lortmaja

Sitter och läser gamla blogginlägg från en gammal klasskompis blogg. Läser om tiden när vi pluggade ett tag tillsammans. Då när mitt liv stormade som allra mest och jag inte visste någonting om någonting längre. Valde att i sista sekund hoppa på en estetisk kurs, för att ingenting annat kändes tänkbart. Hamnade i klass med 20 olika personligheter. På något sätt fungerade vi fantastiskt bra ihop, trots olikheterna. Eller kanske var det tack vare dem som gjorde att det uppstod en enorm kemi och gemenskap mellan oss. Jag har aldrig utmanat mig själv så mycket som jag gjorde den terminen. Jag gjorde så många saker som jag egentligen var livrädd för. Och jag har aldrig upplevt så många olika sinnesstämningar och känslor, skratt och gråt på en och samma gång som jag gjorde då. Det var som att livet utmanade mig på alla fronter samtidigt och jag spretade åt alla håll.

 

Jag kommer aldrig glömma den där våren, som dessutom bjöd på ovanligt mycket sol och värme. Just den våren, när jag fyllde 25 år gjorde något viktigt med mig. Den satte punkt för något gammalt och var grogrunden för något nytt. Ett jag som skulle komma att blomma ut flera år senare, men det var där det startade. Mitt i det som kändes så svårt.