När blir man blatte, kurd och somalier med varandra?
På ungdomsgården där jag jobbar hänger många härliga ungdomar med olika ursprung. Det är iranier, kurder, marockaner, spanjorer, somalier, irakier, sydamerikaner och säkerligen många fler nationaliteter, som jag inte har i minnet just nu. En del av ungdomarna är födda i Sverige, andra kom när de var små och några kom för några år sedan. Men oavsett detta verkar det vara oerhört viktigt för dem att framhäva sin etniska identitet, särskilt sinsemellan varandra. Ibland gör de det i positiv mening, som en slags samhörighet och ibland säger de även så till oss ledare:
"jamen vi är invandrare"
"jamen vi är ju svartingar"
eller "ni svenskar...".
Men ibland använder de också etniciteten när de ska påkalla uppmärksamhet
"öh, du kom hit din neger"
eller "du, blatten, kom hit!"
eller för att stänga ute eller trycka ner någon annan
"det är klart du inte fattar sånt här, du är ju arab"
eller "käften, din jävla somalier".
Som vit medelklasstjej - eller kille, vilket majoriteten av personalen är, är det lite svårt att argumentera mot detta, eftersom de på ett sätt "tar tillbaka" och "äger" ord som av vissa ses som något dåligt och sämre. De använder gärna argumentet om att
"jamen vi är kompisar, vi säger liksom blatte och neger till varandra. Det är som att säga kompis"
eller "vi invandrare säger så".
Men grejen är att det ändå klingar så illa (eftersom de använder de i negativ bemärkelse och hur ska vi veta om den tilltalade personen känner sig bekväm med att bli kallad "iranier"? Tänk om den personen bara vill vara "Mohamed"?) Vi har pratat mycket om detta dilemma i personalgruppen: hur ska vi bemöta det? Vi kan ju inte riktigt förbjuda dem att säga såhär till varandra - i alla fall när det är i gott syfte. Vi tycker att det inte låter bra, men det är svårt att förbjuda något som hela ungdomsgruppen verkar vara överens om. Men, vi kan i alla fall ta diskussionen, så ett frö och medvetandegöra dem om hur det låter och kan uppfattas av andra, som inte ingår i deras kompisgäng, när de tilltalar varandra sådär. Användandet av dessa ord kan ju öppna upp för att andra, utanför gruppen, börjar använda orden för att tala till och om dem och hänvisa till att:
"jamen, vadå? De säger ju själva att de är svartskallar".
Då är det plötsligt inte de själva som äger ordet, utan någon annan och jag gissar att det skulle kännas värst om en vit svensk person sade så. Och hur skulle de reagera om andra utanför kompisgänget som själv inte är t.ex. kurd, börjar tilltala någon som "hörru, din kurd"?
Det vi gör nu är att vi samtalar med dem om saken, när orden poppar upp. Låter dem sova på saken. Och sedan samtalar vi om det igen och igen och igen. Det händer att det blir en diskussion. Ibland blir det ett lugnt samtal kring det och ibland händer det ingenting alls. Men, vi sår en massa frön. Och det är det viktigaste.