lortmaja

Så många saker jag undrar över. Så många frågor jag inte har ställt. Så många ord jag inte har uttryckt. Så många tankar om varför saker är som de är, så många tänkbara förklaringar. Men ingenting vet. jag För jag har såklart aldrig frågat hur det egentligen är. Jag har aldrig tagit riken och chansen att säga rakt ut vad jag känner, tänker, tycker. Men allt det där finns i mitt hjärta. Ibland som en sorg, ibland som ilska, ibland som acceptans.

 

En dag hoppas jag, att jag känner mig så grundad och modig, att jag törs kasta mig ut. Möta blicken och berätta allt jag har tänkt och känt och fråga allt som jag undrar över. Även fast jag inte vet hur det landar. Jag vill bara att orden i mitt hjärta, ska få komma ut och nå rätt öron och rätt hjärta - om det nu är mottagligt. Jag vill ställa de där läskiga frågorna, som jag inte vågar. Jag vill ha svar, fast de kanske inte passar mig. Jag vill förstå, fastän jag omöjligt kan se hur det skulle gå till. Jag tror aldrig någonsin att jag kommer kunna förstå det helt. Men jag är villig att förstå lite grann. Och om det inte finns något att förstå, så vet jag i alla fall, istället för att undra. Då kanske jag kan släppa taget om just den sorgen. Och kanske, kanske, kanske finns det en möjlighet att försonas. Det hoppas jag. För ingen vill väl vara ovän? Nä.