Äcklet
Eftersom vare sig namn eller aktuell stad nämns, kan jag skriva om detta utan att någon person kan identifieras.
Igår stod jag och laminerade material i kopieringsrummet. Dagen till ära hade jag min fina blommiga klänning (som ve och fasa är tajt över brösten) och jeans. Plötsligt dyker Äcklet upp. En man i övre medelåldern med ett sedan tidigare känt gränslöst beteende, som tyvärr råkar vara mina kollega. Han står i öppningen till rummet och ser dum ut. Jag hejar och han hejar tillbaka. Står fortfarande kvar och tittar på mig, som fortsätter min laminering och försöker låtsas om som att jag inte märker att jag har hans ögon på mig. Utan att titta upp frågar jag om allt är bra och han svarar lite disträ att det är bra. Han släpper mig ännu inte med blicken, eller rättare sagt han släpper inte min kropp med blicken. Sedan säger han släpigt och nästan drömskt :
Ja, jag står här och tittar på dina kläder, de är höstiga, men ändå liksom ärtiga... Han fortsätter stirra på min kropp i några sekunder till, innan han tar klivet in i rummet.
Det går ett obehag genom hela mig, för mellan raderna stod något annat än det han sa. Det kändes som att han hann klä av mig med blicken tio gånger om, vid detta möte. Min instinkt gör att jag vill springa ut från rummet, men vill inte ta ett enda steg närmare honom, för jag vet ju inte om han kommer göra ett närmande. Står skärrad kvar och skyndar mig att göra klart mitt material. Försöker fortsätta samtalet, som om ingenting har hänt, i brist på andra strategier. Jag tvivlar i några sekunder på att det han nyss sa och hur han nyss tittade faktiskt hände. Det var ju så subtilt. Men känslan i kroppen visar tydligt att jo, det hände visst och nej, det var inte oskyldigt menat. Då uttrycker man sig på annat sätt och framför allt står man inte och glor som en ko på en annan människas kropp i en evighet, som om det vore ett objekt.
Så vad hände? Jag gick till chefen och berättade situationen och även lite bakgrundsfakta om hans tidigare hejdlösa fotande av kollegor i tid och otid utan tillåtelse. Hon tog det hela bra och skulle prata med honom. Jag vet inte om jag hade reagerat annorlunda om min chef hade varit man. Jag hoppas inte det. Men jag är jäkligt tacksam att jag tog modet och pratade med chefen. Och att mina närmaste kollegor tog mig på allvar och övertygade mig att prata med chefen. För ett tag tänkte jag att det nog inte var menat så illa av honom och att det är jag som är överkänslig och så vidare. Men nej, det är inte så. Ingen, ingen, ingen ska behöva känna obehag på grund av att någon klär av en med blicken och kommenterar ens utseende på det sättet.
Det är så lätt för sådana här Äckel att komma undan med sådant här. För det var subtilt och det förekom ingen fysisk kontakt. Om jag berättade detta för någon som inte var med, skulle säkerligen finns någon (troligtvis från den äldre generationen) som skulle vifta bort denna händelse med att säga att det är typiskt gubbar att göra sådär eller bara sucka och säga att "ja, sådana där personer finns det på alla arbetsplatser". Att säga så är lika med att legitimera och acceptera ett sådant beteende och det är INTE okej. Aldrig. Ett sådant här beteende som Äcklet visade prov på, säger en hel del om hans syn på kvinnor - kvinnliga kollegor och andra kvinnor han möter i sin profession. Och en sådan här kommentar gör att jag absolut inte vill vara kvar på jobbet sent en kväll, om jag vet att han också är kvar.
Den här gången behövde han tyvärr inte skämmas över sitt beteende, men nästa gång, kommer jag ställa till med en högljudd scen, där han ska få stå till svars för sitt perversa beteende.