Pinsamt
Är vad det är. De mindre smickrande sidorna hos mig själv, som jag helst vill blunda för, för att det känns så genant och extremt pinsamt. Jag är ju vuxen och borde väl ändå kunna hantera mig själv? Icke. De dyker upp när jag minst anar det. Jag vill egentligen förneka att de finns där, men jag tvingar mig själv att se dem i ögonen. Glor på dem trotsigt, gör en ful grimas, skriker åt dem och stampar med foten i golvet av frustration över att de inte bara kan försvinna. Moget va? Men jag vet ju att de inte kommer att försvinna av sig själv, för de har bott i mig nästan hela livet. Och de kommer fortsätta bo där livet ut, men jag måste göra större plats åt andra sidor och mindre plats åt de där sidorna. Tänk den dag när jag kommer på mig själv med att reagera och agera annorlunda, den dag då andra sidor har slagit rot i mig. Då ska jag fira stort åt att det som är smått har förstått sin plats!