lortmaja

Det ska vi prata om imorgon - jag och eleverna. Blir så upprörd när jag läser på och åter igen blir påmind om den nervärderande kvinnosyn som fortfarande finns och tar sig i uttryck på de mest fruktansvärda sätten, om män som rekryterar män till ledande positioner och så de eviga löneskillnaderna. Förstås. Förstår inte hur jag ska lyckas behålla lugnet imorgon, för den här frågan berör mig in i hjärteroten. Den här statistiken är visserligen ett par år gammal, men det har knappast förändrats särskilt mycket. Och så ska det tilläggas att det är fler kvinnor som utbildar sig på universitetsnivå än vad män gör.

 

 

Det är dags att pappor släpps in i föräldraskapet, som Bob Hanson skriver så bra om här http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bob-hansson-en-och-en-halv-foralder-ar-inte-nog/ 

och att kvinnor släpps in på höga poster och har samma möjlighet som män att göra karriär. Lättare sagt än gjort, fastän det redan borde vara gjort, fortare än kvickt. Och mina ord är bara upprepade ord som sagts av andra kvinnor och en och annan man i decennier. Men jag tror mig skymta en förändring i positiv riktning, när det handlar om män och föräldraskap. I alla fall i min vänskapskrets. Det känns så bra. Och om män får och tar större ansvar för föräldraskapet, borde det skapa bättre förutsättningar för oss kvinnor på arbetsmarknaden. Nu jäklar, nu kör vi!

Nu när han äntligen är här under samma tak, känns det som att jag har massa energi över. Den energin som förut lades på att pussla ihop helger och resor. Energi som togs till att sakna och vara frustrerad över att inte ha en vardag ihop. Nu har vi ju det! Och nu ( i alla fall just idag!) har jag både tid, rymd och plats över till annat. Men vad ska jag lägga den på?

 

(Och mitt i allt det här, när jag skriver, känner jag att allt handlar om jag, jag, jag. Självförverkligande. Aja, det är så det ser ut - jag är ett barn av vår tid. Eller jag är ju vuxen. Fast just idag vill jag vara ett kreativt barn och inte drunkna i vuxenlivets måsten, rutiner och allt det där.)

 

Ska jag engagera mig politiskt? Träna inför något? Musicera? Sticka? Skriva? Fixa någon intressegrupp? Gräva djupare i yoga-djungeln? Planera sommarens resa? Eller stockholmsresan? Eller bara börja med att rensa ut lägenheten, som svämmar över av små öar med grejer och kläder? Kanske måste jag börja där för att kunna tänka klart. För det ser för jävligt ut här. Att flytta in en hel person med alla dess grejor, i en lägenhet, som redan är full, tar sin tid. Kanske måste jag börja där ändå. Med det tråkiga, för att få plats med det roliga.  

I takt med stormen ute har ökat, har stormen i mitt sinne avtagit. I en veckas tid var jag arg som ett bi, energikrävande till tusen. Men också bra och sunt, om än jobbigt. Nu är det helg och då känns ju livet alltid lite skönare och mer otvunget.

 

Under veckan har jag sagt hejdå till en fantastisk person och elev, som äntligen ska få återförenas med sin partner efter ett år i olika länder. Partnern har befunnit sig i ett av de mest krigsdrabbade länderna just nu. Minns den dag eleven skulle skriva prov. Hen sa till mig att hen knappt hade sovit, för på provdagen skulle hens partner försöka ta sig över landsgränsen från hemlandet och över till grannlandet, där det fanns en ambassad, där personen kunde ansöka om asyl. Bara en vecka tidigare hade de blivit tvungna att ändra färdplanen, eftersom den gränsen nyss hade stängts och man hade börjat kriga där. Den nya planen för färden var osäker och ingen visste om det skulle vara möjligt att ta den vägen. Partnern skulle få hjälp av en person att ta sig över till det andra landet. Tillsammans skulle de gå till grannlandet. De var tvungna att gå genom skogen i timtal, för att undvika att bli sedda av gränspolis, soldater och andra krigande. Lyckligtvis gick allting bra och till veckan sätter sig partnern på planet på väg hit och uppehållstillståndet är beviljat. Tänk att allting gick så bra. Jag är så glad för deras skull.

 

Det kokar och bubblar av irritation, ilska, frustration inom mig. Varje dag står jag på gränsen till ett sju helsikes utbrott. Det är frustration över att jag tappar allt vad struktur och ordning heter, när jag är trött eller har stressigt. Precis i de lägen man inte vill tappa kontrollen över exempelvis jobbnyckel, fakturor eller mobiltelefon. Precis de lägen när man vill att åtminstone sådana grundläggande saker ska vara på sin plats, för att underlätta arbetet eller dagen i övrigt. Den extrema irritation jag känner, när andra runt omkring mig ser att jag inte har koll på exempelvis jobbnyckeln eller glömde handla det jag skulle göra och så de där menande leendena, som säger att de tycker att jag är lite söt som är sådär tankspridd. Eller att jag inte längre kan mörka detta för T, eftersom vi bor ihop. Och så har vi frustrationen över krockar i kommunikationen med elever och där jag inte vet hur jag ska nå fram. Och stress över lägenheten som ser ut som ett halvfärdigt renoveringsobjekt och där grannarna ovanför går med hälarna i golvet, när jag försöker sova. Annars, jorå annars är allting i harmonisk balans hos mig. Själv då?

Någon gång den här veckan försvann min jobbnyckel. Jag väntar på att den ska komma fram igen, men är orolig att den inte ska göra det. På kafferasten kom ämnet upp och kollegor började berätta om andra som tappat saker och så vidare. Jag precis på väg att bjuda på några fler historier där jag tappat bort saker, men bet mig i läppen. För jag vet att det bara skulle förstärka bilden av mig själv som slarvmaja. Och det vill jag såklart inte. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite synd, att man inte kan bjuda på så många sådana historier (för då får man lätt en stämpel). De är ju oftast dråpliga, inbjuder till skratt och har hög igenkänningsfaktor. Men vi är så förbannat noggranna med att hålla uppe en seriös och ordentlig fasad, att vi gör allt för att försöka dölja sådant som kan avslöja oss. Trots att vi alla bär på sprickor. Sprickorna som gömmer osäkerheten, ensamheten, okunskapen, misstagen och annat mänskligt. De där sprickorna som visar att vi råkar vara just människor. Det är lite synd, att vi inte vågar visa mer av vad det innebär att vara människa.

Är vad det är.  De mindre smickrande sidorna hos mig själv, som jag helst vill blunda för, för att det känns så genant och extremt pinsamt. Jag är ju vuxen och borde väl ändå kunna hantera mig själv? Icke. De dyker upp när jag minst anar det. Jag vill egentligen förneka att de finns där, men jag tvingar mig själv att se dem i ögonen. Glor på dem trotsigt, gör en ful grimas, skriker åt dem och stampar med foten i golvet av frustration över att de inte bara kan försvinna. Moget va? Men jag vet ju att de inte  kommer att försvinna av sig själv, för de har bott i mig nästan hela livet. Och de kommer fortsätta bo där livet ut, men jag måste göra större plats åt andra sidor och mindre plats åt de där sidorna. Tänk den dag när jag kommer på mig själv med att reagera och agera annorlunda, den dag då andra sidor har slagit rot i mig. Då ska jag fira stort åt att det som är smått har förstått sin plats!