fasaden
Någon gång den här veckan försvann min jobbnyckel. Jag väntar på att den ska komma fram igen, men är orolig att den inte ska göra det. På kafferasten kom ämnet upp och kollegor började berätta om andra som tappat saker och så vidare. Jag precis på väg att bjuda på några fler historier där jag tappat bort saker, men bet mig i läppen. För jag vet att det bara skulle förstärka bilden av mig själv som slarvmaja. Och det vill jag såklart inte. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite synd, att man inte kan bjuda på så många sådana historier (för då får man lätt en stämpel). De är ju oftast dråpliga, inbjuder till skratt och har hög igenkänningsfaktor. Men vi är så förbannat noggranna med att hålla uppe en seriös och ordentlig fasad, att vi gör allt för att försöka dölja sådant som kan avslöja oss. Trots att vi alla bär på sprickor. Sprickorna som gömmer osäkerheten, ensamheten, okunskapen, misstagen och annat mänskligt. De där sprickorna som visar att vi råkar vara just människor. Det är lite synd, att vi inte vågar visa mer av vad det innebär att vara människa.