lortmaja

Det hade inte spelat någon roll om jag hade varit tvungen att amputera ett finger eller två.  Det hade räckt med två fingrar för att kunna räkna upp på hur många vänner jag har här uppe. Det är skrattretande patetiskt att min ungängeskrets är så ekande tom i denna studentstad, där det ett tag kändes som att jag kände hela universitetet. Men det var då. Tre studieuppehåll senare ser situationen annorlunda ut. De vänner som fanns här när jag började plugga har hämtat ut sin examen för länge sedan och tagit flyttlasset söderut. De som nu pluggar på universitet är mina vänners småsyskon. Och så jag och några andra gamla rävar. 

Så här står jag nu med en vän på vardera sida. Det är lite kärvt läge ibland när den ena av dem ska på middag och den andra har åkt bort från stan. Då får man helt enkelt reda sig själv. Prata, skoja och kivas med sig själv. Förutom att umgås med honom såklart, men hur man än vrider och vänder på det så är det ju inte riktigt samma sak att ha en vän som att ha en kille. De fyller liksom olika funktioner och kan aldrig ersätta varandras.

Jag längtar sjukt mycket tills jag avslutat studierna och har lite tid över till att åka hem och träffa mina bästa bär där. Jag längtar sjukt mycket efter att veta vart jag kommer att få jobb, så att jag kan ställa in kompassen på en plats istället för två tänkbara platser. Och jag längtar tills jag får chansen att lära känna lite fler sköna prickar som ger samma härliga energi som mina vänner idag gör. Men för att få tid, jobb och socialt nätverkande måste jag först slutföra allt här uppe. Knyta ihop säcken och ta ut min efterlängtade examen! Två månader kvar!