feminism
Det ska vi prata om imorgon - jag och eleverna. Blir så upprörd när jag läser på och åter igen blir påmind om den nervärderande kvinnosyn som fortfarande finns och tar sig i uttryck på de mest fruktansvärda sätten, om män som rekryterar män till ledande positioner och så de eviga löneskillnaderna. Förstås. Förstår inte hur jag ska lyckas behålla lugnet imorgon, för den här frågan berör mig in i hjärteroten. Den här statistiken är visserligen ett par år gammal, men det har knappast förändrats särskilt mycket. Och så ska det tilläggas att det är fler kvinnor som utbildar sig på universitetsnivå än vad män gör.
Det är dags att pappor släpps in i föräldraskapet, som Bob Hanson skriver så bra om här http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bob-hansson-en-och-en-halv-foralder-ar-inte-nog/
och att kvinnor släpps in på höga poster och har samma möjlighet som män att göra karriär. Lättare sagt än gjort, fastän det redan borde vara gjort, fortare än kvickt. Och mina ord är bara upprepade ord som sagts av andra kvinnor och en och annan man i decennier. Men jag tror mig skymta en förändring i positiv riktning, när det handlar om män och föräldraskap. I alla fall i min vänskapskrets. Det känns så bra. Och om män får och tar större ansvar för föräldraskapet, borde det skapa bättre förutsättningar för oss kvinnor på arbetsmarknaden. Nu jäklar, nu kör vi!