lortmaja

Samma kväll som valet blev klart, såg jag en bekant som skrivit följande kommentar på Facebook: "Är det verkligen moget av vuxna att peka finger åt andra vuxna?!" Hon syftade förstås på vänsterpartiets valvaka, där ett gäng vänsterpartister (alltså inte politiker) står och pekar finger åt Jimmy Åkesson, som dyker upp på deras stora TV-skärm, samtidigt som de ropar "inga rasister på våra gator!". Min första reaktion på hennes kommentar, var att jag blev förbannad och tyckte att det väl fanns annat att kommentera om detta val, som exempelvis att vi fått ett rasitiskt parti som vågmästarroll eller oro över hur sossarna ska kunna få igenom sina förslag, när de inte har majoritet eller eventuellt missnöje över att parti inte fick fler eller färre röster o.s.v. Sedan agerade jag och svarade henne att jag höll med om att det var omoget att peka finger åt andra, men att det nog inte var det största problemet i det här valet.

 

Efter detta har jag inte kunnat släppa kommentaren, som hon skrev. Var det rätt sätt att bemöta den klumpiga kommentaren? Borde jag ha bemött den annorlunda? Är hon rasist? Är hon SD:are? Varför röstar hon i så fall på dem? Hur ska jag kunna vara trevlig nästa gång vi springer in i varandra på stan? Tog hon illa upp? Borde jag fråga mer hur hon tänkte? Ska jag göra det nästa gång jag ser henne? Och - ligger det något i det hon skrev? Borde vuxna peka finger åt andra? Nä. Det borde de ju inte. Tänk om det faktiskt är så att det här är det största problemet, till skillnad mot det jag skrev. Att det största problemet just nu faktiskt är, att vi står så långt ifrån varandra i samhället, att vi inte längre kan möta varandra på ett respektfullt sätt. Att vi inte längre kan nå fram till varandra. Att sprickorna har blivit så stora mellan olika samhällsgrupper, att vi inte längre kan kommunicera över "gränserna" och mötas över olikheter och skapa tolerans.

 

Vad gör vi då?