litet bord med sju omaka stolar som vi lyckades skrapa ihop, imundigat lite öl och vin och bara hängt. Vuxna som barn som bebisar och nya som gamla bekantskaper. Älskar sådana här kvällar i goda vänners lag. Det behöver inte hända så mycket, inte vara superstädat hemma, inte vara den finaste dukningen, inte vara så himla uppstyrt eller uppklätt, utan man tar det för vad det är med barn omkring och olika dagsformer och oliak faser i livet. En salig, härlig blandning! 

 

Och att jag knappt behövde lyfta ett finger under hela kvällen, ska T ha en eloge för. Älskar den mannen. Han gör mig lycklig!

Ibland infinner sig en speciell atmosfär i klassrummet under lektionerna. En atmosfär där det nästan gå att ta på kunskapen som håller på införlivas hos eleverna. Koncentrationen och motivationen som ligger i luften. Hjärnor som arbetar, tar in, betraktar, funderar, omvandlar. När jag känner att min undervisning har nått hela vägen fram och där det väcker frågor, nyfikenhet och vetgirighet. Det är då jag får den där känslan - att det är nu det händer. Idag var en sådan dag - underbart!

Ikväll hände det igen. Droppen som rann över. Eller var det hormonerna? Plötsligt blev allt så himla jobbigt. Stormade ut i vardagsrummet, där T satt. Brast ut i storgråt. Grät över att jag inte får till det med träningen, att orken inte finns, att halsbrännan ställer till det, att jag inte äter tillräckligt. Så höll jag på, medan T tålmodigt lyssnade och försökte trösta en otröstlig dramatiker. Mellan tårarna och snörvlet klämde jag också till slut fram det kanske mest förfärliga i denna situation - att T hade blandat hare coverts med mangobitar till middagen igår och att jag egentligen inte hade velat ha det. När jag sade detta började jag gråta ännu mer, som ett barn. T som satt och tröstade, började skratta, så att han skakade. Efter några sekunder insåg jag också det komiska i det jag nyss sagt och började skratta mellan gråten.

 

Det där med mangobitarna var kanske ingen jättegrej nu när jag har lite mer distans, men i stunden kändes det förfärligt. Nästan kränkande. Ja, så kan det bli när gravidhormonerna tar över. Det finns liksom ingen hejd då.