lortmaja

Ikväll hände det igen. Droppen som rann över. Eller var det hormonerna? Plötsligt blev allt så himla jobbigt. Stormade ut i vardagsrummet, där T satt. Brast ut i storgråt. Grät över att jag inte får till det med träningen, att orken inte finns, att halsbrännan ställer till det, att jag inte äter tillräckligt. Så höll jag på, medan T tålmodigt lyssnade och försökte trösta en otröstlig dramatiker. Mellan tårarna och snörvlet klämde jag också till slut fram det kanske mest förfärliga i denna situation - att T hade blandat hare coverts med mangobitar till middagen igår och att jag egentligen inte hade velat ha det. När jag sade detta började jag gråta ännu mer, som ett barn. T som satt och tröstade, började skratta, så att han skakade. Efter några sekunder insåg jag också det komiska i det jag nyss sagt och började skratta mellan gråten.

 

Det där med mangobitarna var kanske ingen jättegrej nu när jag har lite mer distans, men i stunden kändes det förfärligt. Nästan kränkande. Ja, så kan det bli när gravidhormonerna tar över. Det finns liksom ingen hejd då.