lortmaja

Efter att ha tillbringat väldigt mycket tid på universitetet denna vår har jag fått erfara den nonchalanta och respektlösa ljudnivån som många gånger finns i studiesalarna. I studiesalar där det är uppenbart att det ska vara tyst för att samtliga studenter ska kunnna koncentrera sig och ta in ny kunskap, finns det alltid någon eller två  respektlösa jävlar som tar sig friheten att prata högt och ljudligt. Med varandra eller i mobilen. Om plugg, om träning, om planer inför helgen, om fylleanektoter, om kärleksproblem. Det finns fan i mig ingen gräns på vad jag och resten av dem som har uppfattat vilken norm som ska gälla, ofrivilligt har fått sitta och lyssna på.

Men för ett tag sedan fick jag nog och bestämde mig för att helt sonika säga till de som tror att hela världen kretsar kring dem. De som babblar och som tycks strunta i att det sitter tio andra i samma rum som kanske har en annan agenda för dagen, än att ta del av deras lilla värld. Oj, så fantastiskt befriande skönt det är att säga till dem. "Ursäkta, kan ni dämpa er lite?" Det brukar räcka för att täppa igen kakhålet på dem. Vissa blir förvånade, andra blir skamsna och några enstaka små sårade själar tycks ha väldigt svårt att hantera det faktum att bli tillsagd eller korrigerad. Kanske gör det ont i deras stackars stolthetsmuskler. Men si det skiter jag fullständigt i. För om de ska snacka skit får de gå någon annanstans. I studiesalarna ska det uträttas stordåd - inget annat. De får gärna kalla mig bitch eller surtant. I don´t care, för jag vet att jag har rätt.