lortmaja

 

Jag undrar redan nu hur det kommer kännas. Man kan ju tycka att jag borde veta exakt hur det kommer kännas, eftersom jag ändå har bott där större delen av mitt liv. Jag har hyfsad koll på stadens olika delar och gator. Känner igen ansikten, minns delar av folks historia, vet var man ska gå om man vill ha bra fika, god mat, goda drinkar eller picknick i det fria. Badstränderna, havet, fotbollsplanerna. Mycket är så välbekant, att det ibland känns som att tiden stått stilla. Kullerstenarna i stan ligger på exakt samma sätt som när jag lämnade. När jag kommer hem till mamma och pappa, doftar det precis som det alltid har gjort och jag sparkar av mig skorna på samma ställe i garaget som jag gjort i alla tider. Tar samma väg ner till bussen, för att åka till stan. Kan varje grop i vägen på väg dit. Allt det där vet jag så väl. 

Men det är ändå något helt annat att flytta tillbaka. Mycket har också förändrats, kanske inte så mycket staden som människorna jag kände då. En del har flyttat därifrån andra har stannat kvar. Folk har mognat, blivit vuxna sedan sist jag såg dem. Formats av erfarenheter, motgångar och framgångar. Vissa har gängat sig, skaffat familj och allt det där. Andra lever singelliv. Hur vi än lever,  har vi alla tagit ut någon slags riktning i livet. Och det är det här som gnager lite i mig. Tänk om du och jag har tagit ut alltför olika riktningar, Sundsvall. Jag vill ju inte att det ska vara så. Jag hoppas på att vi ska hitta något att bygga vidare på. Jag vill så innerligt att det ska kännas som att träffa en gammal god vän, när jag flyttar "hem" igen. Att vi ska hitta tillbaka till varandra, minnas gamla tider från barndomen och hitta på nya äventyr och skriva historia ihop. Om tre månader flyttar jag hem. Du behöver inte leverera eller prestera Sundsvall, Visa mig bara att vi kan hitta tillbaka till varandra och få en vuxen relation till varandra, även om jag varit borta länge. Det vore skönt.