Publicerad 2014-05-03 21:45:00 i Allmänt,
Såhär vackert var det i skogen igår! Hann fånga solen, innan det började regna och hagla för ett slag. Det förrädiska vårvädret! I övrigt är jag fortfarande tyst. Sedan fyra dagar tillbaka har jag bestämt mig för att vara helt tyst och inte slarva med någon mening här och där. Beslutet kom eftersom jag inte tycker att halsen blivit nämnvärt mycket bättre, trots att jag varit i stort sett tyst. Så nu kör jag den stränga linjen, med totalt talförbud. Om du någon gång vill ha en riktig utmaning, kan du prova att vara helt tyst i en vecka - oavsett om du tar en promenad, träffar någon du inte har sett på länge eller ska betala i kassan. Det positiva med att inte prata - jo, det finns faktiskt några fördelar - är att man får bra kontakt med sig själv. Man har ju inget annat val än att lyssna på sina inre tankar och känslor, när man inte kan prata med någon annan än sin inre röst. Så jag kan faktiskt rekommendera en kortare tid i tystnad. Vet att det faktiskt finns sådana retreat, där man spenderar dagar i tystnad och mediterar. Folk beter sig lite märkligt, nu när jag inte kan prata.En kollega som vet att jag inte får prata, började mima "Är det bra med dig?" och gjorde tumme upp och ner. Min yogalärare tycker att det är hysteriskt komiskt att jag inte får prata och tycker att jag får någon speciell aura runt mig. Några andra kollegor har skojat och tycker också att det är himla lustigt det här. De har uppenbarligen inte haft detta problem och jag tror absolut inte att de menar något illa. Det är bara obetänksamt. När jag gick till gymmet lämnade jag fram en lapp i receptionen, där jag hade skrivit att jag hade halsproblem och inte fick prata och att jag ville hämta mitt kort, som jag hade glömt. Hon läste och nickade, tog sedan lappen och började skriva frågor tillbaka till mig "Personnummer och namn?". Och sedan får jag inte lika mycket ögonkontakt i "konversationer" om det är flera personer inblandade, som jag vanligtvis får i samtal med andra. Man hamnar lite på sidan av och hinner inte kontra med någon i skrift, för då har samtalsämnet redan hunnit bytas.Känner mig också ganska otrevlig när jag betalar i kassan på ICA, för det ska ju alltid hejas och frågas om kvittot eller "Var det bra så?". Jag orkar inte lägga fram en lapp varje gång om mitt problem, så då ler jag bara och nickar eller skakar på huvudet. Märker att de blir lite ställda. Och om jag och T sitter på ett café eller liknande känner jag mig som ett freak, som bara nickar, skakar på huvudet eller skickar fram mobilen med ett meddeland, när T pratar och har en konversation med mig. Man undrar ju vad andra tänker? Är hon stum? Arg? Förtryckt? Ohyfsad? ... Och i veckan ska det skrivas lägenhetsavtal - även det i tystnad. Jag är otroligt tacksam att jag har T som mitt språkrör och att vi känner varandra så pass väl, att han oftast förstår min kommunikation på rätt sätt.Och jag är jätteglad att jag kan kommunicera med er på nätet, mail, sms och här på bloggen! För jag har ju fortfarande lika mycket som jag vill säga och fråga! Kärlek till er.