lortmaja

I takt med stormen ute har ökat, har stormen i mitt sinne avtagit. I en veckas tid var jag arg som ett bi, energikrävande till tusen. Men också bra och sunt, om än jobbigt. Nu är det helg och då känns ju livet alltid lite skönare och mer otvunget.

 

Under veckan har jag sagt hejdå till en fantastisk person och elev, som äntligen ska få återförenas med sin partner efter ett år i olika länder. Partnern har befunnit sig i ett av de mest krigsdrabbade länderna just nu. Minns den dag eleven skulle skriva prov. Hen sa till mig att hen knappt hade sovit, för på provdagen skulle hens partner försöka ta sig över landsgränsen från hemlandet och över till grannlandet, där det fanns en ambassad, där personen kunde ansöka om asyl. Bara en vecka tidigare hade de blivit tvungna att ändra färdplanen, eftersom den gränsen nyss hade stängts och man hade börjat kriga där. Den nya planen för färden var osäker och ingen visste om det skulle vara möjligt att ta den vägen. Partnern skulle få hjälp av en person att ta sig över till det andra landet. Tillsammans skulle de gå till grannlandet. De var tvungna att gå genom skogen i timtal, för att undvika att bli sedda av gränspolis, soldater och andra krigande. Lyckligtvis gick allting bra och till veckan sätter sig partnern på planet på väg hit och uppehållstillståndet är beviljat. Tänk att allting gick så bra. Jag är så glad för deras skull.